söndag 17 juni 2018

Recension: The Girls av Emma Cline

När jag rekade böcker att ta mig för som sommarläsning har den här stått högt på listan, med sitt sommarnostalgiska omslag och lite olycksbådande titel. Att den dessutom fått mycket bra kritik gjorde valet lätt.

Det är sommaren 1969 och Evie Boyd är fjorton år.  I september ska hon skickas till en internatskola och den sista sommaren ligger vidöppen framför henne. Hon hänger med sin barndomskompis Connie, trånar efter hennes storebror och anar att det måste finnas något mer, något större. När hon blir ovän med Connie dras Evie istället till de märkliga flickorna i parken, några år äldre med långt okammat hår och smutsiga klänningar. Särskilt en av dem väcker hennes intresse - den svarthåriga Suzanne. Och medan sommaren vecklar ut sig dras Evie in mer och mer i flickornas aviga vardag, där ledaren Russell hägrar, ouppnåelig och nästan gudalik. Han har en makt som kan få Suzanne och de andra att göra vad som helst. Men vad Evie inte förstår är exakt hur långt de är villiga att gå...

Jag valde att läsa The Girls på engelska och det tror jag var ett klokt val. En av bokens största styrkor är nämligen språket, som skimrar och hugger tag med sina skarpa formuleringar och beskrivningar av Evies inre. För det mesta är det ett språk som verkligen höjer den här boken till något utöver det vanliga, men emellanåt kan det bli  lite för ambitiöst och boken tenderar att bli rörig i sina beskrivningar. Men det är bara ibland det slår över - för det mesta håller sig den här boken till ett vackert men skarpt språk som utmärker den.

Handlingen och karaktärerna i boken är löst baserade på Charles Manson och den så kallade "familj" av främst unga kvinnor som han omgav sig med. I boken syns Russell på hans plats som den karismatiske ledaren, men precis som titeln indikerar är det här inte en bok där en man står i centrum. Detta är nog det jag tycker allra mest om med The Girls - hur den vänder på myntet och istället fokuserar helt och hållet på de unga kvinnorna runt Russell. Både deras oskuldsfullhet och deras inneboende kapacitet till ondska utforskas i den här romanen. Evie agerar ögon åt läsaren och genom att låta henne bli betydligt mer fascinerad av Suzanne än av Russell hamnar han i en suddig bakgrund medan Suzanne blir allt tydligare.

Just bokens fokus på kvinnorna syns inte bara i bokens huvudsakliga delar som utspelar sig 1969, utan också i de små glimtar som utspelar sig i nutid och där den äldre Evie av en slump träffar en ung tonårsflicka. Delarna i nutid riktar en skarp strålkastare mot hur unga tjejer både då och nu uppfostras till att vänta på den rätte mannen, hur de ska vara till lags, hur de ständigt blir åsidosatta av männen som säger sig älska dem, och hur det gör det möjligt för dem att bli utnyttjade. Det är inte ett övertydligt feministiskt budskap, snarare en bitter sanning som ligger som en skugga under bokens hela premiss och handling och som jag starkt känner igen mig i.

Bokens största styrka är otvivelaktigt just skildringen av att vara tonårsflicka - och att den behandlar tonårsflickorna i med respekt, kärlek och även en viss rädsla som är uppfriskande att läsa om. För vem är farligare än den som blint tror att hon måste göra det hon blir tillsagd att göra, för att ens få tillhöra? Boken sätter knivskarpt fingret på den där tonårsosäkerheten och önskan att få vara med, få vara tillräcklig, få ha makt. Trots att de är två väldigt olika romaner får skildringen av tonårstjejerna mig att tänka på Megan Abbotts Om du vågar som i dessa teman liknar The Girls.

Sammanfattningsvis tycker jag om The Girls och hur den skildrar auran av mystik och fara som omger "flickorna" i boken, och hur den går djupt ner just i deras styrka, deras tro och förmåga, även när den är starkt negativ. På grund av sitt ganska speciella språk är det dock en bok som tar lite extra tid att läsa, men det är den värd, till och med de gånger då den snubblar lite på mållinjen.

"The Girls", 2016

lördag 16 juni 2018

Hej igen!

