söndag 12 augusti 2018

Recension: Hunger av Alma Katsu

Det var en kollega till mig som tipsade om den här boken, och med sitt fina omslag och handlingen som lät som om den kunde passa mig, så gjorde jag slag i saken.

Det är ett stort sällskap som 1846 beger sig västerut från Illinois för att ta sig till Kalifornien, där ett nytt, lyckligare liv hägrar. Det är en kolonn av prärievagnar där George Donner utsett sig själv till ledare. I sällskapet finns också hans vackra men hemlighetsfulla fru, den vedervärdige Keseberg, den ensamme Charles Stanton som bär på en hemlighet och massor med barn. Men olyckorna har slagit till mot kolonnen ända sedan den första dagen på den långa resan, och det blir bara värre när Donner bestämmer sig för att ta Hasting's genväg, den mindre välkända leden över bergspassen. En liten pojke försvinner, matförråden sinar och vintern närmar sig. Och resenärerna börjar ana att någonting förföljer dem. Någonting okänt, farligt - och hungrigt.

Jag var lite tveksam till den här boken  eftersom jag normalt sett inte brukar gilla fiktiva berättelser om verkliga händelser eller personer. Hunger är nämligen löst baserad på den alltför verkliga tragedin som hände det så kallade Donnersällskapet, som under sin resa västerut i mitten på artonhundratalet fastnade i de översnöade bergspassen och blev tvungna att äta sina döda för att överleva vintern. Det är en av de mest bisarra och kända händelserna i USA, men är kanske mindre känd här. Jag har definitivt hört om det förut - det finns till exempel en sekvens just i början av Stanley Kubrick's The Shining där Donnersällskapet nämns - men jag har inte vetat särskilt mycket om händelserna och valde att låta det förbli så tills jag läst ut boken.

Trots mina tvivel måste jag säga att Hunger överraskade mig med hur bra jag tycker att den är. Först och främst är det en extremt spännande roman som trots sina fyrahundra sidor tog mig väldigt kort tid att läsa. Den är välskriven (även om översättaren uppenbarligen har lite problem med när man ska använda reflexiva possessiva pronomen) och tempot är högt, karaktärerna intressanta och mänskliga. Vetskapen som finns hos läsaren över vad som ska hända hade kunnat ge boken en avsaknad av spänning, men så är det inte alls här - det finns ett krypande obehag och författaren tar sig friheter som gagnar romanen.

Dock blir jag lite skeptisk ju längre in i boken jag kommer och det börjar stå klart att den rör sig allt mer mot en ren skräckgenre. Det finns övernaturliga element i Hunger som, ju mer jag tänker på det, slår mig som onödiga. För mig hade det räckt med den högst reella rädslan i  svält, död och instängdhet som faktiskt hände i verkligheten. Jag är inte säker på att övernaturliga varelser faktiskt behövs för att göra berättelsen om Donnersällskapet spännande. De interna striderna, moralen och påfrestningarna hade kanske räckt. Ändå förstår jag att det övernaturliga ger boken en oväntad tillgång som gör den mer oförutsägbar, men kanske hade det då räckt om det övernaturliga insinueras snarare än påvisas.

Framåt slutet förefaller sig också boken allt mer splittrad för mig, och när jag vänder sista sidan blir jag faktiskt lite snopen. Det finns lösa trådar som jag hade fördragit fick ett mer komplett slut. Men på det stora hela har Hunger varit en extremt njutbar läsupplevelse med sitt tempo, sin stämning och sitt språk. Det är en stark roman, men det kanske är värt att varna för att den är en skräckroman snarare än en historisk återberättelse.

"The Hunger", 2018

lördag 11 augusti 2018

Kolla in signaturen!

Här i Göteborg är Way Out West-festivalen i full gång. Själv jobbar jag och ska inte dit, men en av artisterna jag inte hade tackat nej till att se är Patti Smith. Inte bara är hon stencool, utan också en väldigt duktig författare, vilket jag märkte när jag för några år sedan läste hennes fina självupplevda Just Kids. 

Men en liten smak på att hon varit i Göteborg fick jag allt, då jag genom PocketShops instagram fick veta att hon signerat böcker som fanns till salu hos dem. Så tidigt igår morse så tog jag mig in till stan för att se om jag kunde lägga vantarna på ett exemplar. Och titta här! Hennes sprillans nya Hängiven, en liten fin bok om kreativitet och skrivande, signerad författaren själv...


torsdag 9 augusti 2018

Recension: Vargattacken av Lars Berge

Jag läser nästan uteslutande skönlitteratur, vilket tydligt märks här på bloggen. Det är sällan jag ägnar mig åt facklitteratur om det inte är till studierna, men ibland snubblar jag över någon intressant fackbok som jag läser enbart för nöjes skull - böcker som till exempel Katarina Wennstams Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman, eller Johan Hiltons Monster i garderobenVargattacken är också en sådan bok - ett reportage kring vargattacken på Kolmårdens djurpark 2012 och om hur den kunde hända.

Det är på förmiddagen den 17 juni 2012 som en ung kvinnlig djurskötare på Kolmårdens djurpark hittas död inne i ett av parkens varghägn, dödad av de vargar hon skött om sedan de var valpar. Tragedin beskrivs av alla inblandade som en chock, något fullständigt oväntat som tar dem alla på sängen. Men när Lars Berge börjar gräva i omständigheterna kring dödsfallet växer en annan bild fram - en bild av hur det under flera år pågått ett tveksamt experiment i Nordens största djurpark där pengar spelat större roll än de anställdas säkerhet. Möjligheten för detta experiment bottnar i bilden av vargen i Sverige, hur den förändrats i takt med samhället, men också i själva drivkraften bakom varför människor dras till upplevelsen av det vilda.

Jag tror att den största anledningen till att jag ville läsa Vargattacken är att den handlar mycket om frågor som liknar de som jag ägnat mitt examensarbete åt. Jag har nämnt det lite kort här på bloggen, men mitt uppsatsämne rörde en novell av Jack London och skildringen av varghunden i den. Min uppsats, och kursen jag tog inom litteratur och djur, är ämnen som tassar i närheten av den här bokens mest centrala teman, kring djur och hur vi människor använder dem för att se på och definiera oss själva, och hur bilden vi har av ett djur aldrig egentligen kan spegla det verkliga djuret utan alltid utgår från vårt mänskliga medvetande.

Den här reportageboken handlar naturligtvis mycket om själva attacken 2012 och hur den möjliggjordes av en mängd faktorer inom Kolmårdens djurpark som tål att ifrågasättas - varför jobbade djurskötarna ensamma och utan kommunikationsradio? Varifrån kom idén att låta skötarna vistas ensamma i hägnen med vuxna rovdjur, och hur kom det sig att detta sågs som så ofarligt att gäster kunde betala för att följa med in och hälsa på vargarna? Kändisar som Mikael Persbrandt, Zlatan och kungen själv har besökt vargarna och klappat och gosat med dem. Hur kom det sig då att de kunde döda en av de skötare de kände bäst?

Men själva dödsfallet är bara startpunkten för Vargattacken, som utifrån det spinner vidare på trådar kring vargen i svenskt medvetande, hur den gått från ett hatat skadedjur till en skyddad art som tas i försvar av både djurrättsaktivister och allmänheten i stort, och hur den blivit objekt för en poraliserad debatt. Vidare fortsätter Berge med att undersöka andra fall av socialiserade vargar, hur vargar beter sig i fångenskap och hur traditionen av att hålla dem i djurparker ser ut. Han går dessutom tillbaka till berättelsen om hur Kolmårdens djurpark kom till, och ännu längre - till själva uppkomsten av djurparker och vilken funktion de fyller hos oss som människor.

Allt detta vävs ihop som en grund för vargattacken på Kolmården. Boken ger inga svar, men erbjuder en slags förklaring samtidigt som den väcker frågor kring djurparker, instängda djur och det mänskliga behovet av att spegla sig i andra arter och vilka konsekvenser det kan få.

