I förra boken var jag lite irriterad på att det fanns så lite av Benjamin och Rasmus, som ändå är de två karaktärerna som känns som bokens huvudfokus och kring vilka berättelsen kretsar. I andra delen, Sjukdomen, handlade det dock väldigt mycket om karaktären Reine, dennes uppväxt och liv, och i Döden finns det stort fokus på Lars-Åke, som figurerat som en sidokaraktär men som nu tar upp väldigt mycket plats. Och det är inte så att det är ointressant eller dåligt skrivet, men jag är helt enkelt mer intresserad av Rasmus och Benjamin och jag vill hela tiden att boken ska återvända till dem eller åtminstone till de karaktärer som har mer med dem att göra. Förutom Lars-Åke handlar boken mycket om Bengt, även han en sekundär karaktär som jag visst intresserar mig för och sympatiserar med, men igen – jag är mer intresserad av Rasmus och Benjamin, jag vill hela tiden återvända till dem och deras liv.
Att jag sett tv-serien är naturligtvis lite handikappande då en del av texten återfinns i serien nästan ordagrant i repliker, och det ekar märkligt hos mig när jag känner igen så mycket från skådespelarna. Men det är ju när allt kommer omkring inte bokens fel, men ändå något som påverkat min läsning en aning negativt, och det är synd. Det bevisar bara att man ska försöka hålla sig till regeln att läsa boken först och se filmen sen. De scener som ger mig allra mest i boken är faktiskt de som inte fanns i serien och som gör boken desto mer levande och djupare.
När det kommer till språket vibrerar orden av känsla, det är kraftfullt och slående, precis som i de föregående böckerna. Många av meningarna slår läsaren som knytnävsslag och orden är vassa som knivar, exakta och skarpa. Men jag är medveten om att Gardell ständigt balanserar på en mycket smal linje mellan att väcka känslor och bli melodramatisk. Han håller balansen på den linjen mycket väl, men det händer att han gör övertramp. Precis som i de föregående böckerna Kärleken och Sjukdomen märks det hur arg han är i de dokumentära delarna om artiklar, hiv-historia och besvikelsen i att regeringen, sjukhusen och samhället i stort diskriminerar den redan utsatta gruppen av homosexuella. Det finns en stor vrede som är viktigt, men som jag ibland upplever blir en aning tjatig. Det handlar om att läsaren ska tycka synd om de homosexuella, och de smittade, men Gardell missar på något vis att jag som läsare redan tycker det. Jag tycker synd om dem, jag tycker behandlingen av dem var fel, och jag tyckte det redan i den första boken. Jag behöver inte få det budskapet hamrat ner i halsen.
Men jag vet också att böckerna på många sätt syftar till att uppmärksamma de orättvisor som ingen någonsin brytt sig om att ta sig an efter att hiv-hysterin lagt sig. Det handlar om diskriminering av människor som aldrig fått upprättelse, och det handlar om alla de människor som dog medan de fick höra att det var deras eget fel för att de levt som de gjort. Och därför väljer jag som läsare att försöka undvika att reta mig på det tjatiga i boken, eftersom jag förstår att det finns ett större syfte med det. För faktum är ändå att Torka aldrig tårar utan handskar är en trilogi som är ohyggligt viktig eftersom det inte finns några andra böcker som skildrar den här händelsen i Sverige. Det är en berättelse som ingen förut hört och den är viktig.
Dessutom håller de här böckerna extremt hög klass rakt igenom, och det finns ingen som jag inte skulle rekommendera dem till. De är fruktansvärt överjävla bra, och Gardells sätt att inte bara låta de utsatta tala utan också de som tycker illa om, de som ogillar, är rädda och känner sig hotade – det är något jag återigen beundrar. Man gråter och man skrattar och man beundrar och man hatar. Och man är fängslad, från första till sista sidan.
”Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden”, 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar