måndag 28 oktober 2013

Veckans recension: Flugornas herre av William Golding

Efter ett par stressiga veckor försöker jag nu få igång bloggen igen; jag hoppas att ingen är för besviken på att en-recension-i-veckan-regeln inte riktigt har följts de senaste veckorna. Jag har lite dåligt samvete, men bloggandet ska inte kännas som en plikt utan något jag gör för att det är roligt. Dessutom har jag inte tillräckligt många läsare för att skapa ett ramaskri av något slag.

För att återgå till att faktiskt recensera; jag befinner mig i en lässvacka som jag försöker råda bot på genom att läsa om böcker som jag vet att jag gillar. Flugornas herre läste jag för första gången när jag var alldeles för ung. Jag var kanske elva år och hade en klassikerfas där jag försökte beta mig igenom "alla" klassiker. Många av mina favoritböcker hänger sig kvar från den perioden (bland annat Djungelboken, Robin Hood och Skriet från vildmarken). En av böckerna som jag gav mig på var den här. Min mamma hade den i sin bokhylla och jag minns hur jag tyckte den var svårläst så obehaglig att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Ett år senare eller så valde jag att läsa den ordentligt, och även om jag inte kan minnas att det var en bok som jag älskade så har den tveklöst lämnat djupa spår hos mig. Jag behöll min mammas gamla orange pocketutgåva på mitt rum ända tills i somras, när jag äntligen hittade en med ett omslag som jag gillade bättre. Och i samband med det ville jag läsa om den, och här sitter jag nu.

Det har visserligen gått många år sedan sist jag läste den, men faktum är att jag har precis samma känsla när jag läser nu som jag hade som tolvåring. Om jag var tvungen att välja bara ett ord för att beskriva Flugornas herre så skulle ordet vara obehag. Jävlar vilken olustig känsla jag har genom hela boken; en pockande övertygelse om att allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

Bokens handling känner kanske de flesta till men jag kan dra den ändå; ett gängbrittiska pojkar i åldern sex till tolv år blir strandade på en söderhavsö när deras plan störtar mitt under ett pågående krig. Ön är obebodd, med det finns gott om frukt, en trevlig lagun att bada i, och grisar som visar sig vara relativt lättfångade. Medan de väntar på att bli räddade utser pojkarna en ledare, Ralph, och ett jaktlag, som leds av Jack. Tiden på ön kan bli en fantastisk semester och ett äventyr för livet, men snart växer oron, missämjan och rädslan och det bildas olika läger mellan pojkarna. Ralph och Jack blir rivaler, och ön förvandlas från ett drömlandskap till en mardröm.

På framsidan av min utgåva av boken står det att Flugornas herre är "ett miniatyrdrama över mänsklighetens historia", och under läsningen har jag funderat mycket på vad som menas med det där. Jag antar att man mycket väl kan läsa den här boken som en metafor över mänsklighetens historia; pojkarna landar på ön och utvecklar en civilisation och ett krig på samma sätt som man kan tänka sig att människor hamnat på jorden och gjort samma sak, och ön blir ett eget litet mikrouniversum, medan budskapet blir att alla människor är dömda att föra sig själva i fördärvet.

Jag tycker dock att det är en lite tråkig läsning av romanen, även om den teorin har sina poänger. För mig blir temat om den inre mänskliga ondskan det mest intressanta. Pojkarna är barn, oskyldiga och rena. Att se dem förvandla varandra och sig själva till monster enbart för att de kan, är skrämmande och det är detta som utgör själva bokens kärna för mig. Kort efter sin ankomst börjar de föreställa sig vad de kallar ett odjur, ett yttre hot som lever på ön och som är farligt. Odjuret blir katalysatorn som delar gruppen i två läger; Ralphs sida som representerar logik, civilisation och regler, och Jacks sida, som representerar känslor, våld och fysiska, djuriska drifter. Själva upplägget blir såhär vid en andra och mer vuxen genomläsning ganska tydligt, och i slutändan är Flugornas herre främst en bok som ställer civilisation mot ursprunget. Samtidigt blir dess budskap det rätt deppiga att mörker är en del av att vara människa, och att alla har ett frö inom sig som kan bli gro till ondska.

Bokens språk upplever jag som ganska träigt och svårgenomträngligt, även om jag aldrig riktigt kan sätta fingret på vilka formuleringar som ger mig den känslan. Jag har känslan av att Flugornas herre inte är en karaktärsdriven roman utan en intrigdriven roman, där händelser verkar föra karaktärerna med sig snarare än tvärtom. Det är synd, eftersom jag tror att boken hade fått större effekt på mig om jag kände mig närmare dess huvudpersoner. Karaktärerna - Ralph, Jack, Nasse och Simon som är de mest framträdande, blir snarare representationer för olika delar av samhället än faktiska personer som jag bryr mig om.

Mycket av den känslan förstärks av vissa "logiska glapp" som jag valt att kalla dem. Jag menar, jag förstår att bokens fokus ligger på barnens utveckling på ön, och att anledningen till att de kom dit inte är särskilt intressant för bokens handling. Men själv kan jag inte låta bli att tänka: var tog planet som kraschade vägen? Var det så fullt med barn att det inte fanns en enda vuxen utom piloten, eller vad är anledningen till att ingen vuxen fanns med? Finns det inga ägodelar eller människogjorda saker kvar från kraschen? Varför lider ingen av skador eller trauma? Och hur kommer det sig att nästan inga barn känner igen varandra? (under min första läsning som elvaåring minns jag att jag hade det ganska oskyldiga intrycket av att pojkarna varit på någon resa utomlands med sina skolor, men den här gången lutar jag mer åt att de håller på att bli evakuerade undan ett atomkrig).

Det är många frågor som hade känts naturliga för pojkarna att tänka på, men som aldrig tas upp. Som sagt förstår jag att bokens fokus inte ligger där, men det irriterar mig ändå lite att allt detta logiska bara ignoreras. Det skapar en irritation hos mig som läsare eftersom det inte känns naturligt.

Men nu bitchar jag väl på om en massa onödigt igen. Flugornas herre är en riktigt bra roman om mänsklighet, omänsklighet och människors ofattbara kapacitet till ondska. Den handlar om mobbing, utsatthet, rädsla, grupptryck och våld, och om hur detta alltid ligger just under ytan, redo att blomma upp, och den är snyggt upplagd med tydlig symbolik. Obehagskänslan är konstant, inte minst för att den ställs emot den paradisaktiga miljön på ön.

Boken tar upp många viktiga teman och förtjänar verkligen sin status som modern klassiker eftersom den tål att tänka på. Alla borde verkligen läsa den här boken någon gång i sitt liv för att bli påminda om att medmänsklighet inte nödvändigtvis är något permanent, och att vi alla bör vara observanta på det primitiva och våldsamma mörker som existerar inom oss och som aldrig på riktigt kommer att försvinna.

"Lord of the Flies," 1954

2 kommentarer:

  1. Å, vad duktig du är på att resonera kring böcker. Fint skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack! Vad glad jag blev! :)

      Radera