Själv uppskattar jag verkligen Vargattacken, som tagit mig väldigt kort tid att sträckläsa och som är både intressant, lättläst och fascinerande. Det märks att den är skriven för en bred allmänhet, men jag uppskattar hur Berge formulerar väldigt komplexa idéer kring antropomorfism och relationerna mellan djur och människa så att de blir lättillgängliga och rentav spännande. Det får mig nästan att vilja skriva ännu en uppsats inom samma ämne. Men bara nästan.

"Vargattacken", 2018

måndag 30 juli 2018

Semesterpaus

Nu tar jag lite semester och lämnar datorn hemma en vecka! En vecka i England väntar, och med på resan tar jag en av James Baldwins böcker som jag ännu inte läst - Tell Me How Long the Train's Been Gone. Lagom tjock för att vara i en vecka och tillräckligt lätt för att ta med sig omkring. Vad har ni för semesterlektyr?


söndag 29 juli 2018

Recension: Call Me By Your Name av André Aciman

Vid årsskiftet var jag på bio och såg filmatiseringen av den här boken - en film som alla verkligen borde se. Med sina fantastiska miljöer, skådespel och musik var det verkligen en av de bästa filmerna jag sett på länge. När jag sedan fick höra att det också finns en bok var jag såklart tvungen att läsa den - och upptäckte att jag faktiskt hade antecknat titeln för flera år sedan utan att komma till skott med den. Nå, nu var det dags.

Elio har vant sig vid sin pappas sommargäster som dyker upp varje år och flyttar in i hans sovrum i den vackra villan på den italienska Rivieran. I utbyte mot lite pappersarbete får gästen spendera sex veckor i Italien och arbeta på sina akademiska verk. Den här sommaren är inget undantag - men i år dyker den amerikanske Oliver upp, vacker, karismatisk och ung. Och mellan Elio och Oliver finns någonting helt nytt, någonting som både är smärtsamt och tilltalande. Medan sommaren breder ut sig växer också relationen mellan den unge akademikern och husets tonårige son, och det blir en livsomstörtande erfarenhet för dem båda.

Jag måste nog, tyvärr kanske man ska säga, erkänna att det här är något så ovanligt som ett fall där jag föredrar filmen framför boken. Det är verkligen inte ofta det händer och jag tror egentligen att det är ett gott betyg åt filmatiseringen, snarare än ett dåligt åt boken. 

Hur som helst finns det flera anledningar till varför jag uppskattar boken mindre än jag väntat mig - och den främsta är utan tvekan att boken har en ganska tjatig ton som jag snabbt tröttnar på. Den är skriven ur Elios synpunkt, men som en tillbakablick, vilket jag brukar gilla men som i den här romanen ofta blir ett perspektiv som trasslar in sig i reflektioner som jag inte alltid ser vitsen i. Till det kommer att jag inte är säker på att jag faktiskt sympatiserar särskilt mycket med Elio, som i boken slår mig som en ganska dryg tonårig kille. Inte heller förstår jag riktigt attraktionen mellan honom och Oliver förrän väldigt sent, och ofta tycker jag att jargongen dem emellan känns otypisk hur man verkligen pratar i verkliga livet.

För mycket av den vuxne Elios tankar blandas in i den tonårige Elios agerande och analysen av allt som sägs och görs av alla karaktärer tycker jag ofta blir rätt tjatig. Aldrig får någon karaktär bara säga något, aldrig får de göra något utan att det ska stötas och blötas av huvudpersonen. Det blir rätt trist i längden och många gånger vill jag bara att det ska hända något.

Jag har sedan förut också förstått att filmatiseringen bara gäller en del av boken - jag hade intrycket av att hälften av boken inte alls är filmatiserad och handlar om hur Oliver och Elio möts som vuxna. Jag blev rätt förvånad över att inse att det enbart är några få tiotal sidor i bokens slut som ägnas åt detta "senare". Och den delen tycker jag faktiskt om - här ligger historien mellan de åldrande männen tätt tätt inpå och boken dyker ner i frågor kring identitet och vem man varit om man inte mött just den där personen. Det jag gillar allra mest med boken kan dock vara självklarheten som den behandlar romansen med, utan pekpinnar från varken författaren eller någon annan karaktär, även om man ändå förstår att det de gör inte är direkt accepterat. Det behandlar författaren exemplariskt.

