Veckans recension: Trollkarlens hatt av Tove Jansson

Trollkarlens hatt är andra boken i böckerna om Mumintrollet och hans stora familj, näst efter Kometen kommer. När boken börjar är det vår i Mumindalen, och Mumintrollets familj har just vaknat upp från vinterns ide. Både de och dalen är fulla av nyvaket liv. I den spirande vårgrönskan hittar Mumintrollet och hans vänner en svart, hög hatt. Snart märker de att allt som hamnar i hatten förvandlas till något annat, och hatten spelar en avgörande roll för hur sommaren i dalen kommer att utvecklas, med många äventyr, lekar och farligheter.

Trollkarlens hatt slår mig som betydligt ljusare och barnvänligare än Kometen kommer, som fokuserade mycket på den skrämmande obetydligheten och den stora, mörka tomma världsrymden. Här hamnar läsaren istället i en riktig sommarbok med massor av upptåg och äventyr som centreras kring Mumindalen och Mumintrollets familj och vänner. Det är magi, åskväder, skattjakter och mystiska sägner. Det känns verkligen som om man börjat lära känna det stora persongalleriet och också som om författarinnan själv har hittat en ton och en säkerhet som inte funnits i den föregående boken. Det finns bland annat en mer självsäker berättarroll som kommer fram genom fotnoter och små kommentarer.

Genom att alla karaktärerna ofta är närvarande bygger man också fort upp en känsla för dem som jag inte riktigt haft innan; förutom Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken får man nu lära känna Muminmamman och Muminpappan bättre, samt Bisamråttan, Hemulen, Snorkfröken och Snorken. De är alla utpräglade och välutvecklade karaktärer som berättelsen kan falla tillbaka på. Som vanligt tror jag att detta med väl bearbetade karaktärer är själva grunden för att driva en berättelse framåt utan att det blir konstlat.

Som vanligt finns det också ett mörker i Trollkarlens hatt. Det är visserligen inte så framträdande som i Kometen kommer eller Småtrollen och den stora översvämningen, men det finns ändå där och det blandas med de glada och ljusa händelserna på ett sätt som håller vågskålarna på en jämn höjd. Det uppskattar jag väldigt mycket, eftersom mörkret och ondskan känns nödvändig för det ljusa och det vackra i Muminböckerna. Till exempel introduceras Mårran, en varelse som inte gör något längre besök men som ändå är mästerligt beskriven så att man som läsare känner hur farlig hon är utan att hon behöver göra någonting.

Boken är på ett sätt klassisk i ett sagostuk med sina upptåg och sinäventyrsskänsla, men det finns en särskild Muminstämning som jag börjat känna igen och uppskatta, en melankoli som ger en sällsam ton åt berättelsen, förstärkt av de detaljerade och ofta mörka bilderna. Dess originalitet med egna påhittade karaktärer med särpräglade utseenden och egna miljöer gör också de här böckerna tidlösa, vilket naturligtvis är till deras stora fördel.

Boken liksom dess illustrationer är ljus, eller åtminstone ljusare än de böcker i serien som jag hittills bekantat mig med, men balanserar alltid på gränsen till något mörkt och farligt. Och detta är egentligen den tjusning som jag först nu börjat förstå. Hur har jag kunnat missa det här, är väl egentligen den konstanta tanken hos mig medan jag läser.

Nästa bok i serien heter Muminpappans memoarer och står redan och väntar i hyllan.

”Trollkarlens hatt”, 1948