Veckans recension: Min bror och hans bror av Håkan Lindquist

Jag trodde inte att jag skulle vilja läsa en bok till av Håkan Lindquist, eftersom jag inte gillade den förra boken jag läste av honom. Det var en ungdomsbok, Regn och åska, om två homosexuella killar som jag tyckte var klumpig, för sexfokuserad och som inte riktigt ledde någonstans. Men det var också den boken som fick mig att inse att det här med homolitteratur är oändligt intressant, eftersom det finns så många olika sätt man kan välja att skriva om homosexuella på. Hursomhelst bestämde jag mig för att ge Håkan Lindquist en ny chans eftersom handlingen i hans debut Min bror och hans bror intresserade mig.

Boken handlar om Jonas, som alltid har vetat att han haft en bror som dött i en tragisk olycka innan han föddes. Ändå är det som om han alltid känt honom, som om den döde brodern alltid varit närvarande. Jonas har växt upp i en familj präglad av sorgen efter den bortgångne Paul, undrat över honom och föreställt sig honom. Och så råkar han av en slump hitta ett brev i en gammal jacka som tillhört Paul – ett brev som är gåtfullt och som får Jonas att undra. Vem var Paul egentligen?

Jonas bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om Paul, men de som kände honom verkar vara av inställningen att det som hänt har hänt, och det visar sig bli rena detektivarbetet att ta reda på mer. Men Jonas är envis, och långsamt växer en ny bild av den döde brodern fram, med fler nyanser och sidor än vad Jonas kunnat ana.

Min bror och hans bror skiljer sig enormt från Regn och åska, den bok jag tidigare läst av samma författare. Den känns inte lika plump, inte lika kroppsfixerad om man så vill. Visst har de två böckerna gemensamma drag – homosexuella tonårskillar, den pirrigt nykära känslan – men den här är långt mer känslosam, mer känslig. Försiktig är kanske ordet, men jag uppskattar det. Jag gillar upplägget med Jonas som vill veta mer om den person som han aldrig träffat, men som ändå påverkat hela hans liv. Man kan sätta sig in i hans situation och nyfikenhet, och jag tycker att han är en fantastiskt sympatisk karaktär.

Språket saknar kanske viss finess, men jag kan ursäkta det eftersom det trots allt är en debutbok, den är nästan nitton år gammal och skriven för en publik som är något yngre än vad jag är. Det är förståeligt. Men det gör mig samtidigt lite ledsen att boken inte utvecklas till mer. Det hade varit trevligt om det som Jonas hittar förankrades mer i hans liv och vardag. Som det är nu är Paul den egentliga huvudpersonen, och man har knappt en känsla av att tiden går för Jonas förrän det plötsligt står att det gått ett halvår. Man har bara en inblick i Jonas familj, aldrig i hans skola och resten av hans liv, och det är lite synd. Jag hade gillat att se mer personlig utveckling hos Jonas karaktär, hur det han tar reda på påverkar honom. Men, igen, jag antar att boken skulle bli ”för lång” för målgruppen då, och faktum är att den är ganska tidlös eftersom dess perspektiv är så smalt. Men ändå. Som erfaren läsare kan jag inte låta bli att önska mig lite mer kött på benen.

Iallafall är Min bror och hans bror en finstämd, vemodig berättelse om ung, tragisk kärlek á la Romeo och Julia, men samtidigt handlar den om hur minnet av de döda påverkar oss som är kvar, även om vi aldrig fick träffa dem. Den handlar om att upptäcka sig själv genom någon annan, och på ett vis är boken också lite som en deckare, en gåta som behöver lösas, och det tror jag tilltalar många.

Det gör mig lite ledsen att alla de här gamla, fullt läsbara men lite daterade ungdomsböckerna gallras från biblioteken för att man tror att unga inte vill läsa böcker som skrevs för en annan generation. Jag vill tro att det är fel. Böcker som den här har fortfarande så mycket att ge sin målgrupp, och istället glöms de bort, och väljs till sist bort för att slängas. Jag hoppas att det finns fler än jag som fortfarande gärna läser böcker som den här.

”Min bror och hans bror”, 1993