onsdag 5 juli 2017

Jackpot

Det är inte varje dag jag gör så här roliga loppisfynd! Min lokala secondhand-butik är verkligen en riktig guldgruva emellanåt.

Idag hittade jag inte mindre än fem böcker - först Under det rosa täcket som är en feministisk klassiker som hade stort inflytande på 90-talets feministiska rörelse i Sverige. Den finns att få tag på nu i Bonniers klassikerserie, men jag tycker det är kul med den här äldre pocketutgåvan. 

Dagens största wow var ändå att butiken hade en hel hylla - en hel hylla - med böcker av Sigge Stark. För den insatte är det rätt fantastiskt - Sigge Stark ansågs nämligen som en riktig skräpförfattare av sin samtid, och biblioteken tog inte ens in hennes böcker. Trots det var hon en de mest lästa författarna som Sverige någonsin haft och hennes största böcker trycktes i miljontal. Hon har fått upprättelse de sista åren och varit ämne för en hel del litteraturforskning. 

För min egen del har jag bara läst en bok av Sigge Stark förut, som jag lånade av en kompis i tolv - trettonårsåldern och som jag totalt älskade. Det var Thomsons hundar. Och sen dess har jag aldrig sett till den boken. Jag har sökt efter den på flera ställen men aldrig kunnat hitta den. Och så, plötsligt, dyker den upp. Döm om hur glad jag blev.

Nästan lika glad blev jag över att hitta Ing-Marie Erikssons bok Märit. Jag läste om boken för någon vecka sedan i tidningen Vi läser, och blev hemskt intresserad. Tre gånger har jag varit på biblioteket och letat efter den, men utan resultat. Faktiskt senast fem minuter innan jag gick in i secondhand-butiken, och så ligger den bara där. Precis den bok jag nyss varit och sökt i bibliotekskatalogen efter!

Vidare hittade jag också Sara Lidmans Bära mistel som jag tänkt läsa länge, och en väldigt speciell utgåva av Hemingways Klockan klämtar för dig. Jag har redan den boken hemma i Skåne, men kunde inte låta bli den här eftersom den har ett så speciellt omslag - den ser nästan handmålad ut. Vi får väl se vilken av utgåvorna jag läser först, och vilken av dem jag sen behåller.

En sak är iallafall säker - det här var ingen dålig skörd. Det bästa av allt? Kalaset gick på 35 kronor.



söndag 2 juli 2017

Recension: Björnstad av Fredrik Backman

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Fredrik Backman - trots att, eller kanske just för att, hans tidigare böcker varit sådana stora hits har jag känt mig extremt ointresserad. Dessutom läser jag väldigt sällan humoristiska böcker - de lockar mig bara inte. Men så fick jag syn på Björnstad på biblioteket när den var alldeles ny. Läste på baksidan och upptäckte förvånat att jag faktiskt ville läsa den. Som vanligt tog det lång tid innan det faktiskt blev av, men nu sitter jag här. Och har läst ut min första Backman-bok.

Björnstad är en liten ort mitt ute i skogen, och en stad det går allt sämre för. Ekonomin är i botten, arbetslösheten är hög och invånarna har svårt att se en framtid. Det enda de har är hockey. Björnstad samlas varje helg kring sin ishall och upplever något som liknar hopp. Om juniorlaget lyckas kanske ett nytt hockeygymnasium byggs i Björnstad. Och med det - nya invånare, nytt köpcentrum, nya möjligheter. I Björnstad är hockey mer än bara hockey - det är allt. Juniorlaget består av ett gäng killar som spelar med allas framtid på sina axlar. Där finns stjärnskottet Kevin, som sjutton år gammal redan upplever en idolstatus. Där finns Amat, som kämpar i motvind. Sportchefen Peter och hans familj, och den drivna tränaren David. Navet i alla deras liv är ishallen. Men när ett brott begås drivs det lojala laget isär, rivaliteten skapar sprickor - och en hel stad är villig att blunda om det betyder samma sak som att vinna.

