David Lurie är vit, medelålders och lärare vid ett universitet i Kapstaden, Sydafrika. Han är en kvinnokarl och omger sig med kvinnor av alla de slag – han har varit gift två gånger, har en dotter, och har ständigt förhållanden med prostituerade såväl som vanliga kvinnor. När han har en affär med en av sina studenter, Melanie Isaacs, går han emellertid för långt. Deras förhållande avslöjas och skolledningen samlar till krismöte. De kräver att David ska erkänna och be om ursäkt offentligt, visa sin ånger, men David vägrar. Han väljer att stå upp för sig själv och försvara begäret. Han slutar frivilligt, och lägger snart märke till att hans bekanta vänder honom ryggen.
Han beger sig bort från Kapstaden, till sin dotter Lucy och hennes lantgård. Lucy har vänt sig helt ifrån civilisationen och faderns akademiska arbete; hon är jordnära och lever på att odla grönsaker och blommor och på att sköta ett hundpensionat. David installerar sig hos henne, hjälper henne med sysslorna och arbetar som frivillig på en veterinärklinik.
Sedan vänder tre svarta män hela deras liv uppochned, och ingenting kan bli sig likt igen. David och Lucy lever i vanära, och frågan är om det verkligen existerar en frälsning.
Med Onåd fick J.M. Coetzee Nobelpriset i litteratur 2003, och förutom William Goldings Flugornas herre är det den enda Nobelpristagaren jag läst. Jag hade hört mycket om boken förut – att den var jättebra, en av de bästa böckerna man kan läsa, och så vidare. Jag är dock ytterst tveksam. Nobelpriset? Verkligen? Jag förstår inte riktigt storheten i den här romanen. Dock är den relativt lättläst. Språket är konkret och tydligt, det finns ingen abstrakthet, inga snåriga metaforer, och det uppskattar jag mycket, precis som karaktärerna – David, Lucy, den läskiga Petrus och dödsängeln Bev – de är alla väldigt verkliga och skickligt skildrade. Vad är då mitt problem?
Mitt problem är att jag inte riktigt förstår vad den här boken går ut på, vad det är den vill säga mig som läsare. Det finns ett tydligt kvinnotema – frågan om våldtäkt, och kvinnors ständiga utsatthet är väldigt nära inpå. Det är vanära, avsaknad av heder – onåd. Den symbol som Coetzee tar till för att förtydliga detta är hunden, med sin låga ställning i Afrika, sin ständigt kränkta värdighet.
Allt detta är väl gott nog. Vad jag saknar är budskapet, en lösning, ett slut. Vid sista sidan tänkte jag bara ”Jaha? Tog det slut där?” och jag känner inte riktigt att jag fått ut allt vad jag ville ha från början. Jag förväntade mig nog för mycket, något mer.
Därmed inte sagt att Onåd är en dålig bok – absolut inte. Jag avråder ingen från att läsa den – just nu kan jag känna hur innehållet växer inom mig när jag försöker tolka om den. Jag tror definitivt att många skulle uppskatta den – vilket de ju uppenbarligen gör, eftersom boken belönats med ett så pass stort pris. Vad jag säger är att för mig finns det andra böcker, bättre böcker, som betytt mer för mig, och – för att använda vår huvudperson Davids ord – som berikat mig mer än vad den här boken gjort.
Å andra sidan är det en bok jag kommer på mig själv med att fundera på, en bok jag vrider och vänder på i huvudet – och kanske är det detta som utmärker en bra bok – att den fastnat.
”Disgrace”, 1999
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar