Recension: Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell

Den här boken var en födelsedagspresent från en av mina bästa vänner, och böcker från henne är alltid spännande eftersom vi ofta uppskattar helt olika typer av litteratur. Jag tror inte att någon annan än hon skulle ha kommit på tanken att ge mig den här boken, och för att vara ärlig hade jag nog inte plockat upp den på eget bevåg heller.

Skrivandets sinne är en samling essäer, kortare och ganska fristående berättelser med självbiografisk utgångspunkt. I dem behandlar Elisabeth Rynell flera olika ämnen - framför allt att leva som en skrivande människa, men också minnena av den älskade vännen och författarkollegan Sara Lidman, om människans plats i det framskridande samhället, om naturen och den komplicerade smärta som själva livet innebär.

Till en början var jag tveksam till den här boken, men allt eftersom jag läst har jag känt hur varje essä liksom plöjt upp en fåra inom mig, rakt ner till det mest väsentliga och mänskliga. Jag tycker om att alla går att läsa fristående från varandra eller i följd, beroende på vad man känner för, och jag tycker om strukturen på både boken som helhet och essäerna för sig. Även om varje essä är sin egen enhet handlar de ofta om liknande teman - om minnet, tiden, livet, skrivandet och döden, och det gör att boken inte alls känns spretig.

Det som knyter ihop alla essäerna mer än något annat är frågan om skrivandet, och skrivandet mer som ett levnadssätt eller ett sätt att existera, än ett yrke eller en hobby. Bilden av skrivandet som nästan gudomligt kan ibland kännas lite överdriven för mig, det är lite väl mycket plågad författarsjäl över det hela - en bild av skrivande som jag personligen kan känna gör mer skada än nytta. Men samtidigt förstår jag precis vad Rynell menar, för hon beskriver det så fruktansvärt bra.

Mest av allt är det språket som får Skrivandets sinne att lyfta. Det här kan vara en av de bäst skrivna böckerna jag läst i år - när det är som bäst riktigt lyser det om orden. Se bara: "Och genom allt: tju-ip, tju-ip, pilfinkens varningsläte som en rädslans punktskrift över jorden."

Anledningen till att det blir så bra och så drabbande är att det aldrig är ett gytter av flytande, oförankrade formuleringar på det där sättet som jag har så svårt för, utan att det faktiskt i grund och botten är ett enkelt språk, förankrat i tydliga bilder, erfarenheter och miljöer. Det är avskalat men oerhört kraftfullt på samma gång, och ofta har jag stannat upp och läst om formuleringar och stycken som känns nästintill perfekta. Det är, intressant nog, också ett språk som jag upplever som väldigt svenskt. Skrivandets sinne är en bok som tar vara på det svenska språkets alla möjligheter på precis rätt sätt.

Rynell lyckas framför allt med att sätta ord på känslor och upplevelser som för mig är helt ordlösa, och hon gör det så väl att jag ibland tappar andan. Särskilt de essäer som handlar om naturen och skogen gräver hål rakt in i hjärtat på mig. Också essän som handlar om hennes gamla hund är en av dem som för mig blir allra starkast. Just känslan och mänskligheten i varje essä blir påtagligt stark.

Kort sagt var det här en bok som tog mig på sängen med framför allt sitt språk, men också för att den är så annorlunda från det mesta som jag annars läser. Jag trodde verkligen inte att jag skulle uppskatta den så mycket som jag gjort, men varje essä har känts som något dyrbart, och vissa meningar vill jag spara och bära omkring på som om de vore små skatter. Skrivandets sinne kan vara årets mest välskrivna och mest litterära bok, och jag kan inte annat än tacka min vän för att hon skickade den till mig.

"Skrivandets sinne", 2013