söndag 18 november 2018

Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix

Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.

De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.

Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.

Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.

"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.

Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.

Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.

Fyra Nobelnoveller från Novellix, 2018

lördag 10 november 2018

Recension: Holes av Louis Sachar

I somras hälsade jag på en vän i Stockholm och då var vi ju tvungna att besöka Science Fiction-bokhandeln där. Min kompis hittade då den här boken i hyllan, fast på svenska (Ett hål om dagen är den svenska titeln) och berättade att hon läst den som yngre och mindes den som bra. När jag kollade in baksidan tyckte jag den verkade väldigt intressant, så när jag kom tillbaka från Göteborg såg jag till att låna den.

Stanley Yelnats blir inte förvånad när han blir oskyldigt dömd till ungdomsstraff - hela hans familj i flera led tillbaka har alltid varit på fel plats vid fel tillfälle. Men han får ett val - han kan antingen åka i fängelse, eller åka till Camp Green Lake. Han väljer det senare. Men på Camp Green Lake finns ingen sjö och ingenting är ens grönt. Det är en stor, uttorkad sjöbotten där Stanley och de andra unga kriminella pojkarna har en enda uppgift - att varje dag gräva ett hål, en och en halv meter djupt och en och en halv meter brett. Det sägs att det är karaktärsdanande, men Stanley misstänker snart något annat - att lägerföreståndaren letar efter någonting som ligger nedgrävt. Men vad?

När jag väl fått upp ögonen för den här boken har det visat sig att den är något av en amerikansk kultklassiker i ungdomsgenren. Den utkom första gången 1998 och verkar vara en vanlig bok att läsa i skolan och har dessutom filmatiserats 2003 med Shia LaBeouf i huvudrollen. Men för mig är detta första mötet med Louis Sachar. Det går snabbt att konstatera att även om boken har några år på nacken vid det här laget så är den både lättläst och mycket rolig - den är en slags blandning mellan mysterium och komedi och lyckas kombinera dessa två genrer på ett väldigt bra sätt.

Det jag gillar mest med boken är nog hur den enkelt berättar en historia som går tillbaka långt i tiden utan att göra det förflutna tråkigt. Sammanhangen mellan Stanleys familjehistoria och Camp Green Lake är skrivna på ett sätt som får läsaren att hela tiden ligga ett par steg före Stanley själv, men samtidigt finns det vändningar som tar en på sängen. Det hela skapar ett kollage där man själv är den som får dra de röda trådarna och hitta sambanden, och det är faktiskt rolig och engagerande läsning.

Jag uppskattar också humorn i boken, som inte är för explicit utan balanserar mellan det överdrivna och det vardagliga på ett snyggt sätt. Det är en lätt absurd humor som vilar på sammanträffanden och lågmäld, lite halvtokig humor som blir som allra roligast när man får tänka lite själv. Fint med boken är också skildringen av vänskapen som så småningom uppstår mellan Stanley och den tystlåtne pojken Zero, och själva vänskapstemat är viktigt för boken utan att bli sentimentalt.

Kort sagt är Holes en engagerande, rolig och mycket spännande historia som rör sig lätt och snabbt framåt och som verkligen knyter ihop alla trådar så att läsaren blir nöjd på slutet. Om det inte vore för den skriande bristen på kvinnliga karaktärer hade boken varit en fullpoängare. En enkel, rolig läsupplevelse med dolda samband, familjemysterier och nedgrävda hemligheter - vad mer kan man begära av en bra ungdomsroman?

"Holes", 1998

lördag 13 oktober 2018

Recension: Slutet av Mats Strandberg

Det är alltid roligt att läsa böcker som man väntat länge på, som liksom levt i periferin så länge att det nästan känns som om man redan börjat på dem när man öppnar dem. Slutet är en sådan bok för mig. Eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier har jag sett uppdateringar kring boken, sett avslöjandet av titeln, sedan först en bit av omslaget, sedan hela. Och för någon månad sedan låg manuset till boken bland recensionsexemplaren i Akademibokhandelns lunchrum, inlindat i en fejkad löpsedel som jag faktiskt tog med mig hem sedan. Sen, till sist, fick jag alltså tag på ett ex av boken på bokmässan, signerat och allt, efter att ha hört Mats Strandberg själv prata om boken. Att öppna boken var alltså efterlängtat.

