Veckans recension: Snälla pappa, nej av Stuart Howarth

Stuart växer upp i ett slumområde tillsammans med sin mamma, styvpappa och två äldre systrar. Den äldsta systern Shirley har funktionshinder och sitter i rullstol. Deras styvpappa David flyttar in när Stuart är liten, och hans mamma övertygar honom om att David är hans riktiga pappa. Stuart känner sig stolt över att han har en riktig pappa.
David är sopgubbe och fyller effektivt familjens hem med bråte som han tar med sig från soptippen. Det gör att deras familj har fler och bättre saker än många av de andra familjerna i området, och grannbarnen är avundsjuka. Men bakom alla prylarna i hemmet utspelar sig fruktansvärda händelser. David tvingar barnen till att göra kränkande saker som övertygar om hans egen makt. Minsta lilla snedsteg leder till sparkar, slag och misshandel.

När familjen flyttar till ett finare hus blir allting värre. Barnen måste fråga om lov för varje sak de vill göra, från att vilja ta ett glas vatten till att sätta sig ned. Och som om inte misshandeln och skällsorden vore nog börjar David utnyttja barnen sexuellt.
Stuart försöker hitta tröst hos lärare och jämnåriga, men blir istället mobbad och utfryst. Han sniffar lim i förhoppning om att det ska döva smärtan. När deras styvpappa hamnar i fängelse för att ha våldtagit Stuarts två systrar blir det han som är mannen i huset, bara tolv år gammal. Ingen frågar Stuart om han blivit utnyttjad – han är trots allt pojke.
Förgäves försöker han stå upp till sin mammas förväntningar, snattar mat för att överleva och gör allt han tror är rätt. Men fortfarande älskar han sin pappa, och när han går ut i sitt vuxna liv är han en osäker pojke i en mans kropp. Han har svårt att hantera sina känslor och kontrolleras av sitt begär efter kärlek och bekräftelse. Innerst inne är han fortfarande en liten, misshandlad och utnyttjad pojke, den stygga pojken. Vi får ta del av hans självmordsförsök, drogmissbruk, sammanbrott och förvirring på en väg som leder till det oundvikliga – mordet på hans styvfar.

Den här boken skulle ha kunnat vara bra och sorglig, men är det inte. Visst är den hemsk, men av någon anledning berör den mig inte. Jag äcklas och chockas över vad människor är kapabla till att göra och driva varandra till, men det är något med boken som gör att jag inte kan ta den till mig på samma sätt som Pojken som kallades Det eller Inte som andra döttrar. Det kan bero på skrivsättet eller att hela historien är utlagd från början – det finns ingen spänning. Redan från början vet man att han tagit livet av sin styvpappa på grund av att han blivit sexuellt utnyttjad – och det är hela historien. Vad som finns däremellan är på något sätt ganska uppenbart.
Det är en hemsk historia, och en ännu hemskare verklighet, men det gör inte boken bra. Det är en bok som befinner sig i den grå okej-zonen.

”Please, Daddy, No”, 2006