lördag 31 oktober 2015

Happy Halloween!

Hoppas ni har en fin skräckhelg! Själv firar jag med den här filuren och Stephen King.


torsdag 29 oktober 2015

Årets Halloween-tips

Nu är det pumpor och spöken som gäller! Som ni säkert vet är skräck min kanske absoluta favoritgenre, och det gäller att komma i stämning nu inför Halloween. Så min vana trogen är det dags att tipsa om de bästa skräckromanerna jag läst sen oktober förra året.

Först ut är Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho. Den här boken var så bra att jag till och med åkte för att få mitt ex signerat av Kaj på årets Bokmässa, och om inte det är gott omdöme nog vet jag inte vad som är det. Han skriver väldigt levande och har bra karaktärer, och boken får en extra skjuts av att ha en unik miljö - det här är nämligen österbottnisk skräck. Den handlar om några barndomsvänner som återvänder hem för att närvara vid en begravning, och som måste konfronteras med inte bara varandra och omgivningen, utan också ett mörkt väsen som rör sig i de täta skogarna.


Nummer två på årets lista är faktiskt en novell som finns utgiven på Novellix - Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist. Den är så tunn att det inte ens blev en ordentlig recension av den, men jag minns den väl eftersom den var så fruktansvärt läskig. Den innehåller alla de klassiska elementen - ett par flyttar in i ett hus som verkar nära nog perfekt, men snart hörs det konstiga ljud från källaren... John Ajvide Lindqvist är, som alltid, fantastisk.


Så har vi då kultboken American Psycho av Bret Easton Ellis, som jag länge ville läsa eftersom den är så kontroversiell. Och inte undra på. Jag kan, utan att överdriva det minsta, säga att American Psycho är den äckligaste boken jag läst, utan konkurrens. Det är absolut inte en bok för känsliga läsare, och skräcken ligger både på en personlig jag-vill-spy-nivå och på en mer genomgripande var-är-världen-på-väg-nivå. Den är fascinerande, skrämmande och helt och hållet vidrig, men också väldigt minnesvärd.


Så kommer vi till årets omläsning, Jurtjyrkogården av Stephen King. Jag är glad att jag läst den här boken en gång till som vuxen, för det finns mycket i den som jag inte tror att jag helt förstod första gången. Det är en bok om döden och hur svårt vi har att acceptera den - och vad som händer när vi får möjligheten att hämta tillbaka de döda. Det är en extremt obehaglig bok och kanske en av Stephen Kings mest regelrätta skräckromaner.


Sist ut måste jag ju då nämna Färjan av Mats Strandberg, som jag läste för inte alls särskilt längesedan. Jag var inte säker på hur mycket jag kunde förvänta mig av den, men det var en mycket bättre berättelse än vad jag alls vågat hoppas på, om ett skräckscenario på en Finlandsfärja. Det är en välskriven, spännande och extremt blodig bok som jag läste ut på bara ett par dagar.


Vilka skräckromaner vill ni tipsa om?

onsdag 28 oktober 2015

En oavsiktlig present

Jag beställde ju Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte samma dag som hon fick priset, men den hade tagit slut på förlaget och blev fördröjd. Men så dök den lämpligt nog upp igår, på min födelsedag!

Så nu ser jag fram emot att läsa den - det blir nog nästa bok att ta tag i efter att jag läst klart Geralds lek av Stephen King, som jag håller på med just nu. Vad läser ni?


tisdag 27 oktober 2015

Hello twenty four

Idag blir jag alltså tjugofyra. Mycket till firande blir det inte, eftersom jag bor långt ifrån större delen av min familj och dessutom har ännu en tenta att plugga inför. Det är faktiskt första året som jag inte är hemma på min födelsedag, och lite konstigt känns det allt. Men en present har iallafall hittat hit! Skrivandets sinne av Elisabeth Rynell kom med posten igår, och jag sparade paketet på nattduksbordet för att få lite födelsedagskänsla på morgonen. Den verkar faktiskt väldigt fin!


måndag 26 oktober 2015

En synd

Under läsningen av Tysk höst har jag stött på någonting jag absolut avskyr, men som inte var bokens fel. Den hade nämligen fullt av understrukna meningar! Jag köpte den begagnad, så sådana skavanker är att räkna med, men det finns nästan ingenting som stör mig mer när jag läser än just markerade meningar. Jag stannar liksom till och försöker tänka ut varför meningen är understruken, vilket stannar upp hela läsningen.

Som tur var hade den förra ägaren bara använt blyerts, så efter att ha läst ut boken tog jag fram mitt suddgummi och började ta bort alla streck. Blir ni också störda av markeringar i boken ni läser? Eller markerar ni rentav själva?


söndag 25 oktober 2015

Recension: Tysk höst av Stig Dagerman

Jag har skrivit mycket här på bloggen om Stig Dagerman och den lilla besatthet av honom som jag utvecklat de senaste åren. Nu börjar det dock bli ganska ont om böcker kvar av honom att läsa - vad jag vet så har jag bara De dömdas ö och Bröllopsbesvär kvar innan jag läst allt av honom (utom en del dikter och prosafragment). Tysk höst har iallafall stått på listan länge, men jag valde att vänta till rätt årstid med att läsa den.

Boken är en sammanställning av en serie researtiklar som Stig Dagerman skrev hösten 1946, när han var utskickad på uppdrag av Expressen för att dokumentera situationen i efterkrigets söndertrasade Tyskland. Alltså finns det ingen konkret handling, utan boken är uppdelad i tretton artiklar som lyser upp olika bitar av det Tyskland som Dagerman tog sig igenom, vad han såg, vem han träffade och vad han kände.

Tysk höst kan alltså inte klassas som en roman, utan är journalistisk prosa, något som man måste ha i bakhuvudet när man läser. Kapitlen är hyfsat korta och dessutom uppdelade med mycket blankrader, vilket i kombination med hur kort boken är gör att den blir väldigt lättläst.

Men jag måste medge att jag när jag började läsa blev jag först lite orolig över att den inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Men ju längre jag kommit i den, desto starkare och mer drabbande har jag upplevt den. Några artiklar står särskilt ut för mig -  till exempel De ovälkomna, om tyskar som under kriget varit evakuerade till Bayern och som nu skickats tillbaka, men som inte är välkomna i sin gamla hemstad Essen längre. Istället bor de kvar på tåget de kom i, utsvultna och utan möjligheter.

En annan av mina favoriter i samlingen är Retur Hamburg som också utspelas till stor del på ett tåg, och i sällskap med en ung pojke som vill komma bort från Tyskland men som författaren själv inte kan hjälpa alls. Maktlösheten och frustrationen hos Dagerman själv är som mest påtaglig i just den artikeln, och den så intensiva personliga kopplingen gör den till en av de starkaste i mitt tycke.

Min tredje favorit är den avslutande artikeln, med rubriken Litteratur och lidande, som handlar om flygresan tillbaka till Sverige och de ruiner som ligger under och bakom. I den behandlar Dagerman lidandets roll för konsten och hur man ska ställa sig till ett så nytt lidande som detta, om det över huvud taget går att omvandla eller borde omvandlas till litteratur så snart.

Det som alla artiklar i Tysk höst har gemensamt är en plågsam realism, med så mycket hunger och köld att det blir näst intill omöjligt att få medlidandet att räcka till. Alla artiklarna svämmar också över av frustration, apati och cynism från de människor och den omgivning som boken skildrar så ingående. Just miljöerna blir oerhört levande - beskrivningarna av de sönderbombade byggnaderna, städerna där hela kvarter ligger i ruiner så långt ögat kan se, och hur människor ändå måste leva och bo mitt i all misär.

Men boken skildrar också de nya försök till ett återuppbyggande som sker, och fokuserar en hel del på politik och landets framtid. Jag har svårast för de partier som handlar mycket om politik, kanske eftersom de för mig känns som det mest daterade av allt i boken.

Framför allt är Tysk höst en bok som gör historien närvarande här och nu på ett sätt som är ganska fantastiskt. Det är inte en historiebok, och inte en bok som blickar tillbaka, utan en bok som är skriven i stundens här och nu, i en tid då framtiden var svår att se och där krisen inte verkade ha en ände. Och så är det ju språket, som alltid har varit Dagermans allra största styrka och som det ibland riktigt lyser om, med en del helt briljanta formuleringar och en känsla som är svårslagen för någon annan författare.

Att han dessutom bara var tjugotre år gammal - lika gammal som jag är nu - när han skrev de här texterna, är nästan omöjligt att fatta. Det är inte så att jag nödvändigtvis tycker om allt jag läst av Dagerman, utan det är den här känslan, den här smärtsamma mänskligheten, som verkligen gör honom och hans verk tidlösa och så omöjliga att värja sig emot.

"Tysk höst", 1947

lördag 24 oktober 2015

Mer Harry??

Sent igår läste jag på BuzzFeed att Harry Potter får en uppföljare i form av en pjäs - Harry Potter and the Cursed Child. Det som J.K. Rowling i evigheter hävdat "is not a prequel" visade sig vara - just det - en sequel.

Återstår dock att se hur pass tillgänglig den här pjäsen blir för någon som inte bor i London. Vad tycker ni om Rowlings påhitt?

torsdag 22 oktober 2015

Mitt resesällskap

I eftermiddag åker jag till Skåne ett tag! Och vem är bättre som resesällskap än käre Stig? Efter en hektisk period i skolan har jag nu äntligen kommit igång lite bättre med att läsa Tysk höst, och ska ägna mig åt den medan jag är hemma.

Dessutom passar jag på att ta hem några utlästa böcker så att det blir lite mer plats i min (nu överfyllda) bokhylla här i Göteborg. Vad läser ni?


tisdag 20 oktober 2015

Augustläsningen

Igår bänkade jag mig alltså framför livesändningen av Augustpriset Live, och oj vad många intressanta böcker som det pratades om! Av de skönlitterära böckerna blev jag framför allt intresserad av Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, som jag också har sett hyllad på en del andra bloggar - bland annat Bookbirds och Bokboxen (och Khemiri är, let's face it, så sjukt vacker. Han satt där i studion som någon slags Tolkien-alv).

Bland fackböckerna tyckte jag också att flera lät intressanta - kanske särskilt Monstret i garderoben av Johan Hilton, om homosexualitet i samband med skräckfilm. Jag hörde faktiskt en intervju om boken i radio för ett par månader sen och blev redan då intresserad, när jag nu läser så mycket homolitteratur redan känns den här nästan obligatorisk.

I barn- och ungdomskategorin blev jag mest spänd på När hundarna kommer av Jessica Schiefauer, om vad som händer när någon närstående dödar någon.

Nu vet jag vilka titlar jag ska leta efter på biblioteket nästa gång. Vilka titlar tycker ni låter intressanta? Hela listan finns på Augustprisets hemsida. 

måndag 19 oktober 2015

Årets nominerade är

Nu är det klart vilka författare som är nominerade till årets Augustpris! Det blev:

Spådomen: en flickas memoarer av Agneta Pleijel
Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri
Masja av Carola Hansson
Mary av Aris Fioretos
Bli som folk av Stina Stoor
Och - roligt nog - Rörelsen av John Ajvide Lindqvist.

Jag hade egentligen tänkt åka till Stockholm för att vara med på Augustpriset Live ikväll, eftersom jag vann en biljett dit av bästa Vargnatts Bokhylla. Men skolan satte tyvärr stopp för det, och det slutade med att jag gav bort min biljett till en Stockholmsbaserad vän för att chansen inte skulle gå till spillo. Men som plåster på såren har hon lovat att hålla kontakt med mig per internet hela kvällen så att jag ändå får lite förstahandskänsla! Dessutom sänds hela jippot på webben.

Vem hoppas ni vinner? Jag måste ju såklart hålla tummarna för John Ajvide Lindqvist, eftersom det är den enda boken av de nominerade som jag läst - och eftersom det vore otroligt roligt om en skräckbok fick lov att vinna. Dessutom hade han världens bästa reaktion på sin nominering:'

video

lördag 17 oktober 2015

Har haft roligare lördagkvällar

Denna tjej skulle helst vilja läsa Tysk höst av sin husgud Dagerman, men är för tillfället fast i tentapluggandet av Sociolinguistics av John Edwards.  Suck.


fredag 16 oktober 2015

Ny hyllvärmare

Idag kom äntligen mitt paket från bokus! Jag utnyttjade det schyssta presentkortet från dem för att köpa En världsomsegling under havet i komplett utgåva - något jag velat ha väldigt länge. Dessutom har den här utgåvan ett efterord av ingen mindre än John-Henri Holmberg, som jag uppskattar väldigt mycket som översättare och fantasy/sci-fi-vetare.

Själva boken har jag läst en gång förut, men det är många år sen och i förkortad utgåva. Det enda som är synd med den här nya boken är att originalillustrationerna fattas, och det är tråkigt eftersom de nog skulle ge boken ännu mer känsla.

Egentligen hade jag beställt Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs bok Kriget har inget kvinnligt ansikte också, men jag fick meddelande om att den tagit slut på förlaget. Bra jobbat, Sveriges läsare! Så jag får vänta på att den kommer i ny tryckning, men det kan det kanske vara värt.


torsdag 15 oktober 2015

Recension: Rörelsen av John Ajvide Lindqvist

Jag har sett fram emot den här boken länge, ända sen jag läste Himmelstrand. Det här är nämligen en fristående uppföljare som delvis kopplas ihop med den förra boken. Och precis som förra året var jag och träffade John Ajvide Lindqvist personligen på Bokmässan i Göteborg, vilket såklart har gett läsningen av också den här boken en annan dimension.