Simon är sjutton år gammal och kommer aldrig att bli äldre. Det är en månad kvar innan allt försvinner - hela mänskligheten kommer att gå under när kometen Foxworth slår ned. Alla kommer dö vid samma tidpunkt. Och vad ägnar man egentligen den sista tiden åt? Simon och hans kompisar festar, alla försöker leva ut sina drömmar och uppfylla sina önskemål innan det är för sent. Lucinda som är jämngammal med Simon börjar skriva i TellUs, en app som kommer sända ut mänsklighetens historia i rymden. Hon har varit döende i cancer och kometens ankomst blir nästan en befrielse för henne - nu är alla lika döende som hon. Simon och Lucindas vägar korsas under tragiska omständigheter, och tillsammans söker de svar som de måste försöka få innan all tid runnit ut.

Jag var rädd att jag skulle ha höjt mina egna förväntningar orimligt mycket och att Slutet inte skulle kunna leva upp till dem, men nej. Så fel jag hade. Slutet kan vara en av de bästa böcker jag läst hittills i år och den har förgyllt mina pendlingsmorgnar så mycket att när den väl var slut var det näst intill deprimerande att åka till jobbet. Jag som verkligen gillat både Färjan och Hemmet får nog ändå säga att den här boken slår dem med hästlängder. Det är utan tvekan det bästa som jag läst av Strandberg hittills.

Kanske beror det på att jag verkligen tilltalas av idén i boken - vad som skulle hända om vi visste att vi alla skulle dö och precis när. Hur snart skulle samhället falla ihop? När skulle pengar sluta fungera? Hur skulle vi som människor reagera? Och allt detta lyckas Strandberg att skildra så väl att jag spenderat det mesta av läsningen med ett tryck av lätt panik över bröstet, nästan troendes att världen på riktigt kommer gå under, att kometen Foxworth faktiskt snart är här. Förutom att skildringen av detta är spot-on så är det nära nog ett snilledrag att göra Slutet till en ungdomsroman. För alla de där stora livsfrågorna man brottas med i tonåren ställs verkligen på sin spets och tillför en svårslagen melankoli till boken som jag verkligen tilltalas av.

Naturligtvis lyckas boken också så bra eftersom karaktärerna verkligen är välskrivna. De agerar mänskligt och inte alltid sympatiskt, och just därför blir de så verkliga. Och det gäller inte bara Simon, som brottas med både familjerelationer och en komplicerad kärleksrelation, utan också Lucinda vars uppvaknande till världen är både sorgligt och fint. Också bokens bikaraktärer sprakar av liv, från Simons mammor och deras ansträngningar för att hålla ihop sin relation för barnens skull in i det sista, till Tilda, som knyter samman Simon och Lucindas liv samtidigt som hennes eget liv faller samman. Kort sagt är det en fantastiskt studie i olika människors reaktioner på undergången.

Slutet är både en hjärtskärande och otroligt varm bok om att vara ung men i slutet av sitt liv, av orättvisan i det och hur man handskas med det. Jag gillar den rakt igenom, jag har varit som uppslukad av den och det finns nästan ingenting i den som jag inte gillar. Det enda jag tror kan komma att ligga boken i fatet är att den är väldigt nutidsanknuten, och kanske kommer dess aktualitet inte att vara för alltid. Men här och nu är det precis rätt bok vid rätt tillfälle.

"Slutet", 2018

fredag 5 oktober 2018

Senaste nytt

Hej allihop. Jag vet att jag försvunnit igen, men av god anledning denna gång. Jag har nämligen haft fullt upp med inget mindre än ett nytt jobb - som skolbibliotekarie! Det är någon vecka nu sedan jag började och jag tror att jag så smått börjar falla in i rutinerna och veta mer vad jag ska göra. Men bloggen har fått stryka på foten igen - förlåt.

Hur som helst betyder inte detta att jag inte läst - tvärtom såklart. Jag har blivit tvungen att börja läsa in mig ordentligt på barn- och ungdomslitteratur, och kanske kommer det dyka upp något så ovanligt som några barnboksrecensioner här på bloggen i framtiden,

Dessutom har jag varit på årets bokmässa förra helgen och kom hem med inte mindre än fyra signerade böcker. En av dem var Mats Strandbergs Slutet som jag alldeles nyss läst ut - recension är på g. (De andra är Einsteins nya fru av Liv Strömqvist, Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell, och Vargattacken av Lars Berge).

Mycket nytt, med andra ord! Vad är nytt hos er?


onsdag 12 september 2018

Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

tisdag 11 september 2018

Istället för Nobelpris

Få boknyheter har fått mig lika glad som denna; att åtta stycken svenska förlag går ihop för att ge ut alla kvinnliga Nobelpristagare (fjorton stycken) i pocketutgåva i höst. Alla kommer dessutom ha samma ursnygga design av Kristin Lindström. En perfekt ersättare för årets Nobelpris i litteratur, som ju antagligen inte delas ut, om ni frågar mig!


