söndag 18 november 2018

Recension: Fyra Nobelnoveller från Novellix

Jag blev superglad när en av mina födelsedagspresenter i år var en förlängd prenumeration på Novellix. Att få hem deras noveller i brevlådan har varit otroligt roligt, även när jag inte kommit mig för att läsa dem alla på en gång. Men efter att ha läst deras fyra skräcknoveller i ett sträck upptäckte jag att det finns några fördelar med att läsa dem så; framför allt att man får en helt annan helhetskänsla. Så när de nu gav ut sina (ursnygga!) Nobelnoveller bestämde jag mig för den approachen den här gången med.

De fyra författare som finns representerade i den här härligt guldlyxiga asken är Herta Müller med sin essä "Hunger och siden", John Steinbeck med novellen "Krysantemum", Toni Morrison med "Recitatif" och den senaste i raden pristagare, Kazuo Ishiguro, med "En familjemiddag". Av dessa har jag faktiskt läst en förut - som en del i min B-kurs i engelska vid University of Sussex läste jag nämligen Morrisons "Recitatif", men detta är första gången den kommit på svenska och upplevelsen var något annorlunda i den svenska språkdräkten.

Just "Recitatif" läste jag först eftersom den blev en upprepning, och även om den som det mesta fungerade bättre på sitt originalspråk är det fortfarande en intressant novell, då den på ett så unikt sätt behandlar ras. Novellen handlar om två flickor som möts som barnhemsbarn och sedan stöter på varann då och då senare i livet. Ras och klasstillhörighet är viktiga element i deras liv och definierar deras tillvaro, men novellen avslöjar aldrig vem som är vit och vem som är svart. Det är en intressant novell att läsa just av denna anledning - vad händer när läsaren inte får tillskriva en karaktär en hudfärg? Även om jag tycker detta experiment är väldigt tankeväckande blir det dock aldrig en särskilt stark novell som sådan. Man är för fokuserad på att leta ledtrådar till hudfärg i texten för att faktiskt kunna njuta av dess innehåll, och även om det är meningen gör det upplevelsen lite haltande för mig.

Ishiguros "En familjemiddag" blir något helt annat och kan nog vara den novell i asken som jag njuter allra mest av att läsa. I fokus står den hemvändande sonen som åker till Tokyo för att återförenas med sin far och sin syster. Modern har dött efter att ha ätit felaktigt tillagad fugufisk, men hennes ande verkar finnas kvar i barndomshemmet där middagen snart står på bordet. Jag älskar verkligen både skildringen av de kalla, tafatta familjerelationerna och den stramt uppspända stämningen i den här kortkorta berättelsen. Mest av allt gillar jag den nog för det nästan absurda och suggestiva i undertexten som nästan tangerar skräck då och då. Och det öppna slutet, ja - den här novellen gillar jag skarpt.

"Hunger och siden: Män och kvinnor i vardagen" är Müllers essä om livet i Rumänien under Ceaușescus diktatur. Den är ett avbrott från de övriga skönlitterära novellerna och är en plågsam betraktelse med ett ilsket, mörkt språk. Själv kan jag ingenting om Rumäniens politiska historia, men essän ledde mig direkt in på Wikipedia för att läsa på. I förgrunden står det utsatta folket men mest av allt de än mer utsatta kvinnorna, vars brist på preventivmedel och aborträtt gör dem desperata. Det är nästan för jobbigt att ta in, men det är viktig läsning.

Sist läste jag Steinbecks "Krysantemum". Som alltid står det enkla folket i fokus hos Steinbeck, denna gång hemmafrun Elisa i 30-talets USA där hon står på knä i sin blomrabatt. Ensam hemma får hon besök av en kringresande hantverkare som genom att beundra hennes krysantemum hittar en väg in till henne. Novellen är klaustrofobisk och hos Elisa finns en frustration som går att ta på, ändå lyfter inte riktigt denna novell hos mig - kanske är det de gubbiga beskrivningarna av Elisas byst och det extrema fokuset på hennes kropp och parallellerna till blommorna som gör mig lite avig.

