Recension: Ojura av Stina Stoor

När jag var hemma på Bokmässan i september köpte jag fyra noveller som jag tog med mig tillbaka till England, med tanken att jag kanske åtminstone skulle ha tid att läsa korta berättelser mellan all kurslitteratur. Riktigt så bra har det bevisligen inte gått, men nu har jag iallafall läst den första av dem; Ojura.

I Ojura får läsaren möta flickan Sandra under en sommardag någonstans norrut i Sverige - hon leker i sopsänkan och i bäcken, tar hand om djur - trollsländor, grodor och humlor som antar fantastiska proportioner. Och så farsan och tvära storasyster Anneli. Men utanför den stängda, trygga världen finns något annat - det vita huset med ballongerna i centralorten dit Sandra är bjuden på kalas.

Jag blev först medveten om Stina Stoor när hon blev nominerad till Augustpriset 2015 för sin novellsamling Bli som folk. Då måste hon ju vara bra, tänkte jag och köpte Ojura. Och verkligen - fastän novellen är under trettio sidor lång får så väldigt mycket plats. Det snäva, korta barnperspektivet är fantastiskt välskrivet och intelligent, och får berättelsen att fungera på flera olika nivåer. Det finns en närvaro som jag kopplar ihop med barndomen, och som förstärks av alla de fantastiska hittepå-orden, de knivskarpa detaljerna som säger mer till läsaren än till Sandra, som tar allting för självklarhet. Samtidigt finns det en magi hos djuren som Sandra fokuserar så mycket på; på grodan Prins-Präkig-Pladask och den skimrande trollsländan Grön-så-skön, och den magin ger novellen en närmast gyllene fantasiaspekt som jag verkligen uppskattar.

Perspektivet gör att novellen känns både befriande och klaustrofobisk på samma gång, för medan Sandra otvivelaktigt trivs i sin smått förtrollade värld av grodprinsar och glittrande vita kiselstenar, anar läsaren själv någonting annat. Och man förstår att Sandras värld inte kommer att bestå. Det är bitterljuv, halvsorgsen läsning som är storartad skrivkonst, och ett fantastiskt prov på hur bra en berättelse kan bli när läsaren blir betrodd med att fylla i luckorna.

Framför allt lyser språket upp novellen något alldeles otroligt. Nu vet jag att jag kanske är överdrivet begeistrad eftersom jag saknar svenskan väldigt mycket medan jag pluggar här och bara läser på engelska, men det finns en styrka i språket som verkligen utnyttjar svenskans möjligheter, och som ytterligare ger novellen en vacker lyster.

Mycket mer vill jag nog inte säga om Ojura, mer än att jag verkligen rekommenderar den.

"Ojura", 2013