För den nyfikne är de fjorton kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur Selma Lagerlöf, Grazia Deledda, Sigrid Undset, Pearl S. Buck, Gabriella Mistral, Nelly Sachs, Nadine Gordimer, Toni Morrison, Wislawa Szymborska, Elfriede Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj.

söndag 9 september 2018

Recension: Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell

Jag har knappast läst allt av Gardell, men de största titlarna har jag läst och flera av dem utgör några av mina absoluta favoritböcker; En komikers uppväxt och kanske särskilt Ett ufo gör entré älskar jag, och såklart Torka aldrig tårar utan handskar-trilogin. Så när den här nya boken dök upp var det självklart att jag skulle läsa den.

Det är en svår bok att beskriva handlingen till, av anledningar jag ska återkomma till, men mest kretsar den kring Jonas mamma, Ingegärd Gardell, och hennes liv. Boken berättar om hur hon föds på tjugotalet i ett samhälle med stränga gränser för vad en kvinna kan göra med sitt liv, och hur Ingegärd genom hela livet går i krigsmarsch mot allt som kan hålla henne fången. Hennes stridsrop är: Jag måste vara fri! Boken blir en dykning ner i hennes familj flera släktled tillbaka, allt det som format Ingegärd till den hon blivit - frikyrklig, frihetstörstande, utan tro på svaghet. Men boken följer också hennes äktenskap och relationen till den yngste sonen Jonas, med vilken hon har ett förbund som aldrig ska brytas så länge de lever, och kanske inte ens efter deras död.

Den här boken, romanen eller biografin - vad den är eller vill vara är stundtals svårt att utröna - berör visserligen allra mest Ingegärds liv, men i nästan lika stor mån Jonas eget. För den som minns de halvt självbiografiska En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré finns det många paralleller och detaljer som stämmer överens med det som berättas här - till och med en liten glasgris som jag minns från den fina tv-serien De halvt dolda spelar en viktig roll. Det är lite lustigt att läsa en sådan bok, där gamla uppslag dyker upp i nya sammanhang. Små detaljer som verkar sanna i ett nät av tveksamheter, nästan.

För är det något som Till minne av en villkorslös kärlek egentligen handlar om så är det kanske sanning och lögn - vad är egentligen sant i en människas liv? Vad händer med ett liv när sanningen ligger gömd bakom omskrivningar, försköningar och rena lögner? Men också - är det verkligen så viktigt att allting som berättas är helt sant? Det är frågor som böljar fram och tillbaka genom boken och som hänger ihop med själva dess format, för det finns saker i boken som presenteras som sanna men som uppenbarligen inte är det, och resultatet är en slags fiktiv biografi som ställer frågor kring berättandets villkor och hela tiden ifrågasätter sanningen och dess värde.

För mig personligen gör detta Till minne en bok som jag kämpar lite med. Formatet är svårt att greppa, berättarrösten förändras ofta och det är inte alltid solklart vem som har ordet - är det en namnlös författare som skriver en biografi över Jonas Gardell? Är det Jonas själv? Ett syskon som inte finns? Eller någon annan? Ja ni märker - det är frågetecken efter frågetecken. Det är inte så att jag nödvändigtvis ogillar greppet, men jag har svårt att engagera mig med det, och det där ifrågasättandet av allt gör att jag som läsare ibland har svårt att veta vad jag ska ta fasta på i boken. Jag saknar helt enkelt en fast ram att förhålla mig till när jag läser.

Att perspektivet emellanåt tydligt är Jonas eget och att stora delar av handlingen uppenbarligen ägt rum öppnar också upp för ett annat problem som jag kände av lite grann redan i sista Torka aldrig tårar-boken - jag upplever att den här boken ibland blir så självömkande. Det förvånar mig lite, eftersom jag när jag läst En komikers uppväxt beundrat just att det aldrig blir en tycka-synd-om-roman. Kanske beror det på att den trots allt inte gör anspråk på att vara Jonas Gardells eget liv? Med Till minne kommer jag på mig själv med att sucka lite åt berättandet om barnkalaset som ingen svarar på inbjudan till, åt de otäcka mobbningsscenerna och otillräckligheten, särskilt i barndomssekvenserna. För det hela blir så ömkande att jag ställer mig på tvären nästan automatiskt. Dessutom har jag ju faktiskt redan läst detta förut, i En komikers uppväxt!

Trots mina invändningar mot boken är den ändå mycket läsvärd - det som Jonas Gardell trots allt är så bra på är att sätta fingret på den där gränsen mellan det roliga och det sorgliga på ett sätt som få andra kan. Han balanserar dock på en mycket smal tråd och det är väl bara naturligt att det då och då slår över till melodrama. Trots allt är det en bok med väldigt mycket kärlek och väldigt mycket känsla, om en excentrisk, egocentrisk och lite galen mamma, om hennes frihetsbehov och trasighet och livslögn - och såklart också hennes helt villkorslösa kärlek.

