Veckans recension: Min hund Rex av Arthur Holman

När Londonpolisen bestämmer sig för att prova att ha hundar i tjänsten år 1950 är Arthur en av de som anmäler sig som intresserad. Han har erfarenhet av hundar och tycker det verkar intressant att dressera en till polishund. Hans tidigare hundar har båda hetat Rex, och då han får veta att en av hundarna som ska delas ut heter inget mindre än Rex III, så bestämmer han sig för att detta är hunden han ska ha.
Rex III visar sig vara en vacker schäfer, tecknad i gult och svart. Han är en av de finaste hundar som Arthur stött på, och han börjar genast träna honom till de olika saker som en polishund bör kunna.
När Rex träder i tjänst har man aldrig hört talas om polishundar förr, och det finns ingen speciell upplagd träning. Arthur står själv för den, och lär Rex vad han själv anser är viktigt. Bandet mellan honom och hunden blir oerhört starkt, och när Rex är färdigtränad lyder han Arthurs minsta vink. Han tar inte emot order eller mat av någon annan än Arthur, och kommer till hans undsättning utan en sekunds tvekan. Vid Arthurs order hejdar han och håller fast misstänkta, eller spårar och hämtar tappade saker med mänsklig vittring. Han är en imponerande hund – vacker och lydig och som på order kan hoppa två och en halv meter.
Och hemma har Arthurs familj också fäst sig vid hunden. Han har en bestämd plats i alla deras hjärtan.
Rex’ karriär är strålande och han anses vara den bästa hunden vid polisen. Under sina år i tjänst hinner han göra över hundra arresteringar och få mängder med utmärkelser. Han blir till och med filmstjärna och får träffa kungligheterna – men framförallt motbevisar han alla de som tvivlat på hundarnas förmåga.

Min hund Rex är den sanna berättelsen om en av världens första polishundar, och en av de främsta orsakerna till att polishundarna blev en sådan succé. Första gången jag läste den här boken var jag tolv, kanske tretton år. Jag lånade den från biblioteket och den har hängt kvar i mitt minne eftersom jag tyckte så mycket om den. Efteråt har jag försökt hitta den på biblioteket igen, men det har varit som om boken aldrig existerat. Så kom jag att tänka på den för några dagar sedan, sökte lite på internet och hittade den till slut, på en hemsida som sålde begagnade böcker.
När jag nu läser den för andra gången, hundratals böcker senare, så slår det mig hur många fel och brister den faktiskt har. Språket är ganska klumpigt och den är faktiskt en aning trist i alla upprepningar som berättar om brottslingarna Rex är med om att ta fast. I början får jag en lite skrytsam känsla av den, och eftersom jag tränar mycket hund själv inser jag att träningen av Rex inte har varit så lätt som författaren ibland, medvetet eller ej, ger en bild av. Men just för att jag tränar mycket själv så förstår jag också av resultaten att döma vilken oerhörd mängd energi, tid och engagemang som Arthur lagt ner på sin hund, och det beundrar jag.
Naturligtvis gör det stora avståndet i tid att jag får svårare att relatera till händelserna i boken. De utspelar sig trots allt på 1950-talet, i ett London som ligger sönderbombat efter kriget. Gentlemannamässig artighet gäller, och det ålderdomliga språket gör också sitt. Alla de kriminella omnämns som ”banditer” och boken är full av ord som ”ty” och utryck som ”aderton månader”.
Boken är en slags självbiografi, men redan på titelbladet får man veta att det här är ”Berättelsen om polishunden Rex III – berättad av hans förare Arthur Holman”. Alltså kan man se det som hundens biografi snarare än författarens. Och boken lämnar faktiskt ganska mycket att önska om man ville läsa mer om Arthur själv. Boken är strikt inriktad på jobbet som polis, och samarbetet mellan förare och hund. Den radar upp Rex’ bedrifter i en spännande återberättning, men det finns samtidigt stor distans till allting som har med livet utanför jobbet att göra. Familjelivet är ett exempel – även om familjen nämns en hel del, så är det inte förrän i de sista kapitlen som vi ens får veta vad Arthurs fru heter i förnamn.
Nu verkar jag kanske väldigt kritisk, men det är jag faktiskt inte. Boken har svagheter, visst, men när jag väl läst ut den är jag berörd till tårar. Jag är i upplösningstillstånd genom sista kapitlet och epilogen, och gråter som ett barn när jag slår igen pärmarna. De allra sista sidorna bär upp boken till helt nya höjder som gör att jag förlåter den allting som jag reagerat negativt på när jag läst. Men jag understryker att om du inte är hundälskare eller jobbar som hundförare vid polisen, så är det här inte en bok du kommer tycka om. Det vågar jag mer eller mindre svära på, eftersom den är så pass bunden till Rex och hans bedrifter.
Men för mig bevisar Min hund Rex inte bara hundars oerhörda duglighet, utan också att bandet mellan hund och människa är en av de mäktigaste och mest berörande upplevelserna en människa kan vara med om – oavsett om det är på stenåldern, femtiotalet eller på tjugohundratalet.

”My Dog Rex”, 1970