Jag blev förvånad över hur uppslukad jag trots allt varit av Björnstad. Jag har inte bara läst på kvällarna, utan också på bussen till jobbet och på lunchrasterna - och däremellan har jag önskat att jag kunde sätta mig ner och läsa ännu mer. Det var längesedan jag kände så, och det har varit en härlig känsla.

Det jag drogs till i den här boken var framför allt handlingen, det slutna universumet, det psykologiska i lagmentalitet och lojalitet. Trots att jag aldrig i mitt liv varit intresserad av hockey eller ens sport lyckas boken engagera mig också i det. Det påminner mig en del om Megan Abbotts bok Om du vågar, som hade liknande teman kring lagmentalitet, men i ett cheerleading-universum. Trots att jag inte var intresserad av cheerleading drogs jag med, och detsamma gäller Björnstad. Bara det är en bedrift.

Boken är också skickligt strukturerad kring ett relativt stort persongalleri. Trots att boken ofta växlar mellan perspektiv gör den ett imponerande bra jobb med gestaltningen, och jag blandar aldrig ihop någon av karaktärerna. Inte heller glömmer jag vad en enda heter under läsningen, och det är rätt ovanligt när det finns så många av dem som dessutom har mycket gemensamt - de är sportchefer, tränare, direktörer, sponsorer - för att inte tala om ett helt lag. Perspektivväxlandet tillför också mycket i boken, eftersom så många karaktärer kommer till tals och bildar en väv av personligheter. Tillsammans blir det en trovärdig bild av staden som skär från de rikaste till de fattigaste, med alla deras önskningar och brister.

Framför allt gillar jag bokens teman kring lagmentalitet, den odödliga lojaliteten mellan jämnåriga som drillats sedan barnsben, och vad man tillåter duktiga människor att komma undan med. Boken handlar också mycket om hur tankarna går i en liten ort när någon blir utpekad, om föräldraskap och familjerelationer, allt i skuggan av hockeyn som växt tills den blivit något mer än bara ett fritidsintresse. Den har blivit en framtid, inte bara för killarna i laget utan för alla i staden. Det är extremt intressant.

Dock tycker jag rätt ofta att boken drar på väldigt stora växlar som gör att handlingen ibland blir lite för bra för att vara sann. Då är det främst språket som är boven i dramat - det är, milt sagt, dramatiskt. Det är många stora ord, många slående meningar, hela boken genomsyras av en högt uppskruvad språklig intensitet. Det gör visserligen läsningen stark och drabbande väldigt ofta, men lika ofta upptäcker jag att jag börjat bli immun mot tekniken eftersom den är närvarande hela, hela tiden. Det gör att kraften i den tappas, och när det är som värst upplever jag rentav boken (och ibland också dess karaktärer) som melodramatisk. Det blir för mycket, helt enkelt, och det är synd. Visst har den också inslag av humor, som ibland fungerar och ibland inte.

Men sammanfattningsvis är jag ändå imponerad av Björnstad. Jag trodde inte att jag skulle gilla den så mycket som jag ändå gjorde. Visst har den några brister, men jag ursäktar den för det, för det som är bra i den väger med råge upp. Intressant är att den också är första boken i en serie. Om det blir mer läst om Björnstad för min del får jag nog se, men chansen finns definitivt.

"Björnstad", 2016

lördag 1 juli 2017

Sommarläsningen

Just nu försöker jag komma igång på riktigt med att läsa igen, och även om det är lite skakigt går det ändå an. Just nu har jag precis läst ut Fredrik Backmans Björnstad - recension kommer i dagarna. Näst på tur blir nog Jason "Timbuktu" Diakités En droppe midnatt, som jag velat läsa sedan jag var och såg honom bli intervjuad på Göteborgs universitet.

När jag inte läser så jobbar jag - i sommar vikarierar jag på en av Göteborgs alla Akademibokhandlar. Så nog blir det mer läst i sommar ändå, annat vore ju omöjligt med en sådan arbetsplats!

