söndag 21 februari 2010

Veckans recension: Ondskan av Jan Guillou

Erik har inte ens fyllt femton när han blir relegerad från Läroverket för våldsamt beteende och olagliga sysselsättningar. Han är inte ens femton och vet mer om våld än många av de vuxna han stött på. Han har slagits i hela sitt liv. Hemma finns farsan med sina dagliga eftermatenstryk – med skohornet eller klädborsten eller björkriset eller det värsta av allt – hundpiskan med metallclipen i änden som sliter upp huden. I skolan är han ledare för ett gäng, och där gäller bara våld mot våld för att markera vem som bestämmer, såväl i klassrummen som på skolgården.
När Eriks mamma får reda på att han relegerats skickar hon honom så snabbt hon kan till en internatskola – Stjärnsberg. Erik lovar sig själv att han har lämnat sitt gamla jag bakom sig. Aldrig mera ska han slåss. Han ska bara gå de här två åren till i skolan, så att han kan komma in i gymnasiet. Ingen vet vem han är. Ingenting ska få honom att ta till det vidriga våldet igen.
Men saker och ting urartar snabbt. På Stjärnsberg tillämpar man något som kallas kamratuppfostran. Det betyder att de äldre eleverna bestämmer. De får utdela bestraffningar och de yngre eleverna har ingen rätt att försvara sig. Och lärarna lägger sig inte i. Stjärnsberg är en värld utanför världen. Här gäller inga vanliga lagar, här finns bara skolans regler. Skolans regler och massor med orättvisa – massor med våld. De äldre eleverna får slå de yngre och vid varje måltid kan de bestraffa genom att drämma knivskaftet i huvudet på någon yngre, eller ta den spetsiga korken till ättikskaraffen för att göra hål i huvudsvålen. De har tillåtelse att göra allt. Razzior, förödmjukelser, slag, visitationer och bestialiskt våld är vardagen för de yngre eleverna – för Erik. Det är ett skräckherravälde där Rådet, bestående av de äldre eleverna, bestämmer vem som straffas och hur.
När Erik kommer dit blir han snabbt utpekad som ”nyochkäftig” eftersom han vägrar lyda. Han vägrar låta göra sig till åtlöje. Han drabbas snart av Rådets vrede. Men till skillnad från dem vet Erik hur man slåss. Han vet hur våldet fungerar.
På skolan har han också fått sitt livs första riktiga vän. Det är plugghästen Pierre som till det yttre är så olik Erik man kan komma, men de delar samma syn på skolans våldshierarki och tillsammans börjar de kämpa mot överheten.
Men kan man någonsin vinna mot ondskan? Går det att vinna med våld mot våld? Och framförallt, är det värt att riskera sin framtid för det här – stoltheten, det rätta…?

Ondskan har klassats som något av en svensk, modern klassiker, inte minst på grund av filmatiseringen av Mikael Håfström med Andreas Wilson i rollen som Erik. Och det är verkligen en bra bok. Den är bra, ovanlig och spännande. Jag har läst den två gånger vid det här laget och den förlorar inte sin dragningskraft. Det är en sträckläsningsbok och den är väldigt, väldigt tänkvärd. Precis som man kan gissa sig till av handlingen jag beskrivit ovan, så handlar den till störst del om våld. Våld, ondska, godhet, moral, den fria viljan. Kan våld ibland vara en lösning på problem? Måste våldet alltid vara av ondo? Eller är Erik en förstörd individ som inte vet hur man tar till andra metoder? Boken ställer frågor men ger inga direkta svar. Det är upp till en själv att bestämma sig för om Erik gör rätt.
Samtidigt är boken också en lysande skildring av ett uppror. Det handlar om att stå upp för sina egna rättigheter även när det är svårt, även när man inte tror att man kan klara en sekund till, även när man är fullständigt ensam. Om att stå fast i sin egen övertygelse. Om att en enda liten människa kan göra skillnad.
Det är en hemsk bok om vardagens våldsamheter, i hemmet, på stan, i skolan, men också en berättelse om styrka och mod. Om att inte låta sig knäckas.
Och även om boken är fruktansvärt och alldeles för klartänkt våldsam med jämna mellanrum, så kan man inte låta bli att triumfera med Eriks framgångar, hans uppenbara överläge. Hur han avgör med en blick hur ont det där slaget kommer göra, hur han analyserar allting in i detalj och planerar med en kallsinthet som aldrig slår någon av medlemmarna i Rådet in. Men det blir en bitterljuv triumf, och med de orden skulle jag kunna sammanfatta hela bokens stämning. Det är en gråzonsberättelse som man själv måste spinna vidare på.
Ondskan utspelar sig någon gång under femtiotalet och skillnaden på skolgången då och nu är otrolig, om man nu ska ta boken bokstavligt. Vilket de flesta nog gör, eftersom Jan Guillou avslöjat att den är en till stor del självbiografisk bok. Skrivsättet lämnar ibland saker att önska – det händer ofta att det känns lite amatörmässigt med brist på komman, långa, snurriga meningar som trasslar in sig i sig själva, stavfel och särskrivningar – men jag kan inte riktigt avgöra om detta är gjort med mening. Det känns inte troligt med tanke på att boken blandar detta med komplicerade ord och invecklat juridiskt språk, men eftersom huvudpersonen är så ung tror jag ibland att detta är gjort helt med vilje.
Hursomhelst är det en bok jag skulle kunna djupdyka i och analysera i flera sidor till, men som sammanfattning räcker det med att säga läs den.

”Ondskan”, 1981

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar