Veckans recension: Under kupolen av Stephen King

Herregud vilken tjock bok. Det var min första tanke när jag fick syn på Under the Dome, som den heter på engelska – och faktum är att den svenska översättningen till och med är några sidor längre. Och jag har inte heller slutat bli förvånad – varje gång jag dragit upp den ur väskan (jag har faktiskt släpat den här pjäsen med mig på bussen, kan ni fatta?) och knappt kunnat sluta handen om ryggen på den, så har jag tänkt samma tanke. Herregud vilken tjock bok!

Faktum är att jag bara läst en enda roman på fler sidor, som, till ingens förvåning antar jag, är skriven av samme författare. Jag pratar om Det från 1987, som vinner den här tävlingen med fjuttiga åtta sidor. (Detaljer? Under kupolen är 1180 sidor lång, efterordet inräknat. Det är 1188). Men Under kupolen känns enormt mycket större på något vis – dels på grund av det rent fysiska – Under kupolen är inbunden och väger betydligt mer än vad min kartonnerade upplaga av Det gör – men också på grund av tidsspannen. Det sträcker sig över mer än tjugo års tid, medan Under kupolen utspelar sig under – håll i er nu – lite mindre än en vecka. No kidding.

Boken börjar en vacker höstdag i den lilla staden Chester’s Mill i Maine, USA. Allting verkar vara precis som vanligt, tills ett litet lyxigt sportflygplan plötsligt kraschar mot vad som ser ut som tom luft. I nästan samma ögonblick kör en timmerbil in i samma osynliga barriär och går ett liknande öde till mötes. Helt oförklarligt har den lilla staden skurits av från omvärlden, avskärmade av en osynlig men obarmhärtigt kompakt vägg. En kupol har sänkts ned över Chester’s Mill, och ingen kan ta sig varken ut eller in.

Krissituationen är ett faktum – landets regering står handfallna, liksom alla de drabbade människorna. Ingenting verkar kunna tränga igenom kupolen, och i staden sprider sig paniken efter de första olyckorna och dödsfallen. Det dröjer inte länge innan samhället under kupolen börjar rasa samman. Den som verkligen styr staden – vice kommunordförande Big Jim Rennie – tar fort tillfället i akt och börjar styra staden med inget annat än sina egna intressen i tankarna. Han är en mäktig man som snart håller staden i ett järngrepp. Han utser en ny polisstyrka som lyder hans minsta vink, och både mord- och brottsstatistiken skjuter i höjden.

Samtidigt har armén utanför kupolen lyckats ta kontakt med Dale ”Barbie” Barbara, en före detta soldat som av en händelse råkar befinna sig i Chester’s Mill. Han är den som militären och regeringen – presidenten själv, faktiskt – utser som bäst lämpad att leda Chester’s Mill i den nuvarande krisen. Men Barbie är bara en utböling i det lilla samhället, och står redan på kant med Big Jim Rennie. Och ju mer Barbie undersöker läget, desto mer oundviklig verkar en konfrontation med Rennie bli. Och det visar sig snart vara väldigt, väldigt farligt att underskatta Big Jim Rennie...

Jag är medveten om att den här boken följer nästan precis samma storyline som Simpsons – The Movie, vilket är ett lite olyckligt men rätt komiskt sammanträffande. King själv hävdar att boken är byggd på ett gammalt manus han påbörjade redan 1976 men aldrig skrev klart, eftersom berättelsen var för komplicerad för honom. Det tror jag, det. Berättelsen här är inte bara komplicerad och utdragen över förvånansvärt få dygn – persongalleriet är enormt. Så stort att jag med jämna mellanrum har svårt att hålla isär vem som är vem, särskilt i början. Men, som en vän till mig uttryckte det, Under kupolen är en bodycount utan dess like. Det blir lättare att hålla reda på folk ju mer man läser, eftersom de dör som flugor. Ärligt talat slutade jag räkna antalet döda karaktärer på sidan femtio.

