Veckans recension: Den andra pojken av Willy Russell

På biblioteket där jag jobbar hittade jag en bok med titeln Fans, skriven av Fredrik Strage. Det är en bok som undersöker fenomenet med fans, och framförallt inriktar sig på människor som betraktar sig som fans av olika artister och band. Jag lånade hem boken och läste kapitlet som ägnades helt åt Morrissey och hans beundrare, eftersom jag själv mer eller mindre kan sälla mig till den skaran.

Det var så jag hittade Den andra pojken. Fredrik Strage nämner boken i Fans, eftersom huvudpersonen Raymond Marks är ett stort Morrisseyfan. I själva verket är hela boken uppbyggd som brev, alla addresserade till ”Käre Morrissey”. I sina brev till denne utanförskapets kung berättar Raymond om sig själv och sin bakgrund. Hur han från början var en alldeles vanlig, engelsk pojke som gillade serietidningar och att leka med sina kompisar, bosatt i en grå, trist småstad med sin mamma. Pappan lämnade familjen för en femsträngad banjo och nu består Raymonds familj av mamman, hans skitstövel till morbor med familj, och hans mormor som är den enda som egentligen förstår honom. I sina brev berättar Raymond för Morrissey hur hans stabila tillvaro vändes upp och ned i ett slag, på grund av flugfångandet.

Det är Raymond och några av hans jämnåriga  som börjar med att fånga flugor vid kanalen. Själva tycker de att metoden för att döda flugorna är fantastisk, men när omgivningen kommer på dem döms den som oanständig och pervers. De andra pojkarna utser Raymond till syndabock, något som förändrar hela hans liv. När man en gång fått skulden är det lätt hänt att man blir anklagad igen, och igen.

Den andra pojken är en väldigt speciell berättelse som är både tragisk och gripande, men som samtidigt lyckas vara kryddad med humor – den där bittra, brittiska humorn som – just det – går att återfinna hos Morrissey. Raymond berättar om sig själv i tillbakablickar och hans bakgrund framträder allt tydligare ju mer man läser. Det gör att det känns som om man bygger upp en relation till Raymond, och när boken är slut känns det verkligen som om man säger hejdå till en vän. Det känns väldigt bittersweet, men samtidigt har boken fyllt sin funktion för mig som läsare.

Boken behandlar frågan om skuld och fläckarna som den lämnar efter sig, på ett sätt jag tycker är väldigt intressant. Hela Raymonds omgivning påverkas av anklagelserna mot honom – anklagelser som sedan trappas upp och byggs på. Inte minst Raymonds mamma blir påverkad av ryktena och anklagelserna som riktas mot hennes son, och relationen mellan mor och son förändras i grunden och kan inte bli sig lik igen. Den enda fasta punkten för Raymond är hans mormor, hon är den enda som han är säker på fortfarande älskar honom. Allt detta påverkar naturligtvis Raymonds psyke, och hans ångest, hans tankar och önskningar är väldigt levande och hjärtskärande.

Den andra pojken är en bok om att växa upp med samhällets skuld på sina axlar, att leva som tonåring utan vänner, utan bundsförvanter och utan möjligheter att vrida tillbaka klockan. Det är en väldigt psykologisk bok om skuldens inverkan, den allmänna våndan i att växa upp, och leva med att vara en besvikelse för sin mamma. Att vara en person som ingen har förtroende för. Det är smärtsamt, men eftersom Raymond berättar om sig själv så utlämnande, så är det en smärta där man lider med honom och förstår honom. Att boken har humor räddar den också från att bli alltför svart.

Jag gillar också boken för att den beskriver det minst sagt problematiska förhållandet man har till sina idoler, den där blandingen av dyrkan och underkastelse. Russell beskriver det förhållandet väldigt bra och träffande, och eftersom det handlar om en artist som jag själv är ett fan av, så blir det desto mer personligt för mig. Det handlar om att vara dödligt lojal till den där personen som du ser, men som aldrig ser dig. Som inte ens vet att du som person existerar. Att ha en idol eller en favoritartist är nog något som de flesta känner igen sig i, och förhållandet mellan idol och fan är väldigt intressant, men väldigt ensidigt, vilket boken tar upp.

Men i egenskap av både läsare och Morrissey/Smiths-fan, så blir läsningen ibland lidande på grund av översättningen. Det blir automatiskt ganska klumpigt när jag känner igen ett citat från en låttext, men översatt till svenska. Det finns till exempel partier där Raymond talar i citat från olika låttexter skrivna av Morrissey, och översättningen skaver liksom mellan mig och boken. Det är synd, men oundvikligt när man läser på svenska antar jag.

Hur som helst tycker jag att boken är väldigt bra, en lite ovanlig men väldigt välskriven bok med en fantastisk huvudkaraktär som man fäster sig vid utan att rikigt märka när det händer. Det känns som en bok jag kommer att tänka tillbaka på ofta, en bok som fastnat någonstans hos mig med sin originella handling och sin fantastiskt mänskliga huvudkaraktär. Absolut en av de mest läsvärda böcker jag har på listan.

”The Wrong Boy”, 2000