Veckans recension: Dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates

Att läsa Joyce Carol Oates är ganska märkligt, tycker jag. Det känns alltid som om jag inte vet vad jag ger mig in på med hennes böcker, trots att jag läst henne förut. Som högstadieelev läste jag Vilda gröna ögon som jag visserligen knappt minns ett dyft av, i gymnasiet läste jag Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg  och där minns jag hur gripen jag blev. Och senast förra året läste jag Älskade syster, som jag i ärlighetens namn inte tyckte var nåt vidare. Ändå känns det som att läsa en helt ny författare när jag slår upp Dödgrävarens dotter, som jag fått som läxa att läsa till skolan. Oates är en så otroligt mångsidig och varierad författare att det nästan är kusligt. Medan jag minns hur intensiv och snabb Efter kraschen var och hur berörd jag blev av den, och hur besviken jag var på Älskade syster, är det ganska konstigt att här hitta en utdragen, fyllig och extremt välskriven berättelse.

 Det handlar om Rebecca Schwart, som kommer till Amerika med sin familj i slutet på trettiotalet. Fadern får anställning som dödgrävare i det lilla samhället Milburn i delstaten New York, och familjen på fem personer tränger in sig i ett smutsigt, fallfärdigt stenhus där Rebecca växer upp i fattigdom och utanförskap. Familjen blir hånad och utpekad eftersom de är annorlunda, och rädslan för fadern och föraktet för modern är något som präglar Rebeccas hela uppväxt. Det hela urartar i en våldsam tragedi som kastar ut Rebecca i ett ensamt, självständigt liv. Hon gifter sig med en grym man och inser snart att hon måste fly, om inte för sig själv så åtminstone för sonens skull. Hon byter identitet och tar sig fram genom ett Amerika som hon aldrig på riktigt varit en del av, för att försäkra sig om att hennes begåvade son kommer ha en framtid.

Som alltid med böcker som man får tilldelat sig i skolan med en deadline så är läsningen av Dödgrävarens dotter en aning kämpig. Missförstå mig inte nu, för det här är en mycket bra bok, men under min läsning har det funnits ett stressmoment som dragit ner på det roliga i att läsa den här boken. Jag kände aldrig att det här var en bok som jag var särskilt intresserad av eller som jag verkligen ville läsa, och det har påverkat min läsning.

Hursomhelst så är den här långa romanen på över 600 sidor en levnadsskildring mer än något annat. Vi får följa en kvinnas kamp för ett värdigt liv i en tid då det inte fanns självklara rättigheter om man var kvinna. Vad som börjar med en flickas uppväxt i en omgivning full av hat och skräck utvecklas till en berättelse om en härdad, viljestark kvinna som är fast besluten att göra allt som krävs för sig själv och sitt barn. Och det hela är en väldigt utstuderad, bra roman som känns så förankrad i dåtidens verklighet att man verkligen kan se de tidstypiska miljöerna framför sig.

Boken är enormt detaljerad i sina beskrivningar men håller ändå en snygg balans. Det märks att Oates är en van författare som spelar på ett instrument hon är väl bekant med. Som läsare är man trygg i hennes berättarstil, som är klassisk utan att vara tråkig och unik utan att det stilistiska tar över. Jag gillar det, det passar väl ihop med berättelsen som ofta känns mer som någons  memoarer än som en faktiskt påhittad berättelse. Det är imponerande hur väl sammansatt den är, och hur oberäknelig den är i handlingen. Det är verkligen som att läsa om ett liv, och jag har aldrig någonsin problem med att tro på romanen.

Dock är boken väldigt amerikansk. Vilket väl är ett av dess stora teman, men som svensk läsare finns det ändå en distans mellan mig och boken som förmodligen beror inte bara på tidsskillnaden utan också på att boken är så förankrad i det amerikanska samhället att jag inte riktigt hör hemma i den som läsare.

Jag tycker om den här boken trots att det inte är en bok jag skulle ha plockat upp själv. Det finns mycket i den som jag tycker är imponerande berättarkonst, skicklig karaktärsteckning och intressanta teman. Ändå finns det någonting med den som gör att den inte riktigt når mitt innersta. Om det beror på att det är en ”skolbok” vet jag inte, men det kan mycket väl vara så. Hur som helst är det intressant att se hur olik Oates är sig själv från gång till gång, och jag måste säga att det är enormt intressant att se hur hon experimenterar från bok till bok. Jag märker hur duktig hon är och det är en stor del av romanens förbehållning.

Jag gillar den komplexa bilden av kvinnan som målas upp, att boken aldrig pratar i svart och vitt och hur verklig den känns, som någons egna minnen. Det är en bok om utanförskap, alienation, rasism och sexism, allting med Rebecca som det levande exemplet, och det är otroligt snyggt gjort. Jag gillar hantverket och jag gillar att jag aldrig behöver vara osäker på författaren när jag läser. Det är värt oerhört mycket. Det finns en tuffhet och kärvhet som verkligen tilltalar mig, och även om Dödgrävarens dotter inte kommer hamna på listan över årets bästa böcker, så är den onekligen en mycket bra roman som jag inte tvekar att rekommendera.

”The Gravedigger’s Daughter”, 2007