Året är 1985 när den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett sunkigt gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han är en fattig aspirerande trollkarl som kämpar för att hitta en plats i tillvaron. På samma gård finns också en tvättstuga, vägg i vägg med Brunkebergstunneln. Och det är när någonting tar sig in i duschrummet där som Johns liv börjar ta en annan vändning. I duschrummet har det nämligen uppenbarat sig någon slags port, som för John känns både ny och som något han minns. Och bortom porten - ett ändlöst fält...

På utbildningen jag läser handlade en av våra kurser delvis om begreppet autofiktion - böcker som handlar om författaren själva, men som är för fiktiva för att kallas självbiografier. Det passar in på Rörelsen, även om den nog snarare närmar sig autofabulation - en uppenbart osann historia om författaren själv. Hur man ställer sig till att författaren själv blivit en karaktär i berättelsen är naturligtvis upp till var och en. För mig personligen är det ett stilgrepp jag alltid har haft ganska svårt för, eftersom jag nästan hela tiden funderar mer på författarens roll och syfte som karaktär än på berättelsen i sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt gjort, för John Ajvide Lindqvist är ju en väldigt bra författare och han skriver som alltid väldigt bra också här. Men det är definitivt ett problem för mig när jag läser Rörelsen. Jag kan inte riktigt förstå vad som tillförs av att huvudpersonen är John Ajvide Lindqvist själv - jag tycker att boken hade fungerar precis lika bra om inte bättre med en helt fiktiv karaktär som berättare, kanske framför allt eftersom hans verkliga person liksom bryter den illusion jag önskar att boken gav mig. Ofta blir den självbiografiska stilen istället en slags ursäkt: "jag berättar inte det här för jag har ingen lust", tycks boken ofta meddela på ett sätt som jag inte riktigt tycker att den bör komma undan med.

Det som Rörelsen också vill handla mycket om är åttiotalet och den känsla som fanns i Sverige då, i ett samhälle som törstar efter gemenskap men som drivs allt hårdare mot individualism. Och även om jag kan uppskatta en del av vad boken har att säga kring det, och den snygga tidskänslan som den bygger upp, så är jag osäker på om jag faktiskt tycker att det fungerar. Det kan såklart bero på att jag är i tjugoårsåldern nu, och följaktligen inte ens var född när den här boken utspelar sig, men jag tror inte att det är själva kärnan av mitt problem med den. Utan det är när boken drar sina teman till sin spets med mordet på Olof Palme som jag helt och håller backar. Det som är menat som en effektfull upplösning blir extremt antiklimatiskt för min del. Det beror nog allra mest på att jag får väldigt svårt för boken när den blandar in verkligheten så konkret, det raserar liksom bokens universum för mig, men också för att det är en upplösning som inte är särskilt tillfredsställande.

Men det finns massor av saker jag gillar med boken också, kanske framför allt de övernaturliga elementen som är både nyskapande och rejält ruggiga. Det är mer än ett år sedan som jag läste Himmelstrand, men jag minns hur obehagligt det gröna, vidsträckta fältet var och det återkommer i Rörelsen, om än i en helt annan relation till karaktärerna. Det är en unik och makaber handling som jag uppskattar, men som, precis som den förra boken, ibland blir lite för absurd och konstig för att jag helt ska köpa den.

Som alltid är Ajvide Lindqvist också fenomenal på karaktärsteckning och inte minst dialog. Jag älskar framställningen av särskilt skinnskallen Thomas och den märklige främling som konstant ringer. För mig finns de riktiga höjdpunkterna i Rörelsen att hämta just där, i dialogen mellan de så snyggt tecknade karaktärerna.

Dessutom så ska det ju också komma en tredje del i den här serien - när och vad den ska heta återstår att se. Och jag kommer att läsa den. Om inte annat så bara för att jag vill se om man kan få lite klarhet och tydligare svar i upplösningen än vad man fått i de första två.

"Rörelsen - den andra platsen", 2015

tisdag 13 oktober 2015

Det går långsamt framåt

Trots att det inte ens är en särskilt lång bok så tar det mig just nu ganska lång tid att ta mig igenom Rörelsen. Det beror inte på boken, utan på att jag har massor att läsa i skolan - just nu två delkurser på samma gång. Men vet ni vad, nu är det kväll, jag har köpt naturgodis och jag tänker inte plugga en enda sida sociolingvistik till.


måndag 12 oktober 2015

En tom önskelista

Oktober är en månad jag faktiskt gillar, trots att det är då hösten blir ett faktum och kylan kommer krypande. Det beror kanske en hel del på att oktober är den månad då jag fyller år - som barn längtade jag alltid till oktober, och det kanske är den känslan som hänger kvar.

Nästan så långt tillbaka som jag kan minnas så har jag önskat mig böcker till min födelsedag, och med tiden har kraven blivit allt högre på de stackars människor som ska köpa dem till mig - jag vill ha specifika titlar i specifika format.

Men i år vet jag faktiskt inte riktigt vad jag ska önska mig för böcker. Alla de där jag sett fram emot - Färjan, Rörelsen, Stig Dagermans böcker och Stephen Kings nya - har jag redan köpt själv eftersom det var bokmässa och för att de gått ur tryck (och till och med jag tycker att det är för mycket begärt att folk ska leta begagnade böcker till mig). Den enda boken jag vet att jag vill ha är Store bror av Lionel Shriver, men den har inte kommit i pocket ännu.

Visst finns det fler böcker jag skulle kunna tänka mig att läsa, men så tycker jag det är onödigt med tanke på att det finns bibliotek...

Så, har ni några tips på böcker jag inte får missa att sätta upp på listan? Sådana man inte bara måste läsa, utan också äga?

lördag 10 oktober 2015

Nattläsning

Skräckromaner är bra till många saker, men att bota sömnlöshet är inte en av dem. Nu läser jag John Ajvide Lindqvists senaste, Rörelsen - fristående fortsättning på Himmelstrand. Vad läser ni?


torsdag 8 oktober 2015

Grattis, Svetlana!

... och så står det klart att det blev Svetlana Aleksijevitj som får årets Nobelpris i litteratur! Motiveringen löd: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid." Det här är faktiskt första året som jag medvetet hållit ordentlig koll, och 13.58 började jag lyssna på Sveriges radios hemsida för att höra vem det blev.

Vad tycker ni om valet? Själv tycker jag att det är riktigt kul med en kvinnlig pristagare (av 111 personer är det bara 14 kvinnor som fått priset). Och så har jag nu rätt stor lust att läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte. Tänker ni läsa henne?

Recension: Främlingar på tåg av Patricia Highsmith

Det var när jag var hemma i Skåne som jag läste i tidningen att Främlingar på tåg, Patricia Highsmiths debutroman, snart ska bli film av David Fincher. Och då har den såklart också kommit med ett nytt snyggt omslag. Det fick mig att gå och leta i min mammas bokhylla, eftersom hon har nästan allt som Patricia Highsmith skrivit - och mycket riktigt hittade jag hennes gamla ex av boken (eftersom min bok inte hade något omslag har jag valt den nya upplagan som bild - titeln är lite annorlunda, men översättningen är densamma).

Guy Haines är arkitekt på väg uppåt. Det enda som hindrar honom är hans fru som hela tiden skjuter upp deras skilsmässa. På tåget för att träffa henne och diskutera saken möter han en främmande man som både fascinerar och skrämmer honom. Mannen, Charles Bruno, berättar att han hatar sin far så mycket att han skulle kunna döda honom. Och så kommer Bruno med ett befängt förslag - de ska mörda åt varandra! Om Bruno dödar Guys fru, så kan Guy döda Brunos pappa. Guy avfärdar det hela som löjligt prat, utan att veta att mötet på tåget kommer att få oerhörda konsekvenser.

Jag har tidigare läst den första delen i Highsmiths serie om Tom Ripley, En man med många talanger. Det lustiga med Highsmith är nämligen att jag tilltalas väldigt mycket av hennes idéer, men när jag faktiskt sätter mig ner och läser känner jag mig inte alls så fängslad som jag borde. Jag har försökt mig på Ripley två gånger, i hopp om att jag skulle känna annorlunda den andra gången, men med samma resultat. Och tyvärr är det precis likadant i Främlingar på tåg.

Också här tycker jag att själva idén till berättelsen är riktigt bra - två främlingar som ska mörda åt varandra och på så sätt lura polisen. Inga motiv, ingen koppling, ingenting. Och så vad som händer när planen faktiskt sätts i verket, hur de två männen reagerar och hur de oåterkalleligen binds vid varandra. Det blir en psykologisk thriller som lever upp till namnet. Sämre blir det inte av att karaktärerna dessutom är så bra uppbyggda - den samvetslöse Bruno påminner mycket om Tom Ripley, han fascinerar och skrämmer i sin totala frihet från allt vad regler och samvete heter. Guy å andra sidan, är den mer mänskliga av de två som läsaren får ta plats i och relatera till - tills man upptäcker att också han blivit vriden någonstans på vägen, utan att man riktigt märkt det. De är båda två komplexa karaktärer som förändras och utvecklas under berättelsens gång - särskilt intressant blir kanske den homoerotiska undertexten i särskilt Brunos fall. I allt detta blir Främlingar på tåg en skicklig, karaktärsdriven berättelse om skuld, utpressning och om rätt och fel.

Så varför dras jag inte med? Varför känner jag aldrig av den där spänningen som jag vet finns där? Jag tänker att det nog har med några olika saker att göra. För det första är det kanske språket, som inte är särskilt anmärkningsvärt. Highsmith är ingen poet och har väldigt lite humor, vilket gör läsningen ganska torr och faktamässig. För det andra, så är det kanske att boken vid det här laget är ganska gammal - 65 år i år, faktiskt. Jag undrar om min lätta uttråkning i läsandet helt enkelt beror på att berättelsen inte känns särskilt nyskapande längre, i en tid då man tittat på åtta säsonger av Dexter och vant sig vid tanken på antihjältar på ett helt annat sätt. Då krävs det mer från det jag ser och läser för att det alls ska kännas nervkittlande.

Det betyder inte att Främlingar på tåg är en dålig bok - tvärtom är det nog många som fortfarande skulle tycka om den idag. Jag råkade till och med sätta mig bredvid en man på bussen som också läste just samma bok, vilket slog mig som extremt märkligt med tanke på bokens ålder. Men det säger ändå något om att Highsmith inte är utdaterad, tvärtom. Och jag kan ju se det, att det finns en skickligt uppbyggd intrig, buren av tilltalande karaktärer och en bra, psykologisk twist. Det är väl bara det att Highsmiths författarskap inte är för mig.

"Strangers on a Train", 1950

onsdag 7 oktober 2015

Nya bokmärken

Jag kom på att jag glömt visa de supersnygga bokmärkena som jag fick i Litteraturbankens monter på Bokmässan. Litteraturbanken, fick jag lära mig, är en hemsida som publicerar svenska klassiker som e-böcker. De har massor med titlar och, det måste erkännas, sjukt snygga bokmärken. Dessutom hade de superroliga pins med alla möjliga litterära adjektiv - som Episk, Klassisk, Profan eller som i mitt fall - Dramatisk. Kolla deras Facebook-sida för att se alla!

Dessutom måste jag ju nämna att det är imorgon som årets Nobelpristagare utses. Har ni någon gissning på vem det blir?



tisdag 6 oktober 2015

Den växer

Har bott i mitt rum i Göteborg nästan precis en månad nu, och bokhyllan har redan fördubblats. Så klart på grund av Bokmässan och allt, där jag köpte en del böcker, men också för att jag hämtat hem några från Skåne (bland annat Den hemliga historien som jag tänkte läsa om när jag får tillfälle).

Näst på tur står nog iallafall Rörelsen av John Ajvide Lindqvist, och Tysk höst av Stig Dagerman, så fort jag läst ut Patricia Highsmith. Vilka böcker vill ni läsa i oktober?


måndag 5 oktober 2015

Läslösa veckan

På grund av hur himla mycket jag har att läsa till skolan den här veckan blir det kanske inte riktigt samma tempo i romanläsandet.

Jag kom av mig lite hemma i Skåne under helgen också - Bulgakov var inte riktigt min kopp med te och även om jag inte bestämt om jag ska ge upp än, så blev det så att jag började på Främlingar på tåg av Patricia Highsmith. Det är en av min mammas gamla böcker som stod i hennes hylla utan skyddsomslag och nu har jag kommit ungefär halvvägs i den. Vad läser ni?


söndag 4 oktober 2015

7 frågor

Det var längesen jag svarade på frågor nu, och det tycker jag alltid är roligt. Fritt snodda och översatta från Tumblr. Det skulle vara kul att se vad ni svarar också - antingen i kommentarsfältet eller på era egna bloggar (länka gärna!)