Sammanfattningsvis är det här en väldigt fin box vars innehåll är extremt välskrivet (såklart) och som tillsammans blir en samling väldigt olika noveller som ändå alla rör vid något djupt mänskligt och mycket ensamt. Det är också första mötet för mig med till exempel Herta Müller, och detta kortformat är väldigt tacksamt att möta stora författare i - man kan läsa dem utan att bli överväldigad men också utan att de förlorar sin storhet alls.

Fyra Nobelnoveller från Novellix, 2018

lördag 10 november 2018

Recension: Holes av Louis Sachar

I somras hälsade jag på en vän i Stockholm och då var vi ju tvungna att besöka Science Fiction-bokhandeln där. Min kompis hittade då den här boken i hyllan, fast på svenska (Ett hål om dagen är den svenska titeln) och berättade att hon läst den som yngre och mindes den som bra. När jag kollade in baksidan tyckte jag den verkade väldigt intressant, så när jag kom tillbaka från Göteborg såg jag till att låna den.

Stanley Yelnats blir inte förvånad när han blir oskyldigt dömd till ungdomsstraff - hela hans familj i flera led tillbaka har alltid varit på fel plats vid fel tillfälle. Men han får ett val - han kan antingen åka i fängelse, eller åka till Camp Green Lake. Han väljer det senare. Men på Camp Green Lake finns ingen sjö och ingenting är ens grönt. Det är en stor, uttorkad sjöbotten där Stanley och de andra unga kriminella pojkarna har en enda uppgift - att varje dag gräva ett hål, en och en halv meter djupt och en och en halv meter brett. Det sägs att det är karaktärsdanande, men Stanley misstänker snart något annat - att lägerföreståndaren letar efter någonting som ligger nedgrävt. Men vad?

När jag väl fått upp ögonen för den här boken har det visat sig att den är något av en amerikansk kultklassiker i ungdomsgenren. Den utkom första gången 1998 och verkar vara en vanlig bok att läsa i skolan och har dessutom filmatiserats 2003 med Shia LaBeouf i huvudrollen. Men för mig är detta första mötet med Louis Sachar. Det går snabbt att konstatera att även om boken har några år på nacken vid det här laget så är den både lättläst och mycket rolig - den är en slags blandning mellan mysterium och komedi och lyckas kombinera dessa två genrer på ett väldigt bra sätt.

Det jag gillar mest med boken är nog hur den enkelt berättar en historia som går tillbaka långt i tiden utan att göra det förflutna tråkigt. Sammanhangen mellan Stanleys familjehistoria och Camp Green Lake är skrivna på ett sätt som får läsaren att hela tiden ligga ett par steg före Stanley själv, men samtidigt finns det vändningar som tar en på sängen. Det hela skapar ett kollage där man själv är den som får dra de röda trådarna och hitta sambanden, och det är faktiskt rolig och engagerande läsning.

Jag uppskattar också humorn i boken, som inte är för explicit utan balanserar mellan det överdrivna och det vardagliga på ett snyggt sätt. Det är en lätt absurd humor som vilar på sammanträffanden och lågmäld, lite halvtokig humor som blir som allra roligast när man får tänka lite själv. Fint med boken är också skildringen av vänskapen som så småningom uppstår mellan Stanley och den tystlåtne pojken Zero, och själva vänskapstemat är viktigt för boken utan att bli sentimentalt.

Kort sagt är Holes en engagerande, rolig och mycket spännande historia som rör sig lätt och snabbt framåt och som verkligen knyter ihop alla trådar så att läsaren blir nöjd på slutet. Om det inte vore för den skriande bristen på kvinnliga karaktärer hade boken varit en fullpoängare. En enkel, rolig läsupplevelse med dolda samband, familjemysterier och nedgrävda hemligheter - vad mer kan man begära av en bra ungdomsroman?

"Holes", 1998