En riktigt sjuk grej har hänt - jag har tagit examen! Just det, nu sitter jag här tre år senare och har faktiskt en kandidatexamen. Engelsk litteratur var ämnet, och jag har spenderat de sista månaderna med att frenetiskt skriva en uppsats på tema Jack London (mer specifikt hundens roll i hans novell Att göra upp eld som till och med finns recenserad här på bloggen sedan första gången jag läste den). 

Nu när allt är över sitter jag här och har plötsligt massor med tid att läsa igen. Och jag är så exalterad att jag knappt vet var jag ska börja! Jag har långa listor i min mobil över böcker som jag ska låna eller köpa eller som redan står här hemma i hyllan och väntar. Jag började med Room och har faktiskt läst ett par romaner till sen dess. Men bloggandet känns så trögt just nu att recensionerna inte kommit upp (de är dock skrivna!). Men jag ska försöka bättra mig. När jag läser mycket behöver jag den här ventilen för mitt nörderi, och jag behöver reflektera över det jag läser genom att skriva recensioner. 

Jag ska helt enkelt börja där - med mina recensioner. Så får ni ha tålamod om det dröjer längre mellan de andra, mer personliga inläggen. Next up; The Girls av Emma Cline.

fredag 1 juni 2018

Recension: Room av Emma Donoghue

För något år sedan då jag bodde i England var jag hemma över jullovet och gick på bio. Filmen var Room, och jag blev totalt knockad av upplevelsen. Kort efteråt insåg jag att den var baserad på den här boken, men jag har väntat med att läsa den tills jag inte haft filmen i lika färskt minne.

Femårige Jack bor med sin mamma, Ma, i ett rum med en säng, ett bad, en garderob, ett bord och en dörr som bara kan öppnas utifrån. På mattan finns en fläck från den gången då han föddes och om kvällarna kommer Gamle Nick. Jack älskar att titta på tv, men han vet att ingenting där är på riktigt. Utanför rummet finns bara rymden. Men nu, när han fyllt fem, har hans mamma bestämt sig för att berätta sanningen, och Jack måste bli den modigaste pojken i hela världen.

Trots att jag sett filmen och vet precis vart den här boken barkar, så har det varit helt otroligt spännande läsning, tro det eller ej. Room är så pass välskriven att det inte spelat någon roll att jag vet vad som ska hända, och jag har läst den här fyrahundra sidor långa romanen på bara ett par dagar. Ett gott betyg bara det.

Boken är berättad helt och hållet ur Jacks perspektiv, och Donoghue gör ett helt fantastiskt jobb med att skildra hans verklighet. En situation som är mardrömslik att över huvud taget tänka på berättas ur ett oväntat naivt och optimistiskt perspektiv. Det blir också en väldigt snygg kontrast när Jacks barnslighet kontrasteras mot det oerhörda mörker som ligger och lurar, fullt synligt för läsaren men inte för huvudpersonen. Jacks språk gör verkligen boken, som blir stundtals rolig, stundtals hjärtskärande.

Det hjälper också att berättelsen i Room är en vi känner igen - vem har missat Josef Fritzl eller Ariel Castro och deras offer? Att det som händer i romanen har hänt i verkligheten och fortsätter hända runt om i världen ger den en trovärdighet som är påtagligt obehaglig. Klaustrofobin är tryckande i skildringen av det lilla rummet där Ma och Jack lever sina liv. Men trots att Room är en bok som tar upp oerhört jobbiga och verkliga ämnen som kidnappning, fångenskap och våldtäkt är det ändå inte en bok som handlar om dessa saker. Mer än något annat är Room en bok om Jacks och Mas relation, deras kärlek till varandra och vad de är villiga att gå igenom för varandras skull. Kanske är det  framför allt en bok om den oerhörda moderskärleken - om att riskera allt och ännu mer för sitt barns liv. 

Dessutom det är också en bok om frihet och problemen som uppstår när man blir fri, om att möta världen och släppa sin trygghet - en annan, helt unik form av mod. Allt är ämnen som Donoghue behandlar med expertis och det blir aldrig varken sentimentalt eller överdrivet. Det är tvärtom en rakt igenom välbalanserad roman som i och med sin berättare når svårslagna höjder. Och dessutom - för en gångs skull kan jag också säga att den här boken har en filmatisering som lever upp till sin förlaga. 

"Room", 2010

tisdag 13 februari 2018

Recension: Fattigt folk av Fjodor Dostojevskij

Efter noveller av Pusjkin och Gogol blev det äntligen dags för den första romanen till min kurs i rysk litteratur - och det är ingen mindre än Dostojevskij! Det blir den andra boken jag läser av honom - för flera år sen har jag kämpat mig igenom Brott och straff, också det till en kurs i litteraturvetenskap. Men denna gången blev det alltså hans betydligt kortare debutroman.

Makar Devusjkin är en mycket fattig kanslist som arbetar med att kopiera text i Sankt Petersburg. Trots sitt svåra liv i fattigdom är han hoppfull och godhjärtad, och brevväxlar flitigt med sin granne, den unga Varvara Dobroselova. Varvara lever föräldralös tvärsöver gatan, också hon fattig, och ständigt sjuk. I sitt hårda liv med förödmjukelser och brist på det allra väsentligaste finner de tröst i breven till varandra, och läsaren får följa deras dagliga kamp för överlevnad genom deras brev.

Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om brevromaner, eller för den delen någon typ av roman som utger sig för att vara dagböcker eller någon annan typ av dokument. Varför vet jag inte riktigt, men kanske är det för att jag upplever den typen av romaner som ganska statiska och svåra att "uppleva" eftersom allt som händer sker utanför bokens själva gränser. Så uppfattar jag också Fattigt folk - som en rätt trist bok där alla viktiga händelser enbart återberättas.

Det kan naturligtvis också vara en styrka att lyckas berätta mellan raderna och få fram händelseförloppen genom brevskrivning, men jag tycker mest att det blir tråkigt i det här fallet. Det är odynamiskt och inte särskilt engagerande. Till detta kommer också huvudkaraktärernas desperata fattigdom som är huvudtemat för boken, men som jag aldrig riktigt lyckas sympatisera med eftersom jag faktiskt inte fattar tycke för någon av huvudkaraktärerna.

Makar Devusjkin är den som man spenderar mest tid med, och han är olidligt sexistisk i mina ögon, och allt det som ska väcka mitt medlidande gör mig snarare irriterad; hans sätt att vilja bestämma över Varvaras liv och hans ständiga förminskande av henne är säkert tidstypsikt, men det hindrar mig inte från att irritera ihjäl mig på honom. Det blir svårt att tycka om honom och svårt att sympatisera med honom, kanske ännu mer för att det är så märkbart att det är just det man förväntas göra. Jag blir mer och mer ointresserad och anti ju längre jag läser. Jag är helt enkelt inte är så intresserad av karaktärer som man enbart ska tycka synd om. Det finns något lite perverst i det som jag inte uppskattar.

En god vän till mig som nyligen läst Bröderna Karamasov sa till mig att Dostojevskij är bäst när han är utläst, och jag tenderar att hålla med. Även om jag förstår att Fattigt folk är en viktig bok när det kommer till den ryska realismen, och i att uppmärksamma den lilla människan och vardagliga upplevelser, så har jag inte särskilt stort utbyte av den här boken. Det är för mycket tragik, och för lite humor och komplexitet hos karaktärerna. Om det blir mer av Dostojevskij får framtiden helt enkelt utvisa. Här näst blir det iallafall ännu en rysk gigant - nämligen Lev Tolstoj.

"Бедные люди",
1846

fredag 26 januari 2018

En trio ryssar

Jag började på Återstoden av dagen av Kashuo Ishiguro för någon vecka sedan, men den ligger nu på hyllan till förmån för de ryssar som jag läser till min kurs i Rysk litteraturventenskap. Hittills har jag avverkat fyra noveller av Puskjin ("Skottet", "Snöstormen", "Postmästaren" och "Herrgårdsfröken som bondflicka") och en av Gogol ("Kappan"). Näst på tur är Dostojevskijs Fattigt folk, och därefter en pjäs av Tjechov.

Novellerna har faktiskt varit väldigt njutbar läsning, och snart bär det iväg till ett seminarium om just Puskjin. Men jag hoppas ju såklart på att snart komma igång med Ishiguro igen.

Vad läser ni?


fredag 12 januari 2018

Recension: Vargarnas historia av Emily Fridlund

Jag har sett den här boken i butiken där jag jobbar, och tyckt att den verkat väldigt intressant. Efter att ha lagt vantarna på ett provläsningsexemplar har jag äntligen läst ut den, den första boken på mycket länge som verkligen fängslat mig.

Linda är en tystlåten tonåring som vuxit upp under knappa förhållanden i en stuga i Minnesotas skogar. I det lilla samhället kallas hon för Miffot eller Kommunisten, på grund av att hon och hennes föräldrar är de enda som blivit kvar efter att det gamla kollektivet i stugan lösts upp. Linda lever ett utstött liv, distanserat från både föräldrar och klasskompisar. Den enda hon känner sig någorlunda nära är den nya historieläraren som alla säger är pedofil, och den märkliga men vackra flickan Lily. Men så flyttar det in en ny familj tvärsöver sjön, och Linda finner sig lockad och snart också indragen i deras gemenskap. Hon sitter allt oftare barnvakt åt det lilla barnet, Paul, och blundar allt hårdare för allt som inte riktigt stämmer i den lilla, till synes harmoniska familjen.

Det har varit så skönt att läsa Vargarnas historia, som sagt den första boken på mycket länge som verkligen dragit mig med sig, både i sin berättelse och i sitt språk. Det är en både vacker och hemsk berättelse om utanförskap, en önskan om tillhörighet och om vad man väljer att inte se. Bokens huvudperson tycker jag också om eftersom hon inte är särskilt sympatisk, men däremot väldigt intressant med sina kunskaper om skogen och sin kufiska inställning. Hon beter sig också så olidligt mänskligt i sin apati och sin ovilja att agera av rädsla för vad som kan tänkas hända då.

Ibland tycker jag nästan att boken närmar sig en slags psykologisk thriller, där man vet att någonting fruktansvärt kommer hända men inte riktigt vad, och man tvingas se på den stillsamma ytan i väntan på det där hemska. För stillsam är den ändå, den här romanen. Språket är lyriskt, nästan drömskt, ett grepp som kontrasterar snyggt mot bokens mer dramatiska skeenden. Det är också så otroligt detaljrikt utan att någonsin bli för mycket. Kanske är det just språkets samspel med berättelsen som jag faller för så hårt i den här boken, för satan vad skickligt skriven den är. Alla de precisa liknelserna, de grovhuggna karaktärerna i det lilla jägarsamhället, de fantastiska skildringarna av naturen och vädret i Minnesota. Alla karaktärer känns verkliga, fulla med brister och fel, fångade i exakt de där mänskliga detaljerna som gör att de får eget liv.

Vargarnas historia är också en bok som lämnar läsaren åt att räkna ut de sista detaljerna och de egentliga motiven bakom karaktärernas handlingar eller icke-handlingar. Även om jag i slutet nästan önskar mig en lösning eller en förklaring på allt så förstår jag också vitsen med att boken inte tillgodoser det behovet. Det resulterar nämligen i så många tankar, så mycket nya funderingar, att boken verkligen känns som om den öppnar upp för tankar, inte bara om handlingen, utan också om saker som våra moraliska skyldigheter, om religion, ensamhet, tillhörighet och föräldraansvar. Det gör den till en perfekt bok att läsa och diskutera i bokcirkel, eller också bara för sig själv.

"History of Wolves", 2017

torsdag 11 januari 2018

Nyårsmål

Just nu sitter jag och kämpar på sluttampen av min näst sista termin vid Göteborgs universitet; jag skriver uppsats om Foe och om skräcklitteratur. Nästa vecka är det dags för min sista termin innan examen (var har egentligen tiden tagit vägen?), och då blir det kurser i översättning, recensionsteknik och, såklart, mitt examensarbete i engelsk litteratur.

Jag brukar försöka att inte ha nyårslöften, eftersom de ofta inte blir genomförda, och så sitter man med besvikelsen istället. Men som ett slags mål för 2018 ska jag verkligen försöka läsa mer. Jag ska inte lova att blogga mer, men jag vill åtminstone läsa fler böcker än vad jag gjorde 2017. Just nu håller jag på med den mycket lovande Vargarnas historia av Emily Fridlund. Recension dyker upp snart!

Har ni några bokrelaterade löften i år?

söndag 7 januari 2018

Recension: Romanerna om Patrick Melrose, volym 1 av Edward St. Aubyn

Det har varit en kombination av att jag tyckt omslaget till den här boken är snyggt, till att jag fått höra bra saker om den, som fått mig att köpa volym ett av Romanerna om Patrick Melrose. Dessutom gillar jag England och uppväxtskildringar, så jag tänkte att den här boken kunde vara precis i min smak.