Boken har ingen egentlig huvudperson, även om Barbie i mångt och mycket är dess hjälte. Istället är boken uppbyggd i delar, som i sig är indelade i flera kapitel som växlar mellan karaktärer. Vi får följa inte bara exsoldaten Barbie, utan också den sympatiske läkarassistenten Rusty och hans familj, den tuffa tidningsredaktören Julia, den trettonårige Joe och hans kompisar, Big Jim Rennies son Junior vars psyke alltmer haltar, och Big Jim Rennie själv. Dessa är bara ett fåtal av alla de karaktärer man får följa. Dessutom går boken emellanåt ifrån sitt dåtidsperspektiv och en utomstående berättare tar istället över rollen som medium för läsaren, i nutid. Jag har väldigt svårt för tempusändringar om det inte rör sig om någon ramhistoria, så detta är partier som jag ryggar lite för – inte för att de är dåliga direkt, utan för att de bryter av på ett märkligt sätt.

Hur som helst så kan själva utgångsscenariot för Under kupolen verka väldigt befängt – en kupol som sänks ner över en stad, hallå liksom. Men det är faktiskt inte kupolen eller hur den kom dit som är det intressanta. Det intressanta är vad som händer just under kupolen – vilken roll människorna i staden måste gå in i, vad de drivs till under det allt mer korrupta styret och hur isoleringen från omvärlden påverkar dem. På många sätt är det ett Flugornas herre-scenario, där människornas primitiva sidor bryter fram. Överlevnadsinstinkt och djurisk grymhet tar över, och i den lilla staden där alla känner alla förvandlas vänner och grannar till djur. Däri ligger skräcken.

Jag har länge tjatat inför alla som vill lyssna om att Stephen Kings styrka inte är hans skräckscenarion, hans utomjordingar, demoner eller andra dimensioner. Visst är han duktig på allt det, men Stephen Kings faktiska briljans ligger hos hans karaktärer. Jag har inte läst en enda bok av den här mannen som inte innehåller trovärdiga personer. King är fantasisk när det kommer till människor, känslor och reaktioner. Hans böcker befolkas alltid av folk som är som du och jag, och ofta är han inte alls rädd för att visa upp de dåliga sidorna även hos sina hjältar. De är otrogna, de tänker korkade tankar, de skrattar åt fel saker, tittar på porr och hatar det gamla sofföverdraget. De är alkoholister med mindervärdeskomplex, knarkare som fanatsiskt tror på gud eller bröstfixerade tonårskillar. De är människor man känner igen både sig själv och andra i, och just därför blir de verkliga, och just därför blir skräcken också verklig. Jag tror fullt och fast på att detta är vad som gör King till en så läst författare, och Under kupolen är ett praktexempel på Stephen Kings förmåga att skapa just de här karaktärerna. Jag kan uppriktigt säga att jag inte vet när jag sist hatade en bokkaraktär så innerligt som jag hatar Big Jim Rennie. Jag kan inte ens förklara hur mycket den karaktären kröp in under skinnet på mig.

Jag brukar också tycka att Stephen King skrev bättre böcker förr. Det är härligt att se hur hans språk blivit allt mer finslipat, för både språk, skrivstilen och berättartekniker går verkligen inte av för hackor i hans senare verk. Men ofta är berättelsen desto mer otrovärdig, något hopkok av gammalt och nytt som faller plattare och inte känns lika originella som Varsel, Christine eller Död zon, de tidiga åttiotalsböckerna som besitter en sådan drivkraft i själva berättelsen, även om de saknar något i språket. Men Under kupolen är faktiskt inte sådan. Den påminner mig om den gamla styrkan, men med det nya, smidigare språket, och jag kan inte säga att jag klagar. Jag har kanske lite svårt att ta till mig förklaringen till kupolen, men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om den. Nej, jag älskar det här Flugornas herre-stuket, den här undergångshistorien som fängslar trots alla karaktärer. Jag gillar att den inte är så religiöst präglad som Pestens tid var, och jag gillar sättet boken är uppbyggd på, med alla de relativt korta glimtarna från olika håll i staden som alla är innehållsrika och som alla binder samman boken till en väldigt spännande, väldigt obehaglig roman. Det är, kort sagt, imponerande skrivkonst och en jäkligt underhållande, spännande berättelse.

Kings bästa? Nej. Men klart en av hans bästa böcker på den här sidan 2000-strecket, om ni frågar mig.

”Under the Dome”, 2009