Veckans recension: Harry Potter and the Half-Blood Prince av J.K. Rowling

Om jag ska utse den bok i serien som jag gillar minst, är jag rädd att den här är först på listan. Jag vet inte riktigt varför, för den är ändå totalt suverän. Kanske är det att det hände så himla mycket i förra boken och det händer så mycket i nästa, att den här inte riktigt håller samma takt. Jag vet helt enkelt inte.

Vad jag vet är att den är betydligt mörkare än de föregående böckerna. Voldemort har nu gjort sin existens känd i trollkarlssamhället, och skräcken sprider sig. Ingen kan vara säker, och man kan inte lita på någon. För Harry, som har utmålats som en galen tonåring som bara vill bli sedd, förändras nu situationen radikalt när han istället blir symbolen för hoppet. Nu är han inte längre pojken som överlevde – nu är han den utvalde. Trollkarlssamhället hoppas förtvivlat att han är den som är skickad att göra slut på mörkrets herre för gott.

Och de har mer rätt än de tror. Nu har Harry kunskap om profetian som förutsäger att han måste döda Voldemort eller dö själv, och nu handlar det bara om beredskap inför det möte som måste ske mellan honom och hans föräldrars mördare. För tillfället är han trygg på Hogwarts skola, omringad av det skydd som Albus Dumbledore utgör. Men både han och hans rektor vet att det är ett dödläge som inte kommer vara länge. Och för att kunna döda Voldemort måste Harry ta reda på vem denne trollkarl egentligen är och hur han blev den han blev...

Som ni förstår själva är själva grundplåten för den sjätte boken extremt mycket mörkare än förut. I Half-Blood Prince har vi uteslutit ”om” – nu är det istället en fråga om när. Men som vanligt med Harry Potter så har boken väldigt många lager. Det finns humor som får mig att skratta högt flera gånger och det finns en allt allvarligare romantisk handling. Dessutom visar Half-Blood Prince också hur mycket våra karaktärer växt upp och vilka dilemman de kommer bli tvungna att möta. När Voldemort nu återvänt betyder det mycket inte bara för Harry, utan också för alla de andra som är beredda att slåss – på båda sidor. Gränserna mellan gott och ont har aldrig varit suddigare än nu.

Half-Blood Prince är på många sätt en förberedelse, ett slags avstamp för både Harry och oss som läsare. Rowling briljerar med sitt sätt att blanda in det förflutna med nuet på ett sätt som få författare klarar av, och som ger Harry (och oss) så mycket mer att stå på. Det är helt enkelt en stor upptrappning, samtidigt som det finns sidoberättelser som är bokens egna.

Vad jag njuter mest av är just faktumet att vi börjar få se precis vilken person Harry är, vilka hans mål är, och hur han växer upp att bli den ende som kan rädda världen han lever i, världen som räddat honom från livet hos familjen Dursley när han var elva år. Jag älskar att se hur han har gått från pojken i skrubben under trappan till den unge mannen som beslutar sig för att han är redo att göra allt i sin makt för att rädda dem han älskar. Det är så imponerande bra skrivet.

Sluten blir också sorgligare och sorgligare för varje bok, lite mer bittersweet för varje gång. Jag har bara lust att kasta mig över den sista delen, Deathly Hallows, men jag vill samtidigt inte eftersom jag vet att när den boken är slut, så kommer jag ha den där hungern inom mig, den där som bara kan mättas med en rejäl dos Harry Potter. Det finns helt enkelt inget annat som verkligen går upp mot att läsa de här böckerna, inget som kan ersätta dem. Läsa om Harry Potter, det är nog något som jag kommer hålla på med lika mycket nu som när jag är åttio år gammal.

”Harry Potter and the Half-Blood Prince”, 2005