Jag minns att jag, precis som med Djungelboken, blev förvånad över Peter Pan och hans värld första gången jag kom i kontakt med den - hur farlig den kan vara, och inte minst, hur sorgsen. Men jag minns också att jag förvånades över hur bra den var, och nu, tio år senare, är det dags att se om jag fortfarande uppskattar den lika mycket.
I Wendys drömmar har han länge funnits, som en skugga. Men när hon en natt vaknar sitter han faktiskt där, en livs levande pojke på hennes golv. Det är Peter Pan, och innan hon vet ordet av har han väckt hennes två bröder och de är på väg till landet Ingenstans - en ö som är både fantastisk och farlig och där äventyren avlöser varandra från morgon till kväll. Och öns själva bultande hjärta är denna pojke, mallig, självsäker och full av livsglädje.
Den här gången läser jag en hyfsat nyutgiven utgåva, fantastiskt illustrerad av Robert Ingpen. Jag har svårt att bestämma mig angående hans illustrationer - å ena sidan är de otroliga, men å andra sidan blir jag ibland lite orolig att de tar fokus ifrån berättelsen. Hur illustrationerna såg ut i den bok jag läste första gången minns jag inte, men ibland önskar jag lite grann att jag läste en utgåva med originalillustrationerna i. Mest för känslans skull, bara.
Hur som helst är Peter Pan och Wendy en fantastisk bok på flera olika sätt, kanske framför allt på grund av hur den lyckas balansera en tyngdlös livsglädje och en bottenlös melankoli så snyggt, utan att göra avkall på äventyrslustan. För äventyr är själva grunden i den här boken - och det är äventyr som tas med en stor portion humor. På ön som utgör landet Ingenstans slåss Peter Pan med de förlorade pojkarna på sin sida mot indianerna från piccaninnystammen, styrda av sin vackra prinsessa Tigerlilja, och piraterna som leds av den förskräcklige Kapten Krok, som är Peter Pans ärkefiende.
Det som gör den här boken så briljant är att den lyckas vara rolig utan att bli löjlig, och lättsam utan att släppa ett visst allvar. Ofta skrattar jag åt bokens finurligheter, åt Peter Pans lustigheter och åt den mer subtila humorn i språket som skulle gå rakt över huvudet på yngre läsare. Men ändå lyckas boken hålla fast vid en grundplåt som är desto mer sorgsen; den om den eviga barndomen och hur omöjligt det är att hålla fast den. Peter Pan är den enda som får vara barn för evigt. Han är barndomen förkroppsligad, och ett av mina favoritställen i boken är när Kapten Krok ropar: "Vem och vad är du, Peter?" och Peter Pan svarar: "Jag är ungdomen. Jag är glädjen!"
Men Peter Pan är inte helt igenom sympatisk - han är glömsk och mallig och väldigt självisk. Men sådan är barndomen och sådan är Peter, och han är befriande fri och tanklös på ett sätt som han måste vara, annars vore han inte ett barn. Precis på samma sätt är inte Tingeling alltid en snäll karaktär - den lilla älvan är ofta elak och hämndlysten, om än lojal mot Peter.
Det är väldigt fint att läsa den här boken, och framför allt är det roligt. Det är en lekfull berättelse som är fylld till bristningsgränsen av färgsprakande fantasi och stämningsfullt språk, och den utövar en oemotståndlig kraft på mig som läsare (trots att jag vid det här laget är vuxen). Berättargreppet är klassiskt sagoaktigt med en berättarröst som vänder sig direkt till den som läser, och jag har blivit väldigt sugen på att försöka läsa lite ur boken för min piratbesatta lillebror. Dock kan språket bli en nackdel - det är trots allt lite åldrat, till och med i den här nya utgåvan av boken. Men själva berättelsen är ändå så rik och så otrolig att jag tycker att man kan göra ett försök.
Det som drar ner boken allra mest är dess porträttering av indianerna, som blir stereotypisk och rasistisk med dagens mått mätt. Det är svårt att inte rygga tillbaka inför porträtteringen av dem, och det blir också ganska illa ur genussynpunkt när Wendy som den enda flickan ska vara mamma åt alla de förlorade pojkarna, och ägna all sin tid åt att laga mat och sy deras kläder. Det går inte att förneka att det sticker i ögonen på mig som modern läsare, men man måste sätta boken i sitt tidsenliga sammanhang. Det är en gammal bok, mer än hundra år, och att förvänta sig mer av den vore korkat. Men det gör ändå att man hindras från att njuta av berättelsen fullt ut då och då.
Men i slutändan älskar jag själv verkligen den här boken, och mer än något annat älskar jag det bitterljuva slutet. Peter Pan är en fantastisk karaktär och boken är mästerligt skriven på ett sätt som fungerar perfekt både för barn och vuxna. Den har verkligen gjort sig förtjänt av sin plats som barnklassiker. Den fungerar än idag, och jag hoppas och tror att många generationer framöver kommer ha glädje av Peter Pan och hans lustfyllda äventyr.
"Peter Pan and Wendy", 1911
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar