Som jag redan nämnt här på bloggen i samband med John Greens debutroman Var är Alaska? så är han en av de få författare som jag har en närmare relation till över nätet än genom böckerna. Kanske den ende, nu när jag tänker efter. John Green och hans bror Hank Green samsas nämligen om en YouTube-kanal vid namn Vlogbrothers, där de turas om att lägga upp videor några gånger i veckan. Ironiskt nog tog det mig evigheter innan jag fattade att det här var den John Green. Jag hade läst Var är Alaska? utan att överhuvudtaget göra kopplingen till YouTube-John förrän långt senare.Eftersom jag genom YouTube följt John Green och hans författarskap det senaste året eller två, faller det sig ganska naturligt att man vill läsa hans böcker. Ändå är det här bara den andra boken som jag kommit mig för med att läsa. Och den är skriven tillsammans med en annan amerikansk författare som liksom John Green skriver för barn och ungdomar – David Levithan.
Den andre Will Grayson handlar om två sextonåriga killar som råkar dela precis samma namn. Den förste Will är en osynlig kille. Han håller sig till mantrat håll tyst och bry dig inte för att klara sig igenom vardagen, men så råkar han samtidigt ha Tiny Cooper som bästa vän. Tiny är inte bara enorm rent fysiskt – hans personlighet, hans röst och hans känslor tar ungefär lika stor plats som hans gigantiska kroppshydda. Han är öppet gay och dejtar varenda kille inom synhåll, och drar med sig Will in i alla sina galna idéer utan att nånsin riktigt bry sig om vad Will själv tycker. Will bröjar bli utled på att ha Tiny som kompis, men vad gör man när man inte har nån annan att vara med?
Den andre Will betraktar världen på det allra mörkaste och cyniska vis man kan tänka sig. Han överlever skoldagen genom sina antidepressiva piller, sina pessimistiska diskussioner med emotjejen Maura och genom att planera hur han helst skulle vilja döda allt och alla. Det enda i hans vardag som är positivt är chattsamtalen med Isaac, internetkompisen som kanske är lite mer än bara en vän.
Det enda dessa två har gemensamt är namnet. Will Grayson, Will Grayson. Deras vägar korsas en kväll i Chicago på det mest osannolika stället av alla, och deras möte kommer förändra allt.
Det var längesedan jag skrattade så mycket när jag läste en bok – Den andre Will Grayson är faktiskt fenomenalt rolig. Jag läste mycket av boken medan jag satt på ett tåg, och var bokstavligen talat tvungen att kväva mina skratt i halsduken medan jag försökte blinka bort skrattårarna. Det här är precis min humor, den här sarkastiska, cyniska ironin. Jag tror mina medresenärer trodde jag fick någor märkligt epileptiskt anfall sådär var tredje minut.
Kanske är det mest för humorn som jag tycker om boken, men jag gillar den verkligen skarpt. Det är en streckläsningsbok som, trots allvarliga och ibland ganska mörka teman som depression, homosexualitet och kärlek lyckas vara underbart underhållande. Men jag är inte jätteförtjust i slutet, som känns Hollywood-ifierat. Det drar ner mitt helhetsintryck av boken en del, men om jag bortser från det så skulle jag lätt kunna säga att jag älskar den. Synd att jag inte tyckte om slutet, bara. Men man kan inte få allt, antar jag.
Oavsett om jag gillar slutet eller ej så är Den andre Will Grayson en enormt kul bok som känns både spännande, aktuell och originell. Jag såg nyss att den också röstats fram som en av detta årets bästa ungdomsböker av Bokjuryn. Och ärligt, allt som får mig att vika mig dubbel och köra in knogen i munnen för att inte väcka hela huset i mina skrattanfall förtjänar faktiskt ett högt betyg, eller vad säger ni?
”Will Grayson, Will Grayson”, 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar