Veckans recension: Bränt barn av Stig Dagerman

Min upplaga av Stig Dagermans Bränt barn är en av alla de böcker som jag såg till att ta med mig hem när de gallrades av biblioteket där jag jobbade. Det är en fin bok, men anonym; inbunden i särskild biblioteksbindning av svart skinn och röd plastrygg med ABFs logga inpräntad på framsidan. Under läsningen har jag beundrat boken, eftersom den verkligen är en produkt av ett gediget hantverk – trots sin ålder och trots att den tjänat som biblioteksbok är den intakt och nästan helt utan skavanker, om man inte räknar alla de biblioteksstämplar som finns i den. Det är bara att jämföra med den här tidens böcker som faller i bitar efter andra läsningen.

Men nog om det. Jag inte en aning om vad som väntade mig när jag började läsa Bränt barn. Om Stig Dagerman vet jag väldigt lite, förutom att han tog livet av sig, och att det är han som skrivit novellen Att döda ett barn som man alltid får läsa i skolan (men som ändå aldrig blir dålig, ska tilläggas). Och faktum är att en av de största behållningarna jag upplevt i läsningen av den här boken är att den överraskar mig. Jag hade verkligen inte väntat mig det, men jag kommer hela tiden på mig själv med att förvånas över handlingens utveckling.

Romanen tar sin början på en begravning. Modern i en liten familj har plötsligt gått bort och kvar finns hennes man Knut och hennes nästan vuxne son, Bengt. Hennes död påverkar sonen mycket djupt, och när han dessutom upptäcker att hans pappa har ett förhållande med en annan kvinna blir han rasande. Han bestämmer sig för att hata sin far och hata den nya kvinnan i hans liv. Han ska vara sin mamma trogen. Men massor av förbjudna känslor stiger upp till ytan och under det år som boken utspelar sig kastas Bengt fram och tillbaka mellan sorg och glädje, hat och kärlek, ständigt fångad i sitt eget ursinne.

Jag kan inte låta bli att vara förvånad över hur bra jag tycker att Bränt barn är. Jag tror det beror på att jag sett den som en svensk klassiker, och på att jag ofta blir väldigt besviken på klassiker eftersom jag har för höga förväntningar eller redan vet vad som ska hända. Men eftersom jag inte visste det den här gången, så blev läsupplevelsen så mycket starkare.

Boken har faktiskt alla ingredienser som gör en bra roman; få men välutvecklade karaktärer kring vilka ett intensivt psykologiskt drama kretsar, ett språk som är extremt slående med sin korthuggna men ändå poetiska ton. Jag kommer på mig själv med att finna likheter med Jonas Gardells språk – just det korthuggna som bidrar till att de underliggande känslorna blir så framträdande. Dessutom skriver både Dagerman och Gardell om verklighetstrogna, inte alltid vackra eller goda människor som försöker leva sida vid sida, vilket också kan vara en anledning till att parallellerna till Gardell hela tiden hoppar upp i mitt huvud.

Under läsningen har jag vid flera tillfällen tagit upp min mobil och tagit bilder av rader och stycken som jag vill minnas eller skriva av. Språket och handlingen tillsammans med de klara, nästan rått realistiska detaljerna i miljöerna blir Bränt barn ett stycke riktigt bra litteratur. Det är hat, kärlek, begär, lögner och sorg i en intensiv blandning. Dessutom finns det snygg tematik och undertext, och jag upplever ofta att boken gestaltar psykisk ohälsa i en tid då detta var ännu mindre accepterat än vad det är nu.

Tack vare att boken är så förankrad i det känslomässiga och psykologiska dilemmat så känns den heller aldrig föråldrad. Inte ens språket känns gammalt, även om det är pyntat med de äldre grammatiska reglerna, äldre kommatering och några föråldrade ordval.

Det som går boken emot och som kanske skulle kunna stöta bort en del läsare är väl egentligen den grymhet och cynism som den besitter. Tonen i boken är brutal och gestaltningen av människor pessimistisk och nedslående. Bengts tankar handlar ofta om hyckleri, om sanning och lögn. Han är besatt av renhet och avskyr faderns otrohet för att den varit oren. Men de regler och krav som Bengt sätter upp är så hårda att inte ens han själv kan leva upp till dem, och därför blir han sitt eget offer. Bränt barn är ingen upplyftande bok, men den får mig att tänka till, och ofta känner jag igen mig eller håller med om den negativa människobilden som målas upp, vilket kanske är en stor anledning till att jag tycker så mycket om boken i slutändan.

”Bränt barn”, 1948