Kort sagt finns det bitar av Call Me By Your Name som jag gillar, men det är väldigt sällan den verkligen sliter tag i mig, sällan den verkligen bränner till. För mig var filmen bättre, för ovanlighetens skull.

"Call Me By Your Name", 2007

fredag 27 juli 2018

Recension: Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet av Lotta Lotass

Det var en vän som tipsade mig om den här boken, och jag kände igen författarnamnet som ett av alla de som nämnts i allt rabalder kring Svenska Akademien under året. Lotta Lotass satt invald i Akademien på stol nummer ett, men slutade delta delta 2015 och utträdde när det blev möjligt i våras. Med namnet i bakhuvudet och ett konkret boktips, dessutom med en titel som direkt satte sig i mitt huvud, så blev Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet min första bekantskap med Lotta Lotass.

Las Vegas byggs i den ogästvänliga Nevadaöknen, stadens existens möjliggörs av enorma dammbyggnationer och ett trotsande av naturens krafter. Dit kommer en namnlös seriemördare som talar med fyra andra, autentiska mördare - de pratar om sina tillvägagångssätt, sina mord och sina liv. Runtom finns ökenlandskapet, de jättelika hotellen, de lysande kasinona och hettan.

Min röst skall nu komma från en annan del av rummet är en väldigt märklig roman som inte liknar mycket annat jag läst, även om tankarna ofta går till Ellis American Psycho. Jag har förstått att Lotass är känd för att skriva på ett sätt som inviger läsaren i själva skapandet av berättelsen, och det stämmer verkligen. Det stämmer till och med lite för bra - det är mycket luckor och tomrum i Min röst skall nu komma, och de får man som läsare fylla i bäst man kan själv. Det är visserligen ett ganska intressant och fängslande sätt att skriva, men emellanåt kan jag inte låta bli att tycka att jag som läsare behöver lite mer - mer kött på benen, mer ledtrådar, mer konkreta saker att ta fasta på. Som det är nu blir man som läsare lämnad ganska ensam i den här romanen och man saknar en författare som iallafall emellanåt kan tänka sig att sträcka ut en ledande hand. Utan den blir det väldigt svårt att känna att boken verkligen ger någonting.

Trots det finns det flera saker jag uppskattar med den här romanen. Titeln är kanske den mest uppenbara - vilken fantastisk, gåtfull titel! Den hänvisar tydligen till de testsändningar som Sveriges Radio utförde för att man skulle kunna placera ut sina högtalare på bästa sätt. Mycket av läsningen har gått åt till att fundera över den där titeln...

När jag läser på baksidan och även lite andra recensioner i försök att bättre förstå handlingen i boken inser jag också att de fyra karaktärer som är väldigt centrala - kallade Kaninen, Clownen, Aposteln och Odjuret - är baserade på verkliga mördare. Att veta det spelar egentligen ingen större roll för boken, men det ger den en lite mer grundad ton av verklig fascination och äckel som jag tror gagnar boken. Just denna fascination som många har när det kommer till bestialiska mördare uppfattar jag som Min röst skall nu kommas allra största tema - den utforskar den där fascinationen på ett väldigt unikt sätt och ur en synvinkel som känns nyskapande. Istället för att försöka förstå den obegripliga grymheten gör den här boken sitt yttersta för att behålla främmandeskapet. Här finns inga förklaringar. Bara grymma, meningslösa mord och de kallt sakliga rösterna hos dem som utför dem. Och det i sig blir en inblick som känns värd någonting.

Sammanfattningsvis har jag svårt att ringa in den här boken. Den är ytterst välskriven, med väl avvägda ordval, en känsla som är helt unik och som etsar sig fast, och en handling som väcker frågor om det kapitalistiska USA och hur till och med mördare blir en slags idoler. Samtidigt är boken så full av luckor att den blir lite väl svårtolkad, och det gör att man sitter i en stilla undran genom hela läsningen, och även om det uppenbarligen finns en tanke bakom det är det inte alltid positivt.

"Min röst skall nu komma från en annan plats i rummet", 2006

torsdag 26 juli 2018

Hungrig?

