Veckans recension: Den nya Isabel av Katherine Mansfield

Normalt sett brukar jag inte recensera noveller, eftersom de oftast är delar i samlingar och det är svårt att recensera en bok med så många berättelser i. Men för inte så väldigt längesedan recenserade jag ju Jack Londons Att göra upp eld och Månansiktet, och jag faktiskt upptäckt att jag föredrar att läsa noveller var för sig, lite då och då. Annars blir det så mycket på en gång, som kaka på kaka. Så kanske ska jag börja recensera också noveller när jag tar mig tid att läsa dem. Vi får se.

Iallafall så kan jag ju berätta igen om varför Den nya Isabel är lite speciell för mig. Jag lade för flera veckor sedan upp ett inlägg om en av de finaste böckerna i min bokhylla, nämligen min enormt stora novellsamling som innehåller massor med litterära giganters kortare berättelser. Katherine Mansfield finns med i den, med novellen Äktenskap á la mode – som jag nu har framför mig med titeln Den nya Isabel. En titel som jag faktiskt tycker är mycket bättre än den gamla eftersom den säger mer om innehållet.

Hursomhelst så fick jag en kommentar på mitt inlägg av översättaren Camilla Jacobsson som just nyöversatt Äktenskap á la mode och haft problem med att hitta den gamla översättningen, som jag bara råkade ha. Så jag skannade helt enkelt in novellens få sidor och skickade den till Camilla – och som tack fick jag den här lilla boken.

I bokhandlarna har jag sett att man börjat sälja enstaka noveller mer och mer – Strindberg, Karin Boye och Jonas Hassen Khemiri är några av de författare vars noveller jag sett till salu i dessa små häften. Jag tycker det är otroligt kul att man börjat ge ut noveller såhär, eftersom det annars är extremt ont om just noveller i våra bokhandlar. Det är bara de riktiga giganterna som överhuvudtaget får noveller utgivna – till exempel min kära Stephen King – och det är när man börjar leta som man inser hur få författare som ger ut annat än romaner. Det är synd, eftersom just novellen är så väsenskild från romanen. Att läsa en roman är som att ha ett förhållande, men att läsa en novell är, för att citera just Stephen King – som en kyss från en främling i mörkret.

Just Den nya Isabel är ett mörklila litet häfte – faktiskt så litet att jag gått runt med det i jeansfickan. Novellen tar inte lång tid att läsa, och jag är glad att man från förlagets sida val att skriva en liten introduktion, ett efterord om författarinnans liv och även små kortfattade texter på insidan av pärmarna om författarinnan och översättaren. Utan detta hade den här lilla boken blivit alltför tunn. Nu är den alldeles perfekt – lätt att bläddra i, och framförallt lätt att ta med sig. En novell är ju faktiskt den perfekta reselitteraturen, och vem orkar packa ner en hel tegelstensvolym med 50 noveller i? Inte jag iallafall. De här enstaka små häftena är perfekta att läsa på tåget eller bussen.

Novellen i sig handlar om William, som reser hemåt för att få träffa sin familj på veckoslutet. Men därhemma väntar en hustru som blivit honom alltmer främmande – hans Isabel har skaffat sig nya vänner och ett nytt liv. Hela hon känns ny och inte alls som den kvinna han gift sig med.

Man skulle kunna säga att Den nya Isabel handlar om William och Isabels äktenskap, och att vi får se det ögonblick när det bestäms precis hur det ska gå för dem. Känslan är väldigt speciell – det är en gassande het helgdag på 20-talets landsbygd och det finns något särskilt i beskrivningarna som Mansfield lyckats fånga. Den är skriven på ett sätt som låter en förstå att det händer långt mer under ytan än vad som faktiskt sägs, vilket drar mina tankar till Hemingways isbergseffekt. Jag kan nästan känna att det händer så mycket outtalat att jag inte är helt säker på vad jag ska tro – men det är också däri som novellens känsla ligger, ett slags tvekande då detta äktenskap ligger och väger på randen till en ruin.

Men det finns väldigt mycket jag blir osäker på. Är det här satir över ett klassiskt äktenskap? För det finns onekligen en ironi i novellen, som på många vis handlar om hustruns frigörelse från mannen. Ändå sympatiserar man med William och ogillar Isabel och hennes nya bohemiska vänner. Men borde man göra det? Är inte William mest en bakåtsträvande man som vill att allt ska bli som förr, som han vill ha det, medan Isabel tagit mod till sig och gjort om sitt liv till något som hon trivs med? Jag får inte riktigt rätsida på vad jag ska tycka och tro, och när novellen är slut har man inte fått några svar – men den har onekligen gett en något att tänka på.

Eftersom jag läst den här novellen i den gamla översättnigen såväl som den nya, så känns det som om jag måste kommentera detta också litegrann. Jag tycker det går mycket lättare att läsa den här nya översättningen än den gamla, som av föreståeliga skäl kändes mer avlägsen i språket. Novellen känns i sig väldigt modern och nästan tidlös, och det känns mer relevant på något vis att läsa den på ett språk som är mer lättflytande och i tiden. Det känns inte alls som ett gammalt verk nu, vilket får mig att inse att det förmodligen bara var det lite ålderdomliga språket och den gamla boken som fick mig att tycka det förut.

Den nya Isabel är inte en av de bästa noveller jag läst, men den är absolut läsvärd. Framförallt ger den mersmak – jag har lust att läsa mer av Mansfield, mycket mer. Och det är väl om något ett gott betyg.

”Marriage á la Mode”, 1921