Veckans recension: Abarat - magiska dagar, gåtfulla nätter av Clive Barker

När jag var yngre läste jag väldigt mycket fantasy, en genre som med tiden börjat tråka ut mig. Det klassiska upplägget med gott mot ont, det medeltida stuket och hur ödesmättat allting tvunget ska vara är något som jag börjat irritera mig på. Det har helt enkelt börjat kännas ooriginellt, och jag föredrar numera urban fantasy eller magisk realism över den renodlade fantasygenren.

Böckerna om Abarat är en serie som jag påbörjade medan jag ännu läste massor med fantasy, och det är en av de få fantasyböcker som faktiskt behållit mig i sitt grepp, först och främst för att de här böckerna är så olikt något annat jag någonsin läst. För samtidigt som de innehåller de klassiska fantasyelementen så finns det mycket i Abarat som inte liknar något annat. Ibland påminner mig påhittigheten om Harry Potter, men i slutändan är ändå Abarat så unik och så eget att den inte riktigt går att jämföra med någon annan bok. De utmärkande dragen är egentligen absurditeten och bisarrheten som präglar handlingen. På många sätt påminner Abarat-serien om en vacker men farlig feberdröm som blivit verklighet, ett intryck som förstärks av alla de vackra, psykadeliska illustrationerna.

Det blir tredje gången jag läser den andra boken om Abarats magiska övärld, och precis som under omläsningen av den första boken så känner jag ibland att jag är för otålig. Jag bara väntar på att boken ska ta slut, så att jag äntligen kan börja på den tredje, olästa boken. Men det är ändå ett kärt återseende. Den här serien är verkligen olidligt spännande, och man vet aldrig vad man kan vänta sig härnäst i den här världen av absurda under. Just det är värt väldigt mycket i mina ögon, att boken är så oförutsägbar. Även om jag minns vad som händer så kommer jag ihåg hur det kändes att läsa den för första gången.

När den andra delen tar sin början har Candy och Malingo luffat runt bland öarna ett tag, ständigt på flykt undan Kristoffer Kadavers hejdukar. Candys resa genom Abarat blir alltmer märklig när hon inser att det finns mycket i den här världen som hon inte borde känna till, men som hon ändå kommer ihåg på något diffust plan. Hon blir allt mer säker på att hon varit i Abarat förut, hur märkligt det än kan verka.

Ätten Kadaver har dock planer som kan komma att störta omkull det Abarat som finns och förvandla hela arkipelagen till slavar under mörkret. Candy är, utan att veta om det själv, nyckeln till mycket av det som ska komma att hända i Abarat. Men för att hon ska kunna ta sitt ansvar och finna sin plats, så måste hon först komma underfund med vem hon är.

Något som jag lagt märke till när jag läser Abarat -magiska dagar, gåtfulla nätter den här gången, är att jag har svårt att få grepp om Candy som huvudperson. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag gissar på att mycket av orsaken ligger i att berättelsen är så väldigt äventyrsinriktad. Det står sällan om vad Candy tänker och hur hon känner sig, utan alltid om vad som händer. Det är egentligen ingenting som påverkar berättelsen negativt, men det gör att man som läsare saknar en känsla för huvudkaraktären som jag gärna skulle ha velat ha där.

Jag kommer också på mig själv med att ibland tycka att vissa saker är för klassiskt fantasy-aktigt, med det goda mot det onda, så till den grad att det blir påklistrat. Men bokens egen unika handling får helt enkelt väga upp de fantasyelement som jag inte riktigt har tålamod med. Jag påminns trots allt om varför jag gillar karaktärerna, och varför jag inte har kunnat släppa den här bisarra drömvärlden ens sex år efter att jag först läste om den. Jag sitter ju trots allt här flera år senare, eld och lågor inför den tredje delen i serien, och har förberett mig på den genom att läsa om de två föregående böckerna – som båda går på inte mindre än 400-500 sidor vardera. Något måste ju serien ha som kan fängsla mig och göra mig så här pass lojal, eller vad säger ni?

”Abarat – Days of Magic, Nights of War”, 2004