Veckans recension: Berättelsen om Pi av Yann Martel

När jag såg trailern för filmen Life of Pi så tänkte jag direkt – är inte det en bok? Jag kollade upp saken, och jovisst. På bokrean i februari i år köpte jag därför Berättelsen om Pi, allt eftersom några få bilder från filmen nått mig. Nämligen några bilder av en tiger och en pojke i en båt. Detta var allt jag visste om berättelsen, men själva situationen var så intressant att jag kände mig tvungen att läsa boken.

Ni som följt mig ett tag vet förmodligen att jag har en extrem bokfetsich för djurberättelser. Helst hundar, eftersom det är det djuret som jag personligen har starkast koppling till, men andra djur fungerar också. En tiger fungerar synnerligen bra, vilket jag upptäckte i den här boken.

Pi Patel är sonen till en djurparksägare i Indien, där han växer upp med sin pappa, mamma, äldre bror och alla de djur som finns Pondicherrys djurpark. Han växer upp som hindu, men hittar tidigt vägen också till andra religioner och blir under sin uppväxt inte bara kristen utan också muslim. När han är sexton år tycker hans föräldrar att det politiska läget i Indien är ohållbart. För att ge sina två söner bättre framtidsutsikter bestämmer sig familjen för att sälja djurparken och flytta utomlands, till Kanada.

Men på vägen över Stilla havet sjunker lastfartyget som familjen och även många av de sålda djuren färdats i. Ensam överlevande är Pi, sexton år gammal, ensam i en livbåt tillsammans med en zebra, en orangutang, en hyena och en livsfarlig bengalisk tiger på 225 kilo. I chocktillstånd, fruktansvärd sorg och hopplöshet tvingas Pi försöka överleva till havs, med bara sig själv och sina udda färdkamrater som sällskap.

Berättelsen om Pi kan vara den mest unika robinsonad jag läst (för den är verkligen en robinsonad ner till minsta detalj - till och med de karakteristiska inventarielistorna är med). Trots att den nästan helt utgår från en helt låst situation – en pojke och en tiger i en båt – så blir den aldrig tråkig. Boken är upplagd på ett dokumenterande vis, med en författare vid namn Yann Martel som är berättaren i en ramhistoria där han intervjuar den nu vuxne Pi. Tillsammans med utskrivna ”inspelningar” av ett förhör med Pi så bildar boken en illusion av att det fantastiska äventyret till havs hänt på riktigt.

Förutom att boken är en överlevnadsberättelse nära besläktad med Robinson Crusoe så är den också en filosofisk bok om religion, död och att fortsätta leva. Personligen är jag inte särskilt intresserad av religion, så de långa styckena om hur Pi skaffar sig sina tre religioner tyckte jag emellanåt var en aning långtråkiga. Desto mer intresserad är jag dock av zoologi, och när boken handlar om träning av djur, djurpsykologi och djurs sociala strukturer är jag desto mer intresserad.

Men det mest intressanta i boken är så klart relationen mellan den stora tigern och den unge indiske pojken som delar utrymme på en pytteliten båt alldeles ensamma på Stilla havet. Ibland skulle jag vilja att boken fokuserade ännu mer på förhållandet mellan tigern och pojken än vad den faktiskt gör, och gestaltade förhållandet lite mer och lite bättre, eftersom det i mina ögon är bokens kärna.

Språket är enkelt att ta till sig och det finns en humor som ofta lättar upp en berättelse som annars skulle ha kunnat bli alltför tung av sorg och förlust. Eftersom romanen är skriven i första person tillkommer dock det ständigt närvarande problemet med den opålitlige berättaren, vilket boken också tar upp. Kan man ta Pis berättelse på allvar? Är den inte alltför fantastisk? Det är något som är väldigt intressant men som också skapar en slags sorgsenhet hos mig som läsare, eftersom jag så gärna vill tro på den storslagna berättelsen.

Det finns också ett överraskningsmoment i romanen som jag tyckte var särskilt snyggt utfört och som omöjligen skulle fungera på film. Generellt är jag faktiskt enormt nyfiken på hur en bok som Berättelsen om Pi över huvud taget funkar som film, och jag kan knappt vänta tills jag får tillfälle att se den. Hur någon alls kommit på tanken att föra över den här, rent visuellt ganska händelselösa, romanen till vita duken är för mig ett mysterium, och det ska bli spännande att se hur väl filmatiseringen faktiskt lyckats.

Sammanfattningsvis måste jag säga att Berättelsen om Pi är en bok som underhållit mig och som varit en fröjd att läsa på grund av sin unika handling och intressanta scenario. Dock är jag besviken på bokens slut, som enligt mig kom alltför plötsligt. Men jag tycker om den bitterljuva känslan i boken, det fascinerande förhållandet mellan pojken och tigern, och kan inte annat än dra slutsatsen att det är en väldigt läsvärd bok som jag kan rekommendera.

”Life of Pi”, 2001