Veckans recension: Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Engelsfors är en liten smutsig och tråkig småstad, nästan svald i den mörka skogen som omger dem. Det är en bruksstad, men bruket är nedlagt för flera år sedan och Engelsfors verkar bara förfalla allt mer in i sig själv.
Här ska ett gäng tonårstjejer just börja gymnasiet, sex tjejer som inte har något alls gemensamt med varandra. Men en natt färgas månen alldeles röd och de förs av en större kraft mot den gamla nedlagda folkparken. Det är plugghästen Minoo, den alternativa Linnéa, Rebecka som i hemlighet slåss mot ätstörningar, den mobbade Anna-Karin, den vilt festande Vanessa och bimbon Ida. De har inget gemensamt över huvud taget, men inser fort att de är bereonde av varandra för att överleva. Det finns nämligen en ond kraft som är ute efter att döda dem, en efter en. En av dem, den som skulle ha varit den sjunde, är redan död – ett förmodat självmord. De sex tjejerna måste hålla ihop och stötta varandra för att de inte alla ska dö en efter en, men det är svårare än de kunnat tro, särskilt när de inte får berätta för någon annan om sina nyupptäckta krafter, varken pojkvänner, bästisar eller familjer. Och att få vardagslivet att gå ihop medan man ska försöka rädda världen är inte heller det enklaste.

Cirkeln har fått massor med bra kritik och jag trodde verkligen att det skulle vara en bok jag blint skulle älska. En trilogi med magi och vardag, och dessutom svensk, lät som något jag skulle kasta mig över med hull och hår. När jag dessutom läste att den till stor del är inspirerad av en av mina favorittv-serier Buffy the Vampire Slayer trodde jag att min lycka var gjord – men riktigt så är det inte.
Jag tycker absolut inte att boken är dålig. Det kan jag verkligen inte säga. Det här är den första boken jag läser av fri vilja sedan jag började plugga litteraturvetenskap för ett år sedan, och lättnaden i en ungdomsbok som den här får mig att sträckläsa den i ren njutning. På två dagar har jag läst ut den här ändå rätt tjocka boken på drygt femhundra sidor, och det är sannerligen inget dåligt betyg i sig. Jag kan tydligt märka att den är inspirerad av Buffy, en tv-serie som jag själv var absurt besatt av som fjortonåring och fortfarande kan på ena handens fingrar. Parallellerna med utvalda tjejer, väktare och råd är ganska uppenbara, särskilt när det hela kombineras med skolvärlden och en gymnasieskola som är roten till allt ont. Jag gillar kombinationen övernaturligt/vardag, och jag gillar hur boken blandar fantasy med nutidens ungdomsspråk, tjejernas kärleksproblem och familjesituationer, och boken får mig att ömsom skratta, ömsom bita ihop och hoppas på det bästa. Ändå.
Ändå har jag svårt att stämma in i hyllningskören som jag tagit del av inför den här boken. Kanske är det att jag haft för stora förväntingar på boken redan innan jag öppnade den. Kanske är det att jag ganska länge har svårt att hålla reda på alla huvudpersoner. Kanske är det att den ibland känns otroligt corny, medan den i nästa sekund får mitt hjärta att vridas om (lite som Buffy där med, med andra ord). Samtidigt kan jag inte kalla den ojämn. Jag har svårt att hitta en ordentligt anledning till vad jag tycker saknas, men jag tror att det bottnar i att jag haft för höga förväntningar på den. Hade den inte varit så himla mediehajpad hade jag nog gillat den bättre. Ändå är jag rätt sugen på att se vad som händer, och tror att jag kommer läsa fortsättningen – det här är nämligen första boken i en trilogi.

”Cirkeln”, 2011