söndag 29 oktober 2017

Presenter!

I dagarna fyllde jag år, och bland många andra fina presenter fick jag James Baldwins Tell Me How Long the Train's Been Gone, inköpt på Powell's City of Books i USA, som är världens största bokhandel. Ser verkligen fram emot att läsa mer av Baldwin! (Och kolla det snygga bokmärket!)

Dessutom fick jag en helårsprenumeration på Novellix, något som verkligen känns superkul. När jag har massor av plugg att sköta känns det både skönt och mysigt med en novell, och jag älskar verkligen Novellix idé. Jag är över huvud taget inte så bra på att läsa noveller trots att jag verkligen gillar dem, och en prenumeration känns som den rätta lösningen.

Med andra ord, en mycket bra födelsedag!


onsdag 18 oktober 2017

Recension: Oryx and Crake av Margaret Atwood

Jag har varit lite dålig på att recensera böckerna jag läst till min kurs i Animal fiction, och nu är faktiskt det dags för den sista romanen. Jag har väldigt länge velat läsa något av Margaret Atwood, men på något sätt dragit mig lite för det eftersom jag hört så mycket gott om henne. Jag har helt enkelt varit rädd att jag skulle bli besviken. Därför har det nästan varit lite skönt att jag inte själv kunnat bestämma vilken bok av henne jag fick börja med.

På en strand sitter Snowman, den kanske sista levande människan. Klimatet i det som en gång varit USA har blivit tropiskt, med en fruktansvärd hetta som ersätts av ett rasande regnoväder varje eftermiddag. Varje dag är en pärs som ska överlevas, och det enda sällskap som finns är de grönögda, alltför märkliga Children of Crake. Men Snowman var inte alltid Snowman. En gång hette han Jimmy, i en värld där det fortfarande fanns människor - som hans bästa vän Crake och hans livs kärlek, Oryx.

Som sagt är det här mitt första möte med en författare som funnits med i periferin ett bra tag. Och så lättad jag är! För jag gillar verkligen, verkligen den här boken. Jag som inte brukar tycka att dystopier är särskilt intressanta läser Oryx and Crake med en växande fascination. Även om det är en roman som lär klassas som science fiction av de flesta, så har jag förstått att den snarare räknas in i genren spekulativ fiktion. Och det stämmer ju mer jag tänker på det - det som syns i den här boken är inte regelrätt sci-fi, utan helt enkelt en överdrift av saker som redan existerar idag. Här finns genmodifierade djur, medicin mot precis allt, odlade organ, köttdjur som inte känner någon smärta. Det är en värld där gränserna för vad som är möjligt med teknikens hjälp har tänjts till bristningsgränsen, och därmed också gränserna för rätt och fel.

Det är en djupt samhällskritisk roman om konsumtion och kapitalism, rikedom och fattigdom, etik och moral, befolkad av varelser som kommit av att människan lekt gud en gång för mycket. I detta ställer den frågor om vikten av både utbildning och av religion på ett sätt som sparkar igång tankarna. Inte minst är den, trots att det är många år sen den kom ut, brinnande aktuell i sina frågor om miljö, resurser och vetenskapens ansvar.

Men inget av detta skulle spela någon roll utan karaktärerna - utan dem skulle boken möjligtvis ha varit intressant, men knappast bra. I centrum står Jimmy/Snowman, som vi genom tillbakablickar får följa genom hans uppväxt i ett av de skyddade områden där den nya tekniken växer fram snabbare än den kanske klarar av, sedan när han lär känna den ovanlige Crake som kommer att förändra hela hans liv. Och inte bara hans.

Intressant är att på seminariet jag hade om boken var det många som sa att de inte gillade Jimmy, att han var osympatisk och omoralisk. Och visst är han båda delarna. Men jag hade svårare än mina klasskamrater för att ogilla honom. Tvärtom växte han allt mer i mina ögon, och blev en intressant och skev antihjälte. Hans moral är svår att klanka ned på när man sätter den i relation till de andra karaktärerna i boken - i samhället han växt upp i skulle jag till och med våga kalla Jimmy moralisk. Dessutom tyckte jag flertalet gånger att han var rentav rolig. Vad sägs om "Is this purgatory, and if it is, why is it so much like the first grade?"

Allt binds ihop av ett mycket, mycket skickligt sätt att skriva som tog mig lite på sängen med sin underfundighet, sin humor och sitt sätt att inte väja för de mer grafiska detaljerna i boken. Det här är underhållning och samhällskritik i precis rätt proportioner till varandra, och jag har fallit handlöst för Oryx and Crake. Så mycket att jag faktiskt vill läsa vidare i trilogin, som fortsätter med The Year of the Flood och MaddAddam. 

"Oryx and Crake", 2003

torsdag 5 oktober 2017

Årets nobelpristagarre

Så var det den tiden på året igen. Eftersom jag ändå satt på Stadsbiblioteket här i Göteborg och pluggade passade jag på att gå på deras Nobelevenemang - först ett slags "försnack" där några av bibliotekarierna presenterade sina favoritkandidater och gick igenom bettinglistorna, där Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong'o låg högt. Och sedan, när klockan blev ett, visade de avslöjandet på storbildskärm.

Jag, som var helt beredd på att det skulle bli ett namn jag inte alls kände till, blev ganska glatt överraskad av Kazuo Ishiguro. Honom har jag ju till och med läst, även om det var några år sedan, och i hyllan står Återstoden av dagen och väntar. Hans senaste bok Begravd jätte har jag också velat läsa länge, och tänkt att jag ska köpa i bokhandeln där jag jobbar - något jag nog kan se mig om i stjärnorna efter nu. Men riktigt kul faktiskt!

Det enda som är riktigt trist är ju dock att det nu är 100 män och 14 kvinnor som fått priset. Lite jämnare könsfördelning hade ju faktiskt inte skadat.