1. Hur hittar du nya böcker att läsa?
Det är väldigt olika. Det kan vara allt från boktips från verkliga människor, till boktips från andra bokbloggar, tv, tidningar, eller olika litteratursidor online. Jag har upptäckt att Buzzfeed Books ofta har bra tips när de gör listor, till exempel "65 Books You Need To Read In Your 20s" och liknande. Och ibland gillar jag att bara kolla igenom hyllorna på biblioteket eller i en bokhandel och plocka första bästa som verkar intressant. Så gick det ofta till medan jag jobbade på bibliotek, till exempel.

2. Hur kom det sig att du började gilla att läsa?
Jag har tyckt om att läsa sen jag lärde mig det, men precis som för många andra var det inte förrän jag läste Harry Potter som gnistan verkligen tog sig. Sen dess har jag varit förlorad.

3. Hur har din smak för litteratur förändrats under åren?
Jag tycker att jag bara blir mer och mer kräsen ju mer jag läser, vilket är både bra och lite synd. Men naturligt också, antar jag, att ribban höjs hela tiden i takt med att man upptäcker riktigt bra böcker. Jag rör mig mer och mer mot litteratursnobberiet, är jag rädd för, även om jag i grunden anser att det inte går att läsa "fel" böcker. Samtidigt är jag ett oförbätterligt fan av ren underhållningslitteratur och kan tycka det är helt underbart med blaffig skräck, under förutsättning att det görs bra förstås.

4. Hur ofta köper du böcker?
Ganska ofta, trots att jag verkligen inte borde. För ett år sen eller så försökte jag göra en pakt med mig själv att inte köpa några nya böcker innan jag läst ut de som står olästa i hyllan, men det gick ju som det gick med den saken...

5. Hur kom det sig att du började bokblogga?
Jag började skriva recensioner av böcker väldigt tidigt, när jag gick i högstadiet om jag inte minns fel - jag kan ha varit tolv eller tretton iallafall, för det var då jag fick tillgång till min egen dator för första gången. Efter varje bok jag läste skrev jag ner handlingen och vad jag tyckte, och efter ett par år hade jag så många recensioner att det började bli löjligt att bara ha dem där i en mapp i datorn. 

Från början hade jag en egen hemsida full med allt jag skrev - recensionerna fanns tillsammans med mina dikter och noveller. Men så bestämde jag mig för att bara fokusera på litteratur eftersom jag hade så mycket av den varan. I bloggens början hette den faktiskt BokPanda och jag lade upp en recension om dagen (!). Men på den här adressen har Booksessed funnits sedan runt 2010 tror jag - men arkivet sträcker sig bakåt in i BokPandas dagar, när det bara var uteslutande recensioner och inget bloggande.

6. Hur reagerar du om du inte tycker om slutet på en bok?
Jag tycker att slutet är extremt viktigt, till och med viktigare än början. Det är det sista intrycket man får, och ofta är det slutet som sitter kvar efteråt, i större utsträckning än något annat. Det finns oräkneliga gånger när jag blivit besviken på ett slut och det har dragit ner betyget rejält på en bok jag annars gillat skarpt. 

7. Hur ofta bläddrar du fram och smygtittar på slutet av en bok?
Det är något jag försöker att inte göra - men om boken är väldigt, väldigt tråkig kan det hända att jag bläddrar lite bland de sista sidorna ändå. Sneglar på sista ordet, kanske.

fredag 2 oktober 2015

Hej oktober

Så har det ju blivit oktober, den riktiga höstmånaden. Den är till för mysrysliga böcker och te, tycker jag. Så jag tänker läsa minst en skräckroman till och dessutom ge mig på Dagermans Tysk höst - det känns som om det är rätt månad för den boken.

Tyvärr har jag ganska mycket att stå i när det gäller skolan, men jag ska göra mitt bästa för att läsa litteratur med! Just nu läser jag Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov, men jag är faktiskt lite osäker på om jag kommer orka mig igenom hela, den är lite för absurd för mig tror jag. Men det är den enda boken jag tagit med mig till Skåne över helgen så jag ska iallafall ge den en ärlig chans innan jag bestämmer mig.

Månadens favorit för oktober är Den andra pojken av Willy Russell, en väldigt speciell bok som jag verkligen tyckte om när jag läste den för flera år sen. Vad läser ni?

torsdag 1 oktober 2015

Recension: Färjan av Mats Strandberg

Eftersom jag har följt Mats Strandberg lite när han bloggat för LitteraturMagazinet, så har jag haft ögonen på den här boken redan sedan innan den kom ut. Förut har ju Mats Strandberg skrivit Engelsfors-trilogin tillsammans med Sara Bergmark Elfgren, men jag har bara läst Cirkeln, som inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Därför var jag lite orolig för att känna samma sak med Färjan.