Just nu jobbar jag massor, och förgyller mina lunchraster med den här olidligt spännande boken om blodtörst och kannibalism. Mums. Vad läser ni?


söndag 22 juli 2018

Recension: The Power av Naomi Alderman

Den här boken har just kommit på svenska med titeln Makten, och det var så jag fick syn på den på mitt butiksjobb. Framsidan drar blicken till sig, och när jag läste på baksidan blev jag väldigt intresserad.

Överallt världen runt börjar någonting hända - unga flickor i tonåren får plötsligt tillgång till en kraft som gör dem näst intill oövervinneliga. Med en minimal ansträngning kan snart alla kvinnor orsaka fruktansvärd smärta eller till och med död. Men vad betyder det? Vi får följa Roxy, en ung tjej född in i en kriminell familj som hon med sin nya kraft verkar förutbestämd att ta över i, och Allie, som flyr sitt förflutna och hittar sitt fotfäste i ett kloster fullt av nunnor. Dessutom finns Margot, en medelålders politiker som med hjälp av sin dotter börjar klättra allt längre upp i sin politiska karriär, och Tunde, en ung nigeriansk man som med hjälp av sin kamera börjar dokumentera den enorma, världsomvälvande förändringen framför sig.

The Power är en bok som spänner sig över flera års tid och som därför är ganska svår att sätta fingret på - det är både en bok som både utspelar sig i nutid men som så småningom rör sig allt längre in i en dystopi. Den följer patriarkatets totala fall och ett matriarkats uppbyggnad, med hjälp av främst de fyra huvudpersonerna Roxy, Allie, Tunde och Margot, samtidigt som den också är inramad som ett fiktivt manus. Just bokens inramning är ett smart och tankeväckande drag som liknar en twist, men det ger, iallafall för mig, också boken en känsla av tveksamhet. Om det är ett påhittat manus, vad ska jag tro på? Borde jag ifrågasätta den?

Hur som helst är bokens kärna just makt, vem som äger den och varför, och kanske främst vad som händer med de som besitter den. När boken låter alla kvinnor bli enormt överlägsna männen blir den både en satir och en dystopi, och jag kan bara beskriva den som en slags blandning mellan Egalias döttrar och The Handmaid's Tale. Som läsare blir man ganska omtumlad - från att ha njutit av att se kvinnorna resa sig i revolt mot det manliga våldet, särskilt i utsatta områden, börjar man snart ana att det kvinnorna håller på att bli inte är något man kan eller vill sympatisera med. Men samtidigt är beskrivningen av de kuvade männen en satir över verkligheten som får en att stanna upp och fundera över vems sida man egentligen är på.

Det hela skapar en väldigt unik berättelse både rent handlingsmässigt och berättartekniskt, och The Power är en ovanlig bok som jag nog kommer ha svårt att glömma. Men samtidigt är det, precis som många samhällskritiska dystopier, en bok som blir lite smått tråkig i sina övertydliga symboler. Även om den anstränger sig mycket för att man inte ska kunna skilja helt på rätt och fel och svart och vitt så finns det något i den allt mer dystopiska skildringen som jag har svårt för. Det känns för svepande, för allmänt, och jag kan inte låta bli att känna att jag tappar bort karaktärerna och deras personligheter till förmån för en större samhällsskildring som, även om den är intressant, inte känns lika drabbande eftersom den blir allt mer anonym.

Hur som helst är The Power defintivt en läsvärd bok för alla som intresserar sig för feminism, makt, dystopier eller helt enkelt bara en väldigt välskriven och spännande roman.

"The Power", 2016

lördag 21 juli 2018

Ledig med Lars

Jag laddar upp för den kommande arbetsveckan med en riktigt slapp helg. Och vad är då bättre än någon timme i solen på innergården i sällskap av Lars Berges splitternya reportagebok Vargattacken? Vad läser ni?


torsdag 19 juli 2018

Recension: The Handmaid's Tale av Margaret Atwood

Det är faktiskt ett bra tag sedan jag läste The Handmaid's Tale nu, men jag har verkligen tyckt att det varit svårt att skriva en recension på den. Kanske för att jag var mitt uppe i mitt examensarbete och lite ur bloggängorna. Men det är en bok jag velat läsa mycket länge och det är ett så pass viktigt verk att det känns som något slags brott att inte blogga om den.

