Veckans recension: Det mörka tornet VI: Sången om Susannah av Stephen King

När vi får återvända till Mittvärld, till Calla Bryn Sturgis och Rolands ka-tet, rinner tiden snabbt iväg. Striden med Vargarna är över, men har lämnat långt mer brådskande problem efter sig.
Susannah är borta. Eller rättare sagt är Susannah kidnappad av sig själv, av Mia som tvingat henne med sig. Och inte bara det – hon har tagit med sig Svarta Tretton. Det farligaste av alla klot i Maerlyns regnbåge.
Och utan klotet är porten i grottan stängd. Kvar i Calla finns hennes alltmer desperate make Eddie, tillsammans med Roland, Jake och fader Callahan.
Och tiden går fortare på andra sidan, det är bara en tidsfråga innan det är dags för Susannah-Mia att få sitt barn. Eller vad för slags varelse det nu är som hon bär på.
Samtidigt finns Calvin Torn kvar – den oförsiktige bokhandlaren. Han finns kvar och de måste fortfarande avsluta köpet av ödetomten som han äger, ödetomten där rosen växer. Rosen som till varje pris måste fortsätta växa.
Som om inte det vore nog finns gangstermännen som Eddie gång på gång måste tampas med kvar.
I new York 1999 befinner sig nu Susannah, halvt om halvt fången i sin egen kropp med Mia som chaufför. Mias enda intresse är barnet, hennes pys. Det är det enda hon bryr sig om, inget kan vara viktigare. Inte ens Tornet, som vacklar, svajar.
Men vad är Mia egentligen? Susannah börjar misstänka att hon är något mer än en del av Susannah själv. Men vad? Och kan hon berätta för Susannah om barnet hon bär på? Dess förutbestämda öde, ka?
Hon tvingas till samarbete med Mia, samtidigt som Roland, Eddie, Jake och Callahan gör sitt bästa för att hitta henne, och samtidigt bevara rosen, Tornet… och något mer. En man, en gud, en författare. Vid namn Stephen King…

Jag måste tyvärr säga att det här förmodligen är den svagaste delen i serien hittills, kanske med undantag av första boken. Den här var åtminstone spännande och jag tog mig igenom den på mindre än två dagar, vilket jag absolut inte kan säga om bok ett.
Den här boken känns mycket som en transportsträcka, utan något verkligt syfte, utan någon ordentlig upplösning. Jag har hört massor med negativa saker om just Sången om Susannah, men jag tycker fortfarande att den är bra. Den är en bladvändare och den är förmodligen lika viktig som resten av böckerna, bara utan ordentlig klimax. Faktumet att King gör sig själv till en karaktär är jag lite skeptisk till, även om det inte var lika hemskt som jag trott. Men det är förvirrande, och det är underligt att läsa om verkliga händelser och fiktion blandat, men fortfarande med sådan stark skillnad.
Det finns inga riktiga aha-upplevelser i boken, inga ordentliga triumfer alls för mig som läsare. Som sagt känns den bara som en transportsträcka till sjunde boken. Den är komplicerad, invecklad och full av uttryck och namn man bara vagt kommer ihåg. Som jag nämnt tidigare är det här definitivt en serie jag måste läsa om i ett streck för att verkligen kunna bilda mig en uppfattning om den.
Så man kan väl säga att mitt samlade intryck av den sjätte boken är Nja. Jag hoppas att upplösningen i den sjunde och sista delen, Det mörka tornet VII: Det mörka tornet, verkligen står upp till mina förväntningar.
Tills dess säger jag mantackar, sai.
”The Dark Tower VI: Song of Susannah”, 2004