Idag är det ju förresten också den första juli - dagarna flyger verkligen iväg. Månadens favorit är All the Bright Places, en riktigt fin ungdomsbok som jag läste förra våren. Perfekt för den som gillar The Fault in Our Stars!

Vad läser ni?

måndag 19 juni 2017

Recension: Stanna av Flora Wiström

Jag gav upp läsningen av Vägen mot Bålberget, varför är svårt att säga. Det kändes helt enkelt trögt, och så här på sommaren vill jag ha något som verkligen väcker min läslust. Stanna har jag haft ögonen på ett tag men inte känt att jag haft tid att ta mig an förrän nu.

Ester har slutat gymnasiet, flyttat in i sin bästa kompis Hanins pyttelilla etta och jobbar på ett antikvariat. Livet är enkelt och roligt, även om hennes chef är odräglig, hennes lillebror ledsen och föräldrarnas skilsmässa fortfarande ligger som en skugga över henne. När Eli snubblar in i antikvariatet blir hon kär på en gång, och förälskelsen sveper iväg henne. Men så börjar Elis mamma bli sjuk. Hur gör man egentligen för att vara där för någon när man själv inte orkar? I vilka lägen får man lov att vara självisk? Hur mycket kan man offra av sig själv?

Stanna är en solklar ung vuxen-bok, som går bra att läsa både för tonåringar och vuxna. Jag gillar verkligen hur den är upplagd – med sina korta kapitel och intensiva berättarstil är den svår att släppa samtidigt som den blir lättläst. 

Mer än något annat gillar jag språket, formuleringarna som liksom skuttar och skimrar. Det är en genuin bok där språket ligger nära känslorna och förmedlar dem väl, både kärlek, vänskap och sorg, och jag uppskattar hur ärlig den är. Särskilt i detaljerna briljerar Stanna – i lukten av mjällschampo, tröjan vars struktur och färg påminner om havregrynsgröt, smulorna på bordet. De små, välvalda detaljerna grundar boken i en vardag som gör den lätt att ta till sig och extremt verklighetstrogen.

Handlingsmässigt är jag också imponerad – det är en välstrukturerad roman som lyckas förmedla känslan av tid som går samtidigt som den är någorlunda stramt uppspänd mellan ett fåtal karaktärer. Jag gillar verkligen att boken får handla om någon som inte är direkt drabbad, men ändå påverkas. Det är uppfriskande med en bok om någon som står i periferin, någon som inte själv är i skottlinjen men som ändå upplever och känner saker. Jag tror nämligen att det är en roll som många någon gång befinner sig i, och därför känns det så bra att den här boken får lov att handla om någon som inte är omedelbart utsatt. 

Det är en bok om sympati och om problematiken i att försöka vara tillräcklig åt alla som behöver en, och om att lära sig prioritera inte bara andra utan också sig själv – och det gör boken väldigt viktig, för jag tror att det är något många upplever i olika grad, och kanske ännu viktigare för den unga publiken som boken är riktad till. Hur är man en bra vän, en bra partner, en bra familjemedelm och samtidigt snäll mot sig själv? Det är på många sätt en bok om balans - mellan familjemedlemmar, mellan vänner och mellan partners.

Samtidigt är det en väldigt livsbejakande bok som på ett snyggt sätt gestaltar energin, glädjen och nyfikenheten i att vara ung, möjligheterna och utsikterna. Också de okomplicerade aspekterna får ta plats, och det uppskattar jag.

Kort sagt gillar jag Stanna. Det är en fin bok jag tror att många skulle må bra av att läsa, om gränssättning, förväntningar och skyldigheter, samtidigt som den är djupt mänsklig och ofta, rätt rolig.


