Veckans recension: Dead Until Dark av Charlaine Harris

När jag fick reda på att True Blood, tv-serien jag älskar, är baserad på en bokserie blev jag först glad (eftersom i princip allt som är bra på tv från början varit böcker – kolla bara upp alla dina favoritfilmer så ser du vad jag menar), och sedan lite kluven. Borde man läsa böckerna först? Om man sett serien, är det ens en idé att ge sig på böckerna? Framförallt var jag rädd att jag skulle ogilla tv-serien om jag började läsa, men när jag fick höra från flera håll att serien och böckerna var väldigt olika, så då bestämde jag mig för att ge dem en chans.

Bokserien går under titeln The Sookie Stackhouse Novels, eller Southern Vampire Mysteries, vilket är en titel som faktiskt säger det mesta. Det är precis vad det handlar om. I den här första boken (som ligger till grund för hela första säsongen av True Blood) möter vi Sookie Stackhouse, en ung tjej som jobbar som servitris i småstaden Bon Temps i Louisiana. Vampyrerna har nyss ”kommit ut ur kistan”, och erkänt sin existens för den mänskliga delen av befolkningen, och Sookie kan knappt bärga sig tills hon får träffa en riktig vampyr. Alla i Bon Temps tycker att Sookie är lite konstig – de flesta misstänker att hon har någon övernaturlig förmåga att läsa tankar, men ingen vill riktigt säga det rakt ut. När till slut en vampyr faktiskt kliver in på restaurangen där Sookie jobbar, dröjer det inte länge förrän hon lär känna honom närmare. Det blir dock problematiskt när flera unga kvinnor i området blir våldsamt mördade – alla med ett visst intresse för vampyrer. Är Sookie näst på tur?

Jag måste säga att jag blev förvånad över hur väl True Blood håller sig till sin förlaga. Visst finns det stora skillnader – kanske framförallt att serien är mycket mer extrem än boken och följer långt fler karaktärer – men grundberättelsen är densamma. Det gör givetvis mitt läsande rätt handikappat, eftersom jag vet vad som kommer hända, och inte minst vem mördaren är. Men trots det kan jag uppskatta boken. Jag gillar den framförallt för att den känns så väldigt kravlös. Det här är inte Dostojevskij, du kan läsa den här boken utan att känna att den vill vara för mycket. Den gör inga anspråk på att vara mer än vad den är, och det är skönt med sådana böcker ibland.

Dead Until Dark är också väldigt rolig. Visst är jag förberedd på det mesta eftersom jag sett True Blood, men det är ändå rätt festligt att det finns syntetiskt blod framställt av någon i Japan, att vampyren heter Bill, och att han har så vanliga problem som att inte kunna få tag på hantverkare eftersom han inte är vaken på dagarna. Det är helt enkelt roligt.

Att Sookie dessutom är en väldigt kul huvudkaraktär gör inte det hela sämre. Hon är spontan, glad, konstig och söt. Hon är en rolig blanding mellan den naiva, levnadsglada blondinen som är nyfiken nog att bli dödad i den mörka gränden, samtidigt som hon är tuff, vägrar bli trampad på och inte tvekar att slå på någon med ett dödligt vapen. Jag tror att många kan irritera sig på henne, men jag tycker att hon är väldigt mänsklig. Hon är precis så konstig som vi alla är, på något vis. Och, ja, just det – hon kan läsa tankar, vilket gör henne mindre pryd och naiv än vad omgivningen faktiskt tror.

Dessutom presenterar den en intressant bild av utanförskap. Diskrimineringen mot vampyrer är väldigt framträdande i boken och drar paralleller till rasism och homofobi. Det blir intressant när författaren använder sig av något så absurt som vampyrer för att påminna om de här sakerna. Jag gillar det, för det är originellt och det blir väldigt tydligt utan att någonsin läxa upp läsaren med pekpinnar.

Dead Until Dark är rolig läsning. Jag kan inte säga mer än så. Boken känns originell när den presenterar en klassisk mordgåta i annorlunda tappning, och jag vet att ju fler böcker jag läser i den här serien, desto roligare kommer det att bli, eftersom jag efter en viss punkt inte längre kommer veta vad som händer härnäst.

Men tills dess kommer jag ändå inte sluta titta på True Blood. Fakturm är att fjärde säsongen står osedd i hyllan och väntar...

”Dead Until Dark”, 2001