Recension: The Ocean at the End of the Lane av Neil Gaiman

Det är lite lustigt, detta med Neil Gaiman. Jag har läst en del böcker av honom förut (Neverwhere, Stardust, Kyrkogårdsboken, Coraline och Amerikanska gudar), och jag tycker väldigt mycket om allihop. Han har ett unikt sätt att skriva för många olika åldrar, där fantasyn gränsar till verklighet men också till skräckbetonad absurditet. Han är otroligt originell och flera av hans böcker räknar jag till mina favoriter. Ändå har jag aldrig ansträngt mig för att läsa honom, jag letar aldrig aktivt upp hans böcker. Jag vet inte varför.

The Ocean at the End of the Lane är en bok jag fått utlånad till mig av en av mina vänner, och på hennes beskrivning lät den väldigt lovande. Och den överträffar faktiskt alla mina förväntningar.

En medelålders man återvänder till sitt barndomshem och finner sig märkligt dragen till gården som ligger i slutet av vägen där han växte upp. Han vet att han kände en flicka, Lettie Hempstock, som bodde där när han var sju år gammal, och medan han sitter vid sidan av en liten damm som Lettie brukade kalla Oceanen kommer alla minnen tillbaka till honom. Han minns sitt sjuåriga jag, han minns Lettie, och han minns allting som hände honom. Allt det märkliga, det skrämmande och otroliga som hände honom och Lettie när han bara var en liten pojke.

Jag vill egentligen berätta mer om handlingen, men jag tror inte att det vore särskilt snällt. Det här är en bok som man måste läsa själv, dels för att den låter för absurd när man berättar om den, dels för att den är som bäst när man inte har en aning om vad som kommer att hända. Det räcker med att säga att det är en handling lika originell som skräckinjagande, lika fantasifull som vacker. Det är en berättelse som lyckas vara både känslig och skarp, både lättsam och mörk, och i detta ligger en stor del av varför boken känns så sällsamt bra.

Själva barndomsskildringen är otroligt vackert utförd, hela boken är skriven utifrån den medelålders mannen som ser tillbaka på sitt sjuåriga jag, men pojkens perspektiv är centralt och det fungerar oväntat bra i samband med den ofta mycket mer vuxna handlingen. Det finns ett citat av Maurice Sendak innan boken börjar, där det står: "Jag minns min barndom tydligt... jag visste hemska saker. Men jag visste att jag inte fick låta de vuxna veta. Det skulle skrämma dem." Precis så är mycket av handlingen i boken - som en skrämmande värld utan gränser som man bara kan se med ett öppet sinne. Samtidigt som den innehåller många rädslor som är typiska för barn - saker som liknar monster under sängen, rädslor som tar form i pappas vrede eller en elak barnvakt - så lyckas boken göra dessa rädslor till reella hot, och man minns varför just detta var så stort.

Språket i sig är också en av de stora behållningarna med boken, eftersom det är anpassat till en sjuåring och samtidigt, eller just därför, så avskalat och mänskligt. Man känner igen sig i barnet lika mycket som den vuxne mannen, och det finns många ställen där man kan le åt boken samtidigt som den genomsyras av hotfullhet. Jag tror aldrig att jag läst någonting som är riktigt som The Ocean förut, trots att jag är bekant med Gaiman sedan tidigare. Visst märker man att det är samma författare som till Coraline eller Kyrkogårdsboken, med det där lätt absurda mörkret som på något viss verkar ligga mycket närmare barndomen än det vuxna livet, men det är en helt unik roman som inte återanvänder några av de idéer som finns i handlingen till de andra böckerna, även om det finns likheter.

Jag har varit helt absorberad i den här boken de senaste dagarna och tänkt mycket på den medan jag varit tvungen att göra annat -  faktiskt så absorberad i berättelsen att jag inte ens la märke till att huvudpersonen förblir utan namn förrän jag var alldeles i slutet. Nu är jag ledsen över att den tagit slut, men samtidigt glad eftersom The Ocean är en bok som håller, från början till slut. Jag hittar ingenting i den som jag skulle vilja ändra på. Den är en fantastisk, sällsam bok som tar kort tid att läsa - inte bara för att den är ganska kort men också för att den är så bra att man inte vill sluta.

"The Ocean at the End of the Lane", 2013