Stanna”, 2017

torsdag 8 juni 2017

Återförenad med Therése Söderlind

Förra sommaren blev jag helt tagen av Therése Söderlinds Norrlands svårmod. Därför har jag länge velat läsa hennes andra roman Vägen mot Bålberget också, men det har inte hunnits med. Sedan hittade jag den på loppis för ett tag sen och nu är det äntligen dags! Vad läser ni?

tisdag 6 juni 2017

Recension: Hemmet av Mats Strandberg

Efter att ha gått omkring i total pluggångest i flera månader har jag tänkt mycket på vilken bok jag ville läsa först så fort jag fått sommarledigt. Beslutet blev att kickstarta sommaren med Hemmet, som jag varit taggad på att läsa länge eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier. Dessutom tyckte jag att jag kunde behöva något spännande och mer lättläst så här precis efter alla mina tentor.

Hemmet handlar om Joel, en nykter knarkare med krossade tonårsdrömmar som måste återvända till det lilla samhälle han kom ifrån för att ta hand om sin allt mer dementa mamma. Joel, som aldrig riktigt kunnat ta hand om sig själv, sitter plötsligt med ansvaret för sin egen mamma. När han sätter henne på demensboendet Tallskuggan tror han att det är slutet - han kan äntligen lämna över ansvaret på någon annan. Men det dröjer inte länge förrän det börjar hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar dyker upp på väggarna. De boende pratar om någon som inte borde vara där. Och Joels egen mamma är övertygad om att hon inte är ensam.

Jag blev ganska tagen av Strandbergs Färjan för ett par år sedan, en bok som var betydligt bättre än vad jag hade väntat mig och som jag läste ut bara på ett par dagar. På gott och ont är det svårt att inte jämföra Hemmet med Färjan, trots att de till ytan sett är ganska olika böcker. Båda böckerna är starkt knutna till en särskild miljö, och som så ofta är det just miljön som blir så avgörande för skräckromaner. Mig veterligen har det inte skrivits någon skräckroman tidigare som äger rum på ett demensboende, och själva tanken i sig får mig att vilja hoppa högt av förväntan. För det känns nyskapande, det känns roligt och det har så mycket potential.

Och visst är det en rolig bok att läsa, just för att allting känns så nytt och annorlunda. Ändå går stilen och flera teman från Färjan igen i den här boken, från sättet karaktärerna är tecknade på till humorn och perspektivbytena. Inspirationen från Stephen King är tydlig både i skrivsätt och karaktärstecknande, ändå är det så mycket roligare när det är förlagt till Sverige, så mycket närmare och därmed också så mycket lättare att känna igen sig i.

Potentialen jag ser är dock en som jag inte alltid är säker på fungerar fullt ut. Det förvånar mig, för i Färjan köpte jag nästan allting rakt av. Av någon anledning är det svårare i Hemmet. Kanske för att jag väldigt tidigt i boken kan räkna ut mycket av handlingen, vilket tar ifrån den en hel del spänning. Det är sällan den bjuder på några överraskningar. Boken flirtar också så tydligt med klassisk skräck att berättelsen ibland tar steget från roman till att bli en slags diskussion, framför allt med Exorcisten. Det är visserligen roligt och bra gjort, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att boken stod stadigare på egna ben.

Det som Hemmet verkligen briljerar i är dock i porträtten av de gamla boende, och sympatin man utvecklar för dem. Den riktiga skräcken i boken ligger inte så mycket i de övernaturliga elementen, utan i rädslan att förlora sig själv, rädslan att inte minnas, inte känna igen sig eller bli tagen på allvar. Ibland önskar jag att boken utvecklat detta tema ännu mer, men på det stora hela gör den ett bra jobb med att hantera demensskräck och koppla samman den med sina övernaturliga inslag. Jag märker dock att jag är betydligt mer berörd av den i början, när fokus ligger på människokroppens förfall, hjärnans opålitlighet och glömskans osäkerhet. Då kryper det i skinnet på mig, mycket mer än senare i boken när det är meningen att skräcken ska eskalera.

Hemmet är också på flera sätt en bok om att komma hem och om att konfronteras med barndomen, med att livet inte blev riktigt som man ville och att man måste släppa det förflutna. Mötena med barndomsminnena och vännerna man lämnat är också det en stor del av bokens handling och det gillar jag.