Patrick Melrose växer upp i en brittisk överklassfamilj med en mor som inte klarar av att ta något ansvar över honom, och en fruktansvärd far som utsätter honom för både psykiska och fysiska övergrepp. Boken - eller böckerna, eftersom detta är den första av två samlingsvolymer - skildrar hur Patricks liv ser ut från det att han blir traumatiserad som barn, till hans heroinberoende i tjugoårsåldern och hans försök att navigera genom de innersta kretsarna i Englands uråldriga överklass.

Jag trodde verkligen att jag skulle falla för den här boken, men tyvärr har jag känt mig ganska distanserad från den. Jag tror att det handlar mycket om att jag dels aldrig riktigt känner att jag sympatiserar med Patrick, och dels om att jag inte alltid tycker att boken är särskilt välskriven eller ens intressant. Språket kan visserligen vara en effekt av översättningen - på flera ställen finns märkliga formuleringar som inte känns som om de har en vettig motsvarighet på engelska, precis som flera rena slarvfel när det gäller stavning. Det gör att boken, som annars har ett väldigt komplext språk fullt med adjektiv man aldrig hört talas om (vad sägs om "pugligistisk"?) ger ett ganska tvetydigt intryck.

Men jag tror att det boken faller på för min del egentligen är karaktärerna. Jag trivs med boken så länge karaktärsgalleriet är hyfsat begränsat, men ju längre in i boken man kommer, desto fler blir karaktärerna man måste hålla reda på, och det är inte alla som är intressanta eller ens viktiga för storyn. Det beror kanske mest på att den här romansviten faktiskt är delvis självbiografisk, och man kan ju knappast klandra en sådan bok för att innehålla karaktärer som inte är värdefulla för storyn i sig. Jag kan tvärtom se framför mig att många av karaktärerna kanske kan kännas igen som omskrivningar för verkliga personer, och om så är fallet är Romanerna om Patrick Melrose en fullkomligt skandalös örfil mot de osympatiska, snobbiga och självupptagna människor den skildrar.
Hur som helst är det en spekulation för mig som svensk läsare av boken, och för mig blir det mest ett sammelsurium av karaktärer jag måste försöka hålla i minnet.

Det finns delar av den här boken jag verkligen uppskattar, men tyvärr fler delar av den som jag inte är särskilt förtjust i, till exempel kapitlet där en påtänd Patrick talar med sig själv med en uppsjö olika röster som är omöjliga att hålla reda på, och där hela texten är skriven som ett teatermanus.

Trots att jag vet att det här också är en samlingsvolym av en serie romaner (den här innehåller tre; Glöm det, Dåliga Nyheter och Visst hopp) som från början kommit ut med några års mellanrum är det också något i själva formatet på romanerna som stör mig. Jag känner sällan att de verkligen avslutas på ett tillfredsställande sätt, de känns aldrig kompletta vare sig i sig själva eller i sin volym. Men det är kanske något jag skulle ha känt annorlunda kring om jag läste alla romanerna på en gång och inte bara de första tre.

Kort sagt hade jag hoppats på mer från den här boken, och även om den inte på något vis är dålig har jag svårt att tänka mig att jag kommer fortsätta med den andra delen, på svenska med titeln Romanerna om Patrick Melrose, volym 2. 

"The Patrick Melrose Novels: Never Mind, Bad News, Some Hope" (1992, 1992, 1994), 2017 

lördag 6 januari 2018

Bokåret 2017: en enkät

Såklart är det också dags för årets enkät!

1. Hur många böcker har du läst år 2017?
23 stycken.

2. De fem sämsta böckerna du läste? 
Försoningen av Amanda Schulman och Hanna Widell
Vända världen rätt av Jennifer Niven
The Lives of Animals av J.M. Coetzee
Foe av J.M. Coetzee
Aliide, Aliide av Mare Kandre.

Jag säger inte nödvändigtvis att det här är kassa böcker (eller, jo, Försoningen är rätt kass), men det är helt enkelt böcker som inte tilltalat mig eller som gjort mig besviken. Coetzee hamnar på listan två gånger - för att jag aldrig hittar rätt i hans böcker. Jag har läst flera stycken av honom vid det här laget, alla till skolan, och har inte gillat någon av dem. Men han vann ju Nobelpriset trots allt, och han är läsvärd även om just jag inte fallit för honom. Detsamma gäller egentligen också Vända världen rätt, som inte är dålig, men som bara inte tilltalade just mig särskilt mycket.