Offred är tjänarinna i framtidens Gilead, ett mardrömslikt patriarkat där kvinnor lever under männen antingen som fruar, hushållerskor eller som tjänarinnor. De tillåts inte att läsa eller skriva, tjäna egna pengar eller bilda några band till varandra. På grund av sjukdomar som slagit ut stora delar av befolkningen är en fertil livmoder något av det mest värdefulla som existerar, och därför finns tjänarinnorna - sexslavar vars enda uppgift är att föröka sig. Om Offred gör något enda snedsteg väntar fruktansvärda konsekvenser, men det finns saker inom henne som inte går att styra eller kuva.

Som sagt har jag velat läsa The Handmaid's Tale väldigt länge. Det är nog den första boken av Margaret Atwood jag hörde talas om och alla lovord som strösslats kring både romanen och den nya tv-serien har gjort mig nästan rädd för boken. Det är lite som jag upplevde det med Hemingway - jag har känt mig rädd att inte gilla Atwood trots att jag väldigt gärna vill. Men så läste jag en annan bok av henne till min fördjupningskurs i litteratur, nämligen Oryx and Crake som jag föll pladask för. Och när jag till slut hade lite tid över i våras blev det The Handmaid's Tales tur.

Jag måste tyvärr erkänna att alla översvallande ord jag hört om The Handmaid's Tale gjorde den här romanen lite uddlös för min del. Visst tycker jag om den, men den är inte så drabbande som jag hade väntat mig. Jag kände mig betydligt mer engagerad i Oryx and Crake, och det är svårt att låta bli att jämföra de två böckerna. De är trots allt båda dystopier och både språket och handlingen i de två romanerna har vissa likheter. Den samhällskritiska tonen är snarlik, och även sättet som dystopin inte riktigt är science fiction utan snarare en något förvrängd bild av den verklighet vi redan lever i. Jag tror det är där som Atwood glänser som allra mest - hennes framtidsvisioner är inte det minsta svåra att tro på, snarare tvärtom. Hennes sätt att blanda saker som hänt på riktigt och saker som skulle kunna hända gör hennes romaner till böcker som obevekligt kryper in under skinnet på läsaren.

I The Handmaid's Tale handlar det naturligtvis mycket om kvinnorollen, och sättet som bokens kvinnor förtrycks på har likheter både med samhällen som finns i världen och med samhällen som funnits. Det är mycket lite i boken som inte går att föreställa sig som möjligt under vissa omständigheter, och det är just där den blir som läskigast. Jag tycker det är särskilt intressant hur boken delar upp kvinnor i de roller som redan finns i dagens samhälle - det är strikta uppdelningar i horor och madonnor, kvinnorna reduceras till funktioner som avhumaniserar dem och reducerar dem till stereotyper som är lätta att placera in i fack. Den strikta uppdelningen gör Offreds inre liv till en desto större kontrast och mycket av The Handmaid's Tale handlar om det yttre och det inre, det man säger och det man inte säger, det som går att tämja och det som inte går att skjuta bort hur gärna man än vill eller måste. Vad händer med begär, med kärlek och den egna identiteten när man inte får ha något av det?

Boken är presenterad som ett vittnesmål likt de som finns från andra världskriget, vilket bidrar till känslan av att det är något som har hänt eller skulle kunna hända. I stora drag är det en väldigt välskriven, tänkvärd och upprörande roman om makt, samhället och jaget. Men som sagt blir jag aldrig riktigt golvad. Jag upplever ibland att boken trots att den utspelar sig i en framtidsdystopi känns daterad. Det märks att den är skriven på åttiotalet, och kanske är det detta som sticker hål på min bubbla. Eller också helt enkelt att mina förväntningar varit alldeles för högt uppskruvade. Hur som helst är det en läsvärd bok jag inte tvekar att rekommendera - och tv-serien som är baserad på boken är också väldigt sevärd.

För min del är jag inte klar med Atwood på långa vägar. Först och främst riktar jag in mig på att fortsätta med MaddAddam-trilogin!

"The Handmaid's Tale", 1985