Kort sagt gillar jag Hemmet, men inte lika mycket som Färjan, men jag inser att det kanske mest är jag som har för höga förväntningar. För vad kan man egentligen mer kräva av en bok än att man sträckläser den, att man ligger vaken länge och sidorna flyger fram? Den är spännande, välutförd och känns unik samtidigt som den flirtar snyggt med skräckgenren i stort. Med andra ord en perfekt bok att starta sommaren med!

"Hemmet", 2017

måndag 5 juni 2017

Jag är tillbaka!

Tror visst jag är skyldig mina läsare en stor ursäkt! Det har varit en tung vår studiemässigt och plugget har tagit upp i princip all ledig tid. Som jag saknat läsandet, och att kunna göra något annat än att böja ryska adjektiv och traggla glosor. Nu är vårterminen äntligen över, jag har skaffat ett sommarjobb och ser fram emot att läsa, läsa, läsa.

Jag kickstartar med Mats Strandbergs nya skräckroman Hemmet. Och det går undan vill jag lova, jag började läsa på allvar igår kväll och har nu bara runt hundra sidor kvar. 

Juni har det visst också blivit - och Månadens favorit blir en annan skräckbok som faktiskt har lite likheter med just Hemmet  - Yuko av Jenny Milewski.

Jag hoppas att ni är lika taggade på sommaren som jag är. Jag har långa, långa listor över allt jag vill blogga om och framför allt alla de böcker jag vill läsa. Vad läser ni? Vad vill ni läsa? 


torsdag 11 maj 2017

Vad tyst det blev

Bloggen har stått stilla i nästan två veckor - det ber jag om ursäkt för! Men just nu är jag inte bara dränkt i skolarbete, utan min dator har dessutom havererat. Jag jobbar på att fixa det och hoppas att alla mina läsare har tålamod med det.

När jag hinner försöker jag iallafall (fortfarande) läsa Ljuset vi inte ser. Det är inte en dålig bok, tiden räcker bara inte åt. Och listan växer - i dagarna släpptes ju faktiskt Mats Strandbergs nya bok Hemmet som jag hemskt gärna vill läsa. Och i hyllan står Margaret Atwoods The Handmaid's Tale som är högaktuell nu som tv-serie, och som jag velat läsa i flera år. Så, om inte annat, så lever och frodas läslusten! Vad finns på era listor?

Månadens favorit blir iallafall Revolvermannen, första delen i Stephen Kings fantasyepos Det mörka tornet som kommer som film i sommar. Trailern får jag diskutera mer ingående en annan gång, tills dess har ni den här:

fredag 28 april 2017

Första mötet med Pusjkin

Det har varit lite tyst här senaste veckan - vilket mest beror på det här:


För den som inte kan läsa kyrilliska är det nu Pusjkin på schemat - närmare bestämt novellen Postmästaren (i förenklad utgåva, men ändå). Det är översättning till svenska som gäller och det tar sin lilla tid, även om det är intressant att läsa honom.

När jag inte pluggar ihjäl mig försöker jag desperat läsa ut Ljuset vi inte ser till min bokcirkel, men i den här takten lär jag inte hinna i tid. Vad läser ni?

onsdag 19 april 2017

Nytt gammalt

Jag fortsätter fynda böcker på både antikvariat och secondhand; senaste tillskotten i hyllan är Afrikas gröna berg av Ernest Hemingway och Prosadikter av Charles Baudelaire, båda från Röde Orms antikvariat i Haga. Sedan har jag också gått och köpt Under ytan av Margaret Atwood och två roliga gamla böcker som jag nog kommer göra separata inlägg om senare - Kalender för bokälskare och en handbok med titeln Etikett och god ton från 1932 som jag roat mig otroligt mycket med i dagarna.

Annars försöker jag bolla mina kurser i ryska med att läsa ut Ljuset vi inte ser, vilket går sådär än så länge - jag är knappt trettio sidor in i tegelstenen på runt 600 sidor. Men jag kämpar på!

Vad läser ni?