Veckans recension: Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Det här är en ungdomsbok som jag blivit tipsad om för länge sedan och som jag haft ögonen på sedan dess. Med sitt speciella upplägg står den verkligen ut från mycket annat som jag läst. Boken är nämligen uppbyggd kring ett lappsystem, som en slags modern brevroman.

De två lappskrivarna är femtonåriga Claire och hennes mamma. De går ständigt om varandra och är sällan hemma samtidigt. Därför sker nästan all deras kommunikation via lappar som de sätter upp på kylskåpsdörren i köket. När Claires mamma blir allvarligt sjuk får läsaren följa händelseförloppet genom att läsa deras meddelanden till varandra.

Upplägget är egentligen det enda som gör att den här romanen är riktigt läsvärd. Själva berättelsen i sig är knappast unik, men sättet som den berättas på är det definitivt. Sidorna i boken är tillochmed gulfärgade som post-it-lappar vilket tillsammans med det handstilsliknande typsnittet förstärker känslan av att det är riktiga lappar som man läser. Jag var rädd att jag som läsare ibland skulle uppleva att trovärdigheten spricker eftersom det blir så många luckor som författaren måste fylla ut med förklaringar, men faktum är att det funkar oväntat bra.

Livet på en kylskåpsdörr är enormt lättläst på grund av hur korta styckena är och lämnar mycket av arbetet åt läsaren, vilket uppskattas. Det finns också en stor igenkänningsfaktor i relationen mellan mamman och den tonåriga dottern, som försöker älska varandra så gott det går i varandras bortvaro. Det finns också en stor mänsklighet som kommer från hur nära man kommer de två karaktärerna utan att de tvingas på en, och genom att ta del av deras högst vardagliga bestyr – töm diskmaskinen, handla det på denna listan, jag önskar mig detta i födelsedagspresent. Det är vardagliga ting och listor och påminnelser av den sort som alla skriver. Trots att jag läste boken på så kort tid hindrade det inte tårarna från att komma, och faktum är att boken är väldigt sorglig.

Även om relationen mellan mamma och dotter gestaltas på ett vackert och gripande vis som vittnar om stor kärlek och respekt så finns det också någonting djupt tragiskt i att läsa deras berättelse på det här sättet, och inse att de nästan aldrig träffar varandra, trots de allvarliga sakerna som håller på att hända dem. Det påminner en om att tid inte är någonting vi har massor av, som vi gärna vill tro, utan att den rinner ut för oss alla och man bör ta vara på den och varandra medan vi kan. På det sättet skapas ett väldigt djup i romanen som vid eftertanke närmast påminner om en slags samhällskritik.

Kort sagt är Livet på en kylskåpsdörr en välskriven roman som lyckas fungera ovanligt väl trots att den aldrig beskriver karaktärernas utseenden eller miljöerna de befinner sig i, och man ser dem och deras kylskåp framför sig ändå. Den här boken är själva sinnebilden för uttrycket Less is more, och den lyckas få fram sitt budskap utan att för den sakens skull bli klyschig eller skriva mig på näsan.

”Life on the Refrigerator Door”, 2007