Recension: Macbeth av William Shakespeare

Macbeth är den första bok jag läst till höstens kurs i engelsk litteraturvetenskap, som rör sig framåt med stormsteg (nyss var det Canterbury Tales). Det är den tredje pjäsen jag läser av Shakespeare - när jag studerade litteraturvetenskap i Sverige fick jag läsa både Hamlet och En midsommarnattsdröm - men det är första gången jag läser honom på engelska.

När tre häxor förutspår för Macbeth att han en dag ska bli kung, kan han inte släppa tanken på att det ska bli så. Driven av sin ärelystnad och girighet mördar han kungen Duncan och blir själv krönt. Men det fruktansvärda brottet är bara det första i en hel rad av mord som måste begås för att hålla mordet en hemlighet, och allting urartar allt fortare.

Man kan faktiskt säga att jag läst Macbeth två gånger, eftersom jag parallelläst en svensk utgåva samtidigt med den engelska, som stod på litteraturlistan. Det beror mest på att jag visste att det skulle bli svårt att läsa Shakespeare i original och även om den svenska utgåvan saknar engelskans pondus och vitsighet, så har den ändå hjälpt mycket med själva förståelsen av pjäsen.

Jag har också läst en särskild utgåva av Macbeth, som till hälften består av ett förord (som jag, sanningen att säga, inte läst) och har massvis med noter. Jag både gillar och ogillar noterna, som förklarar uttryck och ord som inte längre finns, men som också tar upp hemskt mycket plats och ger läsningen en känsla av rörighet och konstanta avbrott.

Hur som helst är Macbeth en av Shakespeares mest kända tragedier, och det förstår jag. Trots att pjäsen är hemskt svårläst med dagens mått mätt, så är den fortfarande spännande. Det tog mig lång tid, men till slut upptäckte jag ändå att jag läste mer för att få reda på vad som skulle hända, än för att jag var tvungen. Det är en tät, fartfylld och snyggt hophållen berättelse som väcker frågor om ondska, godhet och, kanske framför allt, om vad en kung egentligen är. Själva karaktärerna i sig är spännande och blir, trots sin gammaldags stroppighet, fascinerande och engagerande. Jag tycker också att den allmänmänsklighet man ofta förknippar Shakespeare med verkligen finns som en röd tråd genom pjäsen.

Det är också på många sätt en pjäs om naturen, både den verkliga och den inre, mänskliga. Om att vilja gå ifrån den och om att göra uppror mot den, och vad som då händer med oss som människor. Trots sitt gammaldags språk händer det så pass mycket i pjäsen (det är framför allt otroligt många brutala mord som väger upp den annars rätt stela handlingen) och den är så pass kort att den inte är alltför svår att ta sig igenom. Allt detta gör Macbeth till en bok som visserligen inte är enkel att läsa vare sig på svenska eller engelska, men som, om man är villig att anstränga sig, ger en hel del.

"Macbeth", 1611