onsdag 18 oktober 2017

Recension: Oryx and Crake av Margaret Atwood

Jag har varit lite dålig på att recensera böckerna jag läst till min kurs i Animal fiction, och nu är faktiskt det dags för den sista romanen. Jag har väldigt länge velat läsa något av Margaret Atwood, men på något sätt dragit mig lite för det eftersom jag hört så mycket gott om henne. Jag har helt enkelt varit rädd att jag skulle bli besviken. Därför har det nästan varit lite skönt att jag inte själv kunnat bestämma vilken bok av henne jag fick börja med.

På en strand sitter Snowman, den kanske sista levande människan. Klimatet i det som en gång varit USA har blivit tropiskt, med en fruktansvärd hetta som ersätts av ett rasande regnoväder varje eftermiddag. Varje dag är en pärs som ska överlevas, och det enda sällskap som finns är de grönögda, alltför märkliga Children of Crake. Men Snowman var inte alltid Snowman. En gång hette han Jimmy, i en värld där det fortfarande fanns människor - som hans bästa vän Crake och hans livs kärlek, Oryx.

Som sagt är det här mitt första möte med en författare som funnits med i periferin ett bra tag. Och så lättad jag är! För jag gillar verkligen, verkligen den här boken. Jag som inte brukar tycka att dystopier är särskilt intressanta läser Oryx and Crake med en växande fascination. Även om det är en roman som lär klassas som science fiction av de flesta, så har jag förstått att den snarare räknas in i genren spekulativ fiktion. Och det stämmer ju mer jag tänker på det - det som syns i den här boken är inte regelrätt sci-fi, utan helt enkelt en överdrift av saker som redan existerar idag. Här finns genmodifierade djur, medicin mot precis allt, odlade organ, köttdjur som inte känner någon smärta. Det är en värld där gränserna för vad som är möjligt med teknikens hjälp har tänjts till bristningsgränsen, och därmed också gränserna för rätt och fel.

Det är en djupt samhällskritisk roman om konsumtion och kapitalism, rikedom och fattigdom, etik och moral, befolkad av varelser som kommit av att människan lekt gud en gång för mycket. I detta ställer den frågor om vikten av både utbildning och av religion på ett sätt som sparkar igång tankarna. Inte minst är den, trots att det är många år sen den kom ut, brinnande aktuell i sina frågor om miljö, resurser och vetenskapens ansvar.

Men inget av detta skulle spela någon roll utan karaktärerna - utan dem skulle boken möjligtvis ha varit intressant, men knappast bra. I centrum står Jimmy/Snowman, som vi genom tillbakablickar får följa genom hans uppväxt i ett av de skyddade områden där den nya tekniken växer fram snabbare än den kanske klarar av, sedan när han lär känna den ovanlige Crake som kommer att förändra hela hans liv. Och inte bara hans.

Intressant är att på seminariet jag hade om boken var det många som sa att de inte gillade Jimmy, att han var osympatisk och omoralisk. Och visst är han båda delarna. Men jag hade svårare än mina klasskamrater för att ogilla honom. Tvärtom växte han allt mer i mina ögon, och blev en intressant och skev antihjälte. Hans moral är svår att klanka ned