söndag 31 juli 2011

Veckans recension: Lolita av Vladimir Nabokov

Jag är väldigt fascinerad av fenomenet med den ”opålitlige berättaren” som förekommer inom litteraturen. Jag blev inte helt varse om vad en opålitlig berättare var förrän jag besökte en författarträff med Lionel Shriver, författarinnan till en av mina favoritböcker Vi måste prata om Kevin. När jag sedan läste litteraturvetenskap i Lund och läste både dikter och romaner berättade av opålitliga huvudpersoner har fascinationen bara växt.

Det var också under litteraturstudierna som jag blev intresserad av Lolita. Boken nämndes gång på gång med dök aldrig upp på läslistan till föreläsningarna. Jag köpte den ändå när jag hittade en nyöversatt pocketversion mitt under höstterminen, och boken har tålmodigt väntat i hyllan medan jag läste Balzac och Rimbaud och faktiskt också Thomas Mann, vars bok Döden i Venedig har ett liknande pedofilinriktat tema.

För pedofili är vad det handlar om i Lolita – de flesta är särkert smått bekanta med vad romanen innehåller även om de inte läst den. Den utspelar sig under slutet av 40-talet då den medelålders Humbert Humbert blir ohjälpligt förälskad i en tolvåriga Dolores Haze, också kallad Dolly, också kallad Lo, också kallad Lolita. Hans desperata försök att komma flickan närmare mynnar ut i en roadtrip över hela Nordamerika – han, den sexualla och melodramatiska avvikelsen, tillsammans med den käcka och bortskämda flickan som han avgudar.

Boken blev dömd som osedlig, som skandalös, som pornografisk och äcklig. Lolita är allt detta, och ändå inte alls. Nabokov satte en ära i att aldrig någonsin genom bokens fyrahundrafemtio sidor använda sig av ett enda vulgärt ord. Det förekommer inga svordomar eller ingående sexuella beskrivningar, utan snarare det motsatta. Lolita är nästan outhärdligt svärmande, poetisk, vacker och högtravande. Bara de inledande meningarna kan ge en föreställning om hur boken är skriven: ”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina länder. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.”

Jag ska vara ärlig och säga som det är – att det är en jobbig bok. Den är jobbig just på grund av detta ständiga trassliga språk med invävda ordlekar, pretentiösa formuleringar, obskyra ord och på inte särskilt få ställen också en massa franska och vid några tillfällen latinska passager. Jag läste visserligen franska under fyra år i grundskolan – totalt bortkastade timmar som bara resulterat i att jag kan säga vad jag heter och att jag är tolv år gammal. Tämligen oanvändbart. Därför glider bara mina ögon över denna franska och undrar vad där egentligen står. Det är störigt eftersom det verkar vara viktiga meningar och uttryck, men jag har knappast lust att anlita Google Translate eller Babelfish för att förstå romanen jag läser.

Lolita
är heller ingen sträckläsningsroman eller en bok som tar kort tid att läsa. Den är inte spännande. Den är inte nervkittlande. Dess tjusning ligger i något helt annat och man måste vara beredd på att själv anstränga sig och offra sig som läsare för att kunna ta sig igenom boken. Det är ingen avslappnade sommarläsning utan en orgie i svamlande uttryck som ”Vilken romantisk själ spelade piano där inget piano plaskat och stänkt den förhäxade söndagen då solen smekt min älskade flickas ben?” Man får ofta läsa om, och läsa långsamt, men även om jag har svårt för att läsa den här boken långa stunder så lär jag mig på något sätt att uppskatta Humbert Humberts romantiska, självupptagna och melodramatiska svammel. Dessutom är boken faktiskt rolig i all sin komplexitet med jämna mellanrum – Humbert Humbert driver med sig själv och Nabokov leker ständiga ordlekar som nästan får mig att vilja läsa boken på engelska – men bara nästan, för jag tror inte att det här är den typ av bok jag skulle klara av att läsa på ett annat språk än mitt modersmål.