3. De fem bästa?
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Go Tell it on the Mountain av James Baldwin
Oryx and Crake av Margaret Atwood
Björnstad av Fredrik Backman
Hemmet av Mats Strandberg

Det ska sägas med en gång att Ett litet liv nog tar hem i princip alla priser hos mig i år. Men mitt första möte med Atwood har också varit fantastiskt, och jag blev väldigt positivt överraskad av min första Fredrik Backman-bok också.

4. Den sorgligaste boken du läste?
Ett litet liv är den enda bok jag verkligen grät över, och det så till den grad att jag knappt kunde andas.

5. Den du aldrig kommer glömma?
Ett litet liv hamnar här med, men det gör också Oryx and Crake som nog är en av de mest fantasifulla och intressanta romaner jag läst, inte bara i år utan någonsin. 

6. Den mest spännande?
Antagligen sista delen i Stephen Kings serie om Bill Hodges; Sista vakten.

7. Den längsta?
Hit kvalar såklart Ett litet liv in på förstaplatsen med 732 sidor i pocketformat, ljusår ifrån några av de andra romanerna jag läste i år.

8 ... och kortaste?
De två Oscar Wilde-novellerna Näktergalen och rosen och Lady Alroy som finns tillsammans i Novellix utgivning, 22 sidor tillsammans. 

9. Den med vackrast omslag?
Det finns många snygga omslag i år. Jag gillar formgivningen på Timbuktus självbiografi En droppe midnatt, men också Flora Wiströms Stanna. Ett litet liv hamnar såklart också här - det är intressant att fundera över ansiktet på omslaget och om det föreställer njutning eller sorg.

10. Den med fulast omslag?
Gillade inte alls omslaget till Flush.

12. Hur många böcker recenserade du?
17 stycken.

13. Har du sett filmatiseringen av någon av böckerna du läst 2016? 
Jag såg filmatiseringen av Flickan med gåvorna, som var riktigt kass i förhållande till boken. 

14. Hur många seriealbum läste du?
Inga alls, i år heller. Skärpning där.

15. Hur många av böckerna kom ut 2017?
Hemmet, och så Oscar Wilde-novellerna. 

16. En som bok alla borde läsa?
Både Ett litet liv, Go Tell it on the Mountain och Stanna känns som viktiga böcker.

17. Den roligaste boken du läste?
Oscar Wilde är alltid rolig på ett dräpande sätt, och Björnstad hade också en hel del humor.

18. Den mest hypade boken du läste?
Helt klart Ett litet liv, som jag blev tipsad om till höger och vänster (och har fortsatt att själv tipsa om).

19. Den du hade väldigt stora förhoppningar på, och boken överträffade?
Också här måste svaret vara Ett litet liv. 

20. Den du blev mest besviken på?
Kände mig inte alls så träffad av Bodil Malmsten som jag trodde att jag skulle. Och Paul Austers Timbuktu var också en besvikelse.

21. En relativt okänd bok du läste, som fler borde läsa?
I Sverige tycker jag att fler borde läsa och prata om James Baldwin och hans författarskap!

22. Vilka fem böcker som kommer ut 2018 ser du mest fram emot att läsa?
Jag hoppas att Stephen King blir översatt under 2018 - hans och sonens Sleeping Beauties skulle jag hemskt gärna vilja läsa.

23. En bok som kom ut det här året som du inte hann läsa, men vill?
Många, många. Dels klassiker som kommit i ny, snygg tappning, men också sista delen i John Ajvide Lindqvists plats-serie X - den sista platsen, Johan Ehns självbiografiska bok Down under och E. Lockharts nya Genuine Fraud.

24. Den bok/de böcker du rekommenderade mest till andra under 2017?
Ett litet liv, antagligen.

25. Den bästa serien du upptäckte under 2016?
Nu har jag inte läst allihop än, men jag ser verkligen fram emot att fortsätta på Margaret Atwoods framtidsdystopiska trilogi.