"Till minne av en villkorslös kärlek", 2018

lördag 8 september 2018

Det blev visst lite tyst...

... igen här på bloggen. Men tro mig, jag läser! Nu har jag nyss blivit klar med Jonas Gardells senaste bok Till minne av en villkorslös kärlek. Recension på den imorgon! Och så har jag börjat på en liten existentiell ungdomsbok från Danmark, Intet av Janne Teller. Vi får se vad det blir för betyg på den.

Vad läser ni?

torsdag 30 augusti 2018

Recension: Fyra skräcknoveller från Novellix

I oktober förra året fick jag en Novellix-prenumeration i födelsedagspresent, något som förgyllt hela året hittills och som jag funderar starkt på att förnya eller önska mig i present en gång till. Trots det så är detta första gången som jag läst alla fyra noveller i en ask på en och samma gång. Resten av askarna har jag läst en två-tre noveller var i. Kanske beror det på genren - för mig som älskar skräck var det rena lyckan att få hem den här i brevlådan.

Asken innehåller fyra noveller - först ut min favorit Stephen King med "Lite krasslig, bara", för första gången på svenska. Det är en väl uppbyggd psykologisk skräcknovell om kärlek, sjukdom och det egna sinnets självbedrägeri, om en något till åren kommen reklamare och en dag i hans helt vanliga liv. Men undertill finns tecknen på att saker faktiskt inte är alldeles som de brukar - återkommande drömmar, små, små fel i en bild som rämnar allt mer.

Novell nummer två är av John Ajvide Lindqvist, med titeln "Nattrodd", om två äldre kvinnor som varit vänner hela livet och precis som varje år beger sig ut till sin lilla ö i skärgården för att tälta. Men för första gången verkar de inte vara helt ensamma.

Därefter blir det åttiotal och det första jag läser av Karin Tidbeck, som skrivit novellen "Lussiferda", om Emma som återvänder till Stockholm vid Lucia - precis vid den tid som förändrade hela hennes liv då hon var sjutton år gammal. Då åkte hon utan lov ut till föräldrarnas sommarstuga tillsammans med sina gothkompisar för att få se det där som inte hör till denna värld.

Den sista novellen är en gammal klassiker i genren; "Den svarta katten" av Edgar Allan Poe. Den skrivs i jagperspektiv inifrån en cell av mannen som försöker förklara hur han hamnat där och vilken roll en svart katt spelat i det hela. En ryslig, välskriven skräckklassiker som håller starkt än idag.

Sammantaget är de fyra novellerna alla väldigt bra - men mina favoriter är tveklöst Stephen King och Edgar Allan Poe.  Minst tror jag att jag gillar Karin Tidbecks novell, vars upplösning känns snabb och genomhastad. Det blir en besvikelse även om jag uppskattar olösligheten i den. John Ajvide Lindqvist gillar jag mycket i vanliga fall, men just "Nattrodd" förlitade sig lite väl mycket på våld snarare än något suggestivt och det gjorde mig också lite besviken.

Mest behållning hade jag därför av Kings novell, som är mästerligt uppbyggd och vars handling verkligen griper tag. Jag tycker mycket om Poe också, men just denna novell har jag läst tidigare, och det tog spänningen ur läsningen en del. Dock läste jag den sist på engelska, och det var spännande att se hur den här, helt nya, översättningen såg ut.

Tillsammans bildar novellerna en fin blandning mellan gammalt och nytt, och kombinerar många olika sätt att skriva skräck på som jag verkligen uppskattar. Och jag gillade faktiskt att läsa novellerna så här i ett streck. Kanske återkommer jag med de andra askarna jag fått på det här sättet! Mer Novellix i samlad trupp!

Fyra skräcknoveller från Novellix, 2018

onsdag 29 augusti 2018

Höstnoveller

Efter den långa resan som var Tell Me How Long the Train's Been Gone har jag ägnat de sista dagarna med att läsa noveller. Och inte vilka noveller som helst, utan skräcknoveller!

Just skräck passar enormt bra i det korta formatet och jag blev eld och lågor över det senaste Novellix-utskicket. Alltså har jag läst de fyra novellerna därifrån, men faktiskt också John Ajvide Lindqvists novell "Gräns" som finns i samlingen Pappersväggar. Detta med anledning av att jag bokat in bio på söndag för att se filmatiseringen, som fått massor med fin kritik i Cannes och som kanske dessutom ska bli ett svenskt Oscars-bidrag.

Med andra ord riktig höstläsning. Vad läser ni för att komma i höststämning?