På tal om modersmål äger Lolita en viss historia runt detta. Humbert är av mellaneuropeeiskt ursprung och hans språk har den gamla kontinentens sätt. Precis som Vladimir Nabokov som var av ryskt ursprung hör Humbert Humbert inte riktigt hemma i det unga Amerika där boken utspelar sig. Det är kulturkrock både för Humbert och för Nabokov, som skrev Lolita som sin första roman på engelska, men också en kärleksrelation mellan den gamla och den nya kulturen.

För att återkomma till den opålitlige berättaren – boken är uppbyggd som Humbert Humberts memoarer, skrivna i häktet (och har till och med ett fiktivt förord som jag i min dumhet antog var ett genuint, äkta förord och inte en del av romanen. Eftersom min erfarenhet av förord är att de ofta spoilar berättelsen hoppade jag över det och kände mig sedan rätt så dum). Berättelsen är lagd helt i Humberts mun utan några störande utomstående inslag från andra berättare, och med tanke på Humberts sätt att uttrycka sig, hans historia med depression och psykiska problem och framförallt hans sexuella preferenser, så blir berättelsen av det slag där man inte bara tycker illa om huvudpersonen men också misstror denne. Vad har egentligen hänt? Vill jag lita på denne medelålders, äcklige pedofil med det obskyra ordförrådet? Vad kan jag läsa mellan raderna, vad är sant, falskt, förskönat och förvridet? Det är detta problematiska förhållande till läsaren som fascinerar mig, och en bok som Lolita är det ultimata exemplet. Den får mig att tänka på Alex, huvudpersonen i A Clockwork Orange av Anthony Burgess, som är en liknande huvudperson, äcklig, kriminell, moraliskt vidrig och opålitlig i sin utsaga. (Det kan vara värt att nämna att Stanley Kubrick filmatiserat både A Clockwork Orange och Lolita).

För mig är Lolita inte bok jag skulle klassa som bra på det allmänt vedertagna sättet. Den är för omständig, för uppblåst och för jobbig för att vara ”bra”. Däremot är den desto mer intressant. Jag finner författarens roande efterord och översättarens genomgång av romanens historia lika intressant som boken i fråga. Lolita är originell, den är pervers och den är kontroversiell. Alltså är den det som litteratur faktiskt är till för. Litteratur är så klart till för att underhålla, men den viktigaste litteraturen är den som är nyskapande, men också omskakande, och som ger läsaren insikt i någon annans liv, tankar och erfarenheter. Det spelar ingen roll om det är sanna upplevelser under andra världskriget, en psykotisk ungdomsbrottsling i en dystopisk framtid eller en pedofils berusande förälskelse i ett barn. Det är dessa böcker som lär oss saker, om oss som människor, varandra som individer och om samhället vi lever i, på både gott och ont, och därför är det också dessa romaner som förändrar inte bara oss som människor utan samtidigt världen omkring oss. Att läsa ur vidriga personers perspektiv är en del av förståelsen. Och detta, mina damer och herrar, är Lolitas faktiska styrka.

”Lolita”, 1955

2 kommentarer:

  1. "Och detta, mina damer och herrar i juryn, bevisföremål nr 1" - "för jobbig för att vara ”bra” = Du borde prova: Hello Kitty, eller nåt :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Godmorgon Lennie! Vad roligt att du hittat till min blogg! Och tack för ditt Hello Kitty-tips - jag önskar dock att det var mer konkret...
      Jag var arton år när jag läste Lolita och skrev den här recensionen, och även om jag vidhåller att boken inte är det enklaste man kan läsa, så är jag ändå rätt övertygad om att jag skulle uppskatta den på ett annat sätt idag än för fem år sedan. Jag tänker ofta på boken och den fortsätter vara aktuell. Dags för en omläsning snart, med andra ord.

      Radera