Veckans recension: Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen av Jonas Gardell

Jag dör litegrann. Ärligt talat, jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen medan jag läser den här boken. Jag föll snabbt och hårt för förra delen i serien, som ni nog vet vid det här laget, och det här är en så direkt fortsättning att det känns som om jag aldrig bytt bok. Jag har läst ut den här boken på en enda dag, i två långa sessioner där det känts som om jag varit rent fysiskt okapabel att lägga ifrån mig boken. Jag har dragits till den hela tiden, som en insekt till ett ljus.

Det är så skönt att återse de här karaktärerna, trots att jag vet vilka hemska saker som kommer hända dem. Paul, Lars-Åke, Seppo, Reine och Bengt. Och så Rasmus och Benjamin, så klart. Jag vill bara fortsätta läsa och jag vill aldrig att det ska ta slut.

Det är svårt att återge handlingen eftersom boken hoppar så mycket i tid. Det är fortfarande Rasmus och Benjamins kärlekshistoria, blandat med andra karaktärers livsöden, AIDS historia och framfart, så styrkt av fakta och artiklar att det emellanåt känns som om boken närmar sig en fackbok. Benjamin och Rasmus kämpar för att få sitt förhållande att fungera i ett samhälle som redan föraktar dem. Benjamin försöker få ihop sin religion och sin kärlek samtidigt som Rasmus känner att han inte har en plats i Benjamins liv. Och runt dem insjuknar deras närmaste vänner, de som blivit som en familj. Insjuknar och dör. Och det är så gripande. Det är så vackert, så storslaget, så sorgligt och så fruktansvärt viktigt.

För Torka aldrig tårar utan handskar är en viktig serie framför allt annat. Den konfronterar allt det hemska som homosexuella män utsattes för under AIDS-epidemin och hysterin, all diskriminering, all utsatthet, all rädsla och all död. Den är obarmhärtig och den är arg, och samtidigt skriven på det där väldigt Gardell-iska viset som letar sig in under skinnet och lägger sig där. Jag var bokstavligt talat tvungen att resa mig upp flera gånger under läsningen av den här boken och bara gå runt och säga ”gud, gud, gud, gud, jag döööör” flera gånger om. Trots att jag sett tv-serien, trots att jag ser precis vad som kommer att hända. För den här boken sätter sig så långt inne hos mig och slår an alla strängar samtidigt. Humorn, sorgen, kärleken, skönheten, äcklet och tragiken. Allting.

Och tv-serien, ja. Nu har jag ju sett den, och jag måste väl ändå erkänna att det är aningens irriterande att se huvudrollsinnehavarna i mitt huvud då och då istället för mina egna, personliga versioner av Rasmus och Benjamin. Jag kan inte låta bli att önska att de hade släppt tv-serien efter att alla böcker var utgivna, så att jag sluppit bli spoilad. Ändå är böckerna så mycket mer innehållsrika, så mycket fylligare, och så mycket mäktigare. Det finns saker i de här böckerna som inte möjligtvis, någonsin skulle gå att få fram i en tvruta. Formuleringar som får hjärtat att värka. 
Men visst finns det saker jag är lite tveksam till. Romanen är inte gudomlig. Jag önskar till exempel att det låg ännu mer fokus på Rasmus och Benjamin. Jag vill så himla gärna läsa om dem, och jag kan inte låta bli att vara lite otålig när andra karaktärer kommer för mycket emellan. Boken hoppar väldigt mycket i tid, så till den grad att jag ofta har svårt att hålla isär händelsernas ordningsföljd. Och boken saknar ett slut som gör att den känns som en egen roman. Jag har intrycket av att det här är en enda stor, tjock bok indelad i tre huvuddelar. Och ibland önskar jag faktiskt att det vore så, för att jag i så fall bara skulle kunna läsa vidare. Jag vill ha mer. Jag skulle vilja att den här boken var längre, dubbelt så lång eller ännu längre, bara för att jag inte vill att den ska ta slut. Bara för att jag inte vill behöva vänta ända tills augusti för att få läsa den sista delen.

Men åh, vad jag älskar den. Hela serien, faktiskt. Angelägenheten i den, styrkan, språket, karaktärerna, allt. Jag vet att de fått kritik för att de bara handlar om män, men herregud, jag tycker faktiskt det är ganska naturligt att den gör det. Jag måste faktiskt till och med tillägga att jag tycker det är ganska fantastiskt hur Jonas Gardell lyckas skildra de utomståendes, särskilt föräldrarnas, homofobiska beteende utan att det blir hatiskt och fördömande. Tvärtom blir det mänskligt och klumpigt kärleksfullt.

Jag vill också påpeka hur snygga de här böckerna är rent estetiskt. Efter att ha läst förra romanen såg jag en intervju med Gardell där han berättade att fotona på framsidorna är foton av honom själv som ung, och att den kille som håller om honom på framsidan av första boken är en av de som tog livet av sig efter att ha fått beskedet att han var HIV-positiv. Som om mitt hjärta inte var tillräckligt utsatt redan.

Jag längtar efter tredje delen. Jag vill bara läsa vidare. Just nu upptas alla mina tankar av begäret att få läsa mer. Och augusti känns plötsligt så långt bort.

”Torka aldrig tårar utan handskar 2. Sjukdomen”, 2013