Recension: Aliide, Aliide av Mare Kandre

För flera år sedan, när jag pluggade skrivarlinjen på Gotland, fick vi läsa en novell av Mare Kandre med titeln Is. Novellen etsade sig fast inte bara hos mig utan hos flera av mina klasskamrater. Ändå har det dröjt tills nu innan jag läst något mer av Kandre, som ju var verksam här i Göteborg där jag bor nu. För några månader sedan ställde till och med stadsbiblioteket ut hennes teckningar och fotografier. Min nyfikenhet har alltså långsamt väckts, och när Aliide, Aliide var en av böckerna man kunde välja att läsa till min distanskurs i skräcklitteratur var valet rätt självklart.

Aliide är en åttaårig flicka som lever med alla sinnen vidöppna. Världen är för henne hotfull, skräckinjagande och ångestframkallande. Det är nybyggda betonghus där hon bor med sin mamma, sin pappa och lillebror Idrok. Det är lekar med den Riktiga Flickan vid namn K, som Aliide aldrig kan bli likadan som. Hon är för ful, för smutsig, för vidrig. Någonting vrider sig inom Aliide och hon kämpar mot livet i sig, medan vuxenvärlden inte förstår något alls.

Aliide, Aliide är en rätt svårläst bok i mitt tycke. Den är extremt mörk och ångestframkallande vilket gör den nära på olidlig att läsa, och den är byggd helt och hållet på en kaosartad struktur - allt som händer kan vara på riktigt, men kan också inte vara det. Det gör det svårt att veta vad i boken som ska läsas som "verklighet" och vad som ska läsas som Aliides egen fantasi eller världsbild. Men genom att likställa de två skapar boken också en värld som balanserar mellan fantasi och verklighet på ett sätt som känns rimligt för en bok om ett barns upplevelser.

Språket i boken är också det mörkt och förvridet, fyllt med ord som skapar ångest hos läsaren. Dock lyfter det aldrig riktigt för mig - jag finner språket ganska daterat, aldrig sådär jättebra, och det finns en dissonans mellan språket och huvudpersonen. Jag tror att jag hade uppskattat boken mer om språket lade sig på Aliides nivå, eftersom det hade skapat ett annat, mer övertygande barnperspektiv. Nu känns språket ofta alldeles för vuxet i förhållande till huvudpersonen. Samtidigt kanske det ännu mer spär på effekten av det som skaver mellan Aliide och världen.

Boken har som sagt ingen egentlig handling, utan den brinnande frågan för läsaren blir vad som egentligen är roten till Aliides dåliga mående. Läsaren letar hela tiden efter vad det beror på, och boken ger inte något helt övertygande svar, men det lutar starkt åt någon typ av övergrepp från en vuxen som Aliide gör sitt bästa för att tränga undan. Förutom denna ångest är boken genomsyrad av en problematik mellan barn- och vuxenvärld, av rädslan inför att bli vuxen och vad det kan komma att innebära, blandat med hjälplösheten i att vara barn. Det hela kompliceras ytterligare av en stark feministisk ton - flickrollen blir något Aliide strävar efter, men inte kan uppnå, och kravet på femininitet från omvärlden blandas med viljan att försöka undkomma det oundvikliga - att växa upp till kvinna.

Trots att jag uppskattar många av de teman boken tar upp kan jag inte låta bli att tycka att det kunde gjorts smidigare, och kanske framför allt kortare. Jag har svårt att tänka mig att jag hade läst ut den här boken om det inte vore för att jag läste den till en kurs, för handlingen blir för abstrakt för mig, språket med sitt uppradande av negativa ord som vidrig, hemsk, avskyvärd, skräck och så vidare blir överdriven och skapar till slut en slags resistens inför vad det egentligen är som ska sägas. När det blir som sämst är det rentav långtråkigt, och jag blir tvungen att skumma igenom hela stycken för att alls komma vidare. Och en bok som klarar av att man skummar igenom den har, i mitt tycke, missat något. Ändå gör Aliide, Aliide mig mer nyfiken på Mare Kandre och hennes verk.

"Aliide, Aliide", 1991