När Baltic Charisma lägger ut från Stockholm ska det ta tjugofyra timmar innan hon når Finland. Det ser ut att bli en helt vanlig kväll på den slitna festfärjan, med samma brokiga skara människor som alltid. Där finns den äldre kvinnan som tagit mod till sig för att göra en överilad resa alldeles ensam, de två bästa kompisarna som är ute efter en riktig fest, de tolvåriga kusinerna som verkar ha glidit ifrån varann och killen som ska fria till sin pojkvän. Och bland personalen finns vakterna som tar hand om de som är alldeles för fulla, bartendern som låtit färjan bli hans liv och den avdankade schlagerstjärnan som håller i karaokekvällarna. Baltic Charisma är ett flytande universum i miniatyr, där allting kokar av förväntningar. Men ombord just ikväll finns också någon eller något helt annat, och det är bara en tidsfråga innan kryssningen övergår i en blodig mardröm.

Som sagt var jag inte riktigt säker på hur den här läsupplevelsen skulle utveckla sig - skräck ombord på en finlandsfärja låter ju helt fantastiskt, men jag undrade om det skulle gå att följa konceptet fullt ut, eller om det inte skulle bli lite väl billig slasher över det hela. Men faktum är att jag verkligen, verkligen gillar Färjan. Upplägget hade väldigt lätt kunnat bli för överdrivet och löjligt i händerna på en mindre begåvad författare, men Mats Strandberg skriver så bra att jag kan tro på nästan vad som helst.

För Färjan bärs verkligen upp mycket av sitt språk och sin hantering av handlingen. Förutom att det är en så pass språkligt kompetent roman är det framför allt miljön som blir den stora styrkan, och som ger boken en känsla av att vara nyskapande. Att ha en färja som scen är både smått absurt och lite genialiskt, eftersom det känns så nytt. Ute på Östersjön kan ingen höra dig skrika, och de flesta har väl åkt med en liknande färja någon gång och man kan föreställa sig paniken som skulle uppstå. Det är helt enkelt en bra skriven skräckroman som känns ny samtidigt som den inte gör avkall på de klassiska skräckelementen - här finns den läskiga ungen, äcklet, våldet, frossandet och idiot-gå-inte-in-dit-reaktionerna som man känner igen från mycket annat.

Visst kan jag tycka att boken tar i överkant några gånger - det finns tillfällen när jag tänker att det hela är lite väl klyschigt, eller när det är så mycket blod att jag undrar hur det inte kommer sig att det börjar sippra ut mellan sidorna, men jag ursäktar faktiskt det. För den här boken är på mer än 450 sidor, och ändå har den inte känts dryg en enda gång. Jag har läst den på två dagar och suttit som klistrad vid den. Färjan är extremt spännande, och mycket av anledningen till det är att den bärs upp av ett omfattande men trovärdigt persongalleri.

Boken berättas nämligen ur flera olika perspektiv, både besättning och passagerare. Till en början var jag orolig över att det skulle bli förvirrande, men boken gör ett bra jobb med att skilja karaktärerna från varandra och - viktigast av allt - få läsaren att sympatisera med eller åtminstone förstå dem allihop. Och detta är kanske det som faktiskt gör boken, för om man inte hade brytt sig om karaktärerna hade Färjan bara blivit en osmaklig sörja av blod och inälvor som man hade behövt vada sig igenom. Men eftersom alla karaktärerna känns så mänskliga med båda bra och dåliga sidor, människor man känner igen, så vill man se hur det går och man är rädd, glad eller upprörd för deras skull - och det är genom deras ögon som skräcken blir verklig istället för enbart löjlig.

Färjan är nog, utan tvekan, den bok med högst bodycount jag läst i år. Det finns ett flirtande med slashergenren som blir snudd på komiskt ibland, men som tur är faller den aldrig över den gränsen och blir löjlig. Stilen och karaktärsgestaltningen påminner om både Stephen King och John Ajvide Lindqvist, och det går inte att förneka hur kul det är att läsa bra, svensk skräck. Färjan är kanske inte den mest intellektuellt stimulerande roman jag läst, men det gör mig absolut ingenting. Det är precis en sån bok som jag bara kan luta mig tillbaka och bli fångad i. Jag har haft så himla roligt med den. Betydligt roligare än vad jag hade förväntat mig, och roligare än vad jag kanske borde erkänna.

"Färjan", 2015