Veckans recension: Bombi Bitt och jag av Fritiof Nilsson Piraten

Det var åratal sedan jag läste den här boken sist. Jag kommer fortfarande ihåg när jag fick den – mitt exemplar av boken är passande nog inköpt på Kiviks marknad av min pappa, som tyckte att det var en bok jag borde läsa. Vid den tidpunkten var jag helt uppe i klassiker och läste Jules Verne, Rudyard Kipling och Jack London för hela slanten. Jag var väldigt van vid gammeldags svenska just då och minns inte alls att jag hade problem med språket i Bombi Bitt och jag.

Det har jag dock nu. Boken är trots allt åttio år gammal, och det märks. Vissa partier skulle kunna vara skrivna idag, medan man blir tvungen att läsa om andra gång på gång för att verkligen göra klart att man förstått allt rätt. Att dialogen ofta är skriven i talspråk (på skånska såklart) gör det också desto svårare, och när folk bryter på tyska i dialogen måste jag ibland ljuda för mig själv för att lättare kunna förstå vad karaktärerna säger.

Men, språket åsido – det här är en av de få böckerna jag äger som faktiskt gör mig glad bara jag tänker på den. Bombi Bitt och jag är en ljus och munter historia präglad av barndomens naivitet och påhittighet. Bokens berättare är pojken Eli, som beskriver sin vän och barndomsidol Bombi Bitt, den tre år äldre pojken som ställer till med allehanda upptåg.

Tillsammans med Bombi Bitt upplever Eli en hel del hisnande äventyr, kryddade med den där Piraten-twisten som gör att man aldrig är riktigt säker på vad man kan ta på allvar och vad man ska läsa med en nypa salt. Fritiof Nilsson Piraten är ju något av Sveriges mästare i att skriva skrönor, och man har onekligen kul när man läser Bombi Bitt. Det är så skruvat, samtidigt som det är väl förankrat i en verklig handling. Författaren använder sig av subtila överdrifter, och resultatet är väldigt kul. Vid första anblicken kan det tyckas mig som modern läsare att det är en ganska oskyldig humor präglad av sin tid, men man upptäcker snart att det finns en outtalad fräckhet som utmärker boken. Bara det att Bombi Bitt är son till en kvinna som är allmänt känd som Franskan gör det omöjligt att undgå att hon är det lokala fnasket – men det nämns aldrig rakt ut. Jag gillar det, eftersom det ger läsaren en chans att själv uppfatta humorn utan att bli skriven på näsan.

Det finns överlag mycket i boken som kan tänkas ha varit uppseendeväckande när boken kom – pojkarna låter sig tatueras med initialerna för organisationen ”Ku Lusk Lan”, lägger vantarna på kyrksilvret och ljuger om gudomliga gåvor, umgås med tvivelaktiga personer som hästskojaren Nils Gallilé och målaren Vricklund och håller rent allmänt på med en massa pojkstreck som gränsar till det småkriminella. Naturligtvis är det delvis häri som bokens dragningskraft ligger. Bombi Bitt och jag skulle inte vara så rolig om det inte vore för det småfräcka, det lite uppstudsiga. Dessutom neutraliseras det hela av pojkarnas inneboende godhet, den övergripande munterhet och det magiska barndomsskimmer som ligger som ett lager över hela boken.

Allt detta förkroppsligas förstås i den påhittige, fräcke Bombi Bitt. Han är själva manifestationen av Elis barndom. Denne rödhårige, barfota pojke i slokhatt är skånska somrar, han är äventyrets upphovsman och uppfinningsrikedomen själv. Det är svårt att inte älska honom. Tycker man inte om Bombi Bitt, så har man aldrig varit barn.

Som skåning är man redan på förhand lite svag för den här boken. Jag ser den som en klassiker, men kanske är den mest känd inom Skånes gränser? Jag kan tänka mig att den skånska dialekten i boken kan bli ganska svår på andra håll i landet. Boken  är inte heller uppbygd enligt någon regelrätt mall med intrig och handling, utan består av fyra delar som alla fokuserar på ett specifikt äventyr tillsammans med Bombi Bitt. Det är episodlika skrönor som får sin kulmen i den sista, där Bombi Bitt och Eli besöker Kiviks marknad. Men min personliga favorit måste ändå vara den andra delen, som går under titeln Kyrksilvret. Helt briljant.

Som läsare år 2012 kan det vara svårt att faktiskt fatta precis allt, eftersom samhället förändrats mycket sedan början på 1900-talet då boken utspelas. Att ha ”valackare” som yrke är svårbegripligt bara det,  att läsa boken ur ett feministiskt perspektiv skulle vara deprimerande, och jag tror att det gammelsvenska språket kan upplevas som ett visst hinder, särskilt om man inte är från Skåne. Men tro mig när jag säger att boken är värd en genomläsning. Så vitt jag vet finns det ingenting annat i den svenska litteraturen som riktigt liknar Piraten. Dock kan man lätt hitta en nära utländsk släkting hos Tom Sawyer och Huckleberry Finns äventyr, skrivna av en viss Mark Twain.

”Bombi Bitt och jag”, 1932