Veckans recension: Mannen som älskade Yngve av Tore Renberg

För att vara rakt på sak; jag gillar den här boken. Den råkar vara ännu en i raden av de böcker jag hittat när jag varit på jakt efter böcker på temat homosexualitet. Nu bär det av till Norge, året är 1990 och i huvudrollen hittar vi den sjuttonårige Jarle Klepp. Han har många och väldigt bestämda åsikter, är ihop med den jämnåriga Katrine och bästa vän med kommunisten/anarkisten Helge, som han har ett punkband tillsammans med. Jarle tror att han vet allting, har alla svaren, förutom kanske när det gäller hans mamma och pappa. Hans föräldrar är skilda och Jarle skulle helst av allt vilja slippa se sin pappa, den alkoholiserade och elake mannen han måste besöka om helgerna. Han älskar sin mamma, som har dåligt självförtroende och inte tror illa om någon. Så ser hans liv ut. Punkband, massor med kontroversiell och obskyr musik, lite fester, skolan, tjejen.

Så står det plötsligt en ny kille på skolgården, som ska börja i parallellklassen. Och Jarle, som är så straight man bara kan bli, faller pladask. Han blir som besatt av denne nye kille, denne Yngve med sitt hemlighetsfulla och sorgsna leende. Vem är han? Och han själv, Jarle, kan väl ändå inte vara kär i den här killen, den här torrbollen? Det går väl inte? Eller? Katrine då? Och Helge och bandet? Utan att riktigt veta hur, trasslar Jarle till det för både sig själv och alla andra, i sin kärleksiver och förvirring.

Mannen som älskade Yngve balanserar på en märklig gräns mellan vuxenbok och ungdomsroman, och jag vet inte riktigt på vilken sida om den linjen som boken hamnar. En sjuttonåring i huvudrollen borde kvalificera den som en ungdomsbok, men å andra sidan växer en ramhistoria, lik den i Ett ufo gör entré, fram med den vuxne Jarle i huvudrollen. Biblioteket jag lånat boken av klassificerar den som en vuxenroman. Egentligen spelar det väl ingen roll, det är bara en intressant grej, det där med hur man ska ”klassificera” böcker. Jag personligen tror nog att boken kan funka som ungdomsbok, men kan bli lite väl mycket för någon som inte är van vid att läsa ”vuxnare” böcker. Dessutom är den full av anekdoter från åttiotalet och början på nittiotalet, små detaljer som jag tror man har större behållning av om man faktiskt var född då.

Jag kan inte heller komma på att jag läst en bok från Norge innan, men det kan väl ändå inte stämma? Vårt kära grannland, nog måste jag ha läst en bok därifrån? Men nej, inte en endaste liten bok därifrån kan jag komma på. Men jag gillar det. Jag gillar de norska namnen; Jarle, Trond, Gro Elin, Trine, Jorunn, Terje. Det är mysigt på något vis. Med i boken finns också en hel del politik och samhällsdebatt som tar avstamp från Norge och oljestaden Stavanger, där boken utspelar sig. Jarle och Helge är politiskt aktiva med en energi och jävlarannamma som är både avundsvärd och lite skrattretande.

Det är överhuvudtaget en bok som jag tycker är väldigt rolig. Jarle trasslar till det så till den milda grad att man inte vet om man ska skratta eller gråta för hans del. Hans ungdomsrevolt och självsäkerhet krockar med den, till det yttre, tråkiga Yngve som han faller så handlöst och oförberett för, och bara den situationen i sig är på något vis tragikomisk. Samtidigt som boken är rolig är den på något vis bittersweet, full av minnen från åttiotalet – och framförallt musik. Nästan varje kapitel inleds med ett citat från en låttext, och all musik som räknas upp genom boken är musik jag gillar (The Smiths nämns flera gånger om, döm om min lycka), och om jag inte hört talas om den får jag en enorm lust att sätta mig och leta fram den så att jag kan fatta poängen ordentligt. Musik är ett genomgående och härligt tidsstypiskt tema i Mannen som älskade Yngve.

Boken är också skriven på ett sätt som tog ett tag att sätta sig in i, men som jag på något vis ändå uppskattar i slutändan. Ordentlig, rak dialog och ungdomsspråk kan plötsligt växla till ett slags utsvävande monologer med massor av kommatecken, ibland tröttande, ibland intressanta, ibland roliga, ibland sorgliga, men alltid ytterst observanta. I början hade jag väldigt svårt att hänga med i de ibland rätt tvära kasten, men sedan vande jag mig. Och även om dessa partier kan bli lite väl tröttande ibland så väger dialogen upp det hela. Herregud, dialogen! Jag älskar den. Särskilt Helges jargong är totalt underbar, alltid förbannad, ifrågasättande och självsäker. Dialogen är enkel, full av energi och en slags upprorslusta som kännetecknar Jarles inställning. Dessutom är det sann dialog, full av den tvekan och pauser som alltid uppstår på riktigt, och det gör karaktärerna fullkomligt levande för mig.

När man kommit in i hur boken är skriven, denna rätt originella men lättflytande prosa, så går det som på räls. Jag blev faktiskt som berusad av boken, av dess inentsitet. Slutet kändes lite avsnoppat dock, inte riktigt som jag hade velat. Men men, Mannen som älskade Yngve är ändå en kul bok, en lite sorglig men härlig roman om kärlek, förälskelsens galenskap, vänskap och om att vara ung på åttiotalet. Men det handlar också om ansvarstagande, om vad som är accepterat att göra i förälskelsens namn och vad som inte är det. Den äger en enorm charm och är intressant på flera olika sätt. Jag gillar den, och om ni ursäktar mig måste jag gå och leta upp all musik som nämns i den på Spotify nu.

”Mannen som elsket Yngve”, 2003