26. Den bok du såg mest fram emot?
Stephen Kings Sista vakten och Mats Strandbergs Hemmet. 

27. Favoritförfattare du upptäckte 2017?
Jag har en känsla av att jag kommer gilla Margaret Atwood mycket!

28. Den mest minnesvärda karaktären du stötte på?
Jude i Ett litet liv kommer nog sitta kvar bland hjärterötterna ett bra tag, men Atwoods Snowman ligger också rätt bra till.

29. Vilken bok påverkade dig mest?
Ett litet liv.

30. Vilken bok kan du inte fatta att du INTE läst förrän 2017?
Oryx and Crake. Ganska sjukt att jag inte läst Atwood förrän nu, faktiskt.

31. Favoritcitat från en bok du läst 2017?
Oj, svårt. Det som slår mig först och främst är faktiskt ett citat i ett citat - nämligen de återkommande orden av Edith Södergran som nämns i Stanna: "Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

32. Den bok du läste 2017, som du kan tänka dig att läsa om 2018?
Det känns som att jag skulle kunna läsa om Oryx and Crake och Ett litet liv någon gång. 

måndag 1 januari 2018

Årets böcker 2017

2017 har inte varit ett så bra år för varken min läsning eller bloggen, eftersom så mycket av min tid gått åt till studier. Livet har helt enkelt kommit emellan lite grann, som det har en tendens att göra. Men även om det inte blivit mycket böcker har det inte varit total torka. Här är alltså böckerna jag läst 2017:

Sista vakten av Stephen King
Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig av Bodil Malmsten
Mannen mellan väggarna av Emma Ångström
Försoningen av Amanda Schulman och Hanna Widell
Go Tell it on the Mountain av James Baldwin
Hemmet av Mats Strandberg
Stanna av Flora Wiström
Björnstad av Fredrik Backman
En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité
Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån av Amanda Svensson
American Hotel av Sara Stridberg
De blå silkesstrumporna av Elin Wägner
Ett litet liv av Hanya Yanagihara
Flickan med gåvorna av M.R. Carey
Vända världen rätt av Jennifer Niven
Timbuktu av Paul Auster
Flush av Virginia Woolf
The Lives of Animals av J.M. Coetzee
Oryx and Crake av Margaret Atwood
The Dog av Kerstin Ekman
Foe av J.M. Coetzee
Aliide, Aliide av Mare Kandre
Näktergalen och rosen & Lady Alroy av Oscar Wilde

I år har jag alltså läst 23 böcker, att jämföra med förra årets 34. Redan då tyckte jag att jag gjort dåligt ifrån mig, ändå är det en ännu kortare lista i år. Men för att vara rättvis har jag läst två kurser i litteratur den här terminen och massor av det jag läst där har inte kommit med på årets lista eftersom det rör sig om kompendium och utdrag ur samlingar. Främst har jag läst mycket historisk skräck och gotik till min kurs i skräcklitteratur.

Men en riktigt bra grej med årets lista är att kvinnorna är fler än männen - för första gången sedan jag startade bloggen! Tretton kvinnliga författare och tio manliga finns med. Extra kul är att flera av kvinnorna är författare som jag varit nyfiken på väldigt länge, kanske framför allt Margaret Atwood och Mare Kandre, men också Bodil Malmsten och Sara Stridsberg. Alla dessa är författare jag läst för första gången i år.

Mindre kul är att jag varit dålig på den geografiska spridningen i år. Svenska författare är överrepresenterade, och inga av de andra böckerna är översatta från något annat språk än engelska (om man inte räknar med Ekmans The Dog, som är översatt från svenska till engelska). De länder som finns representerade är USA, Storbritannien, Kanada och Sydafrika. Å andra sidan har jag gjort en ansträngning att läsa mer svenska författare, eftersom jag saknar det svenska språket när jag pluggar så mycket engelska.

På tal om engelsja, så är sju av årets böcker skrivna på engelska, vilket inte är så märkligt med tanke på att jag pluggar engelsk litteratur.

Ovanligt för i år är också att jag läst så mycket noveller. Det lär synas nästa år också, eftersom jag fick en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent. Årets noveller är iallafall Jag vill veta var stockrosorna kommer ifrån, American Hotel, De blå silkesstrumporna och Näktergalen och rosen och Lady Alroy, alla Novellix-noveller.

Det var årets lista. Mitt nyårslöfte för 2018 får nog bli att läsa mer, och uppdatera bloggen oftare.'

Hur ser era listor ut i år?