Hemmet handlar om Joel, en nykter knarkare med krossade tonårsdrömmar som måste återvända till det lilla samhälle han kom ifrån för att ta hand om sin allt mer dementa mamma. Joel, som aldrig riktigt kunnat ta hand om sig själv, sitter plötsligt med ansvaret för sin egen mamma. När han sätter henne på demensboendet Tallskuggan tror han att det är slutet - han kan äntligen lämna över ansvaret på någon annan. Men det dröjer inte länge förrän det börjar hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar dyker upp på väggarna. De boende pratar om någon som inte borde vara där. Och Joels egen mamma är övertygad om att hon inte är ensam.
Jag blev ganska tagen av Strandbergs Färjan för ett par år sedan, en bok som var betydligt bättre än vad jag hade väntat mig och som jag läste ut bara på ett par dagar. På gott och ont är det svårt att inte jämföra Hemmet med Färjan, trots att de till ytan sett är ganska olika böcker. Båda böckerna är starkt knutna till en särskild miljö, och som så ofta är det just miljön som blir så avgörande för skräckromaner. Mig veterligen har det inte skrivits någon skräckroman tidigare som äger rum på ett demensboende, och själva tanken i sig får mig att vilja hoppa högt av förväntan. För det känns nyskapande, det känns roligt och det har så mycket potential.
Och visst är det en rolig bok att läsa, just för att allting känns så nytt och annorlunda. Ändå går stilen och flera teman från Färjan igen i den här boken, från sättet karaktärerna är tecknade på till humorn och perspektivbytena. Inspirationen från Stephen King är tydlig både i skrivsätt och karaktärstecknande, ändå är det så mycket roligare när det är förlagt till Sverige, så mycket närmare och därmed också så mycket lättare att känna igen sig i.
Potentialen jag ser är dock en som jag inte alltid är säker på fungerar fullt ut. Det förvånar mig, för i Färjan köpte jag nästan allting rakt av. Av någon anledning är det svårare i Hemmet. Kanske för att jag väldigt tidigt i boken kan räkna ut mycket av handlingen, vilket tar ifrån den en hel del spänning. Det är sällan den bjuder på några överraskningar. Boken flirtar också så tydligt med klassisk skräck att berättelsen ibland tar steget från roman till att bli en slags diskussion, framför allt med Exorcisten. Det är visserligen roligt och bra gjort, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att boken stod stadigare på egna ben.
Det som Hemmet verkligen briljerar i är dock i porträtten av de gamla boende, och sympatin man utvecklar för dem. Den riktiga skräcken i boken ligger inte så mycket i de övernaturliga elementen, utan i rädslan att förlora sig själv, rädslan att inte minnas, inte känna igen sig eller bli tagen på allvar. Ibland önskar jag att boken utvecklat detta tema ännu mer, men på det stora hela gör den ett bra jobb med att hantera demensskräck och koppla samman den med sina övernaturliga inslag. Jag märker dock att jag är betydligt mer berörd av den i början, när fokus ligger på människokroppens förfall, hjärnans opålitlighet och glömskans osäkerhet. Då kryper det i skinnet på mig, mycket mer än senare i boken när det är meningen att skräcken ska eskalera.
Hemmet är också på flera sätt en bok om att komma hem och om att konfronteras med barndomen, med att livet inte blev riktigt som man ville och att man måste släppa det förflutna. Mötena med barndomsminnena och vännerna man lämnat är också det en stor del av bokens handling och det gillar jag.
Kort sagt gillar jag Hemmet, men inte lika mycket som Färjan, men jag inser att det kanske mest är jag som har för höga förväntningar. För vad kan man egentligen mer kräva av en bok än att man sträckläser den, att man ligger vaken länge och sidorna flyger fram? Den är spännande, välutförd och känns unik samtidigt som den flirtar snyggt med skräckgenren i stort. Med andra ord en perfekt bok att starta sommaren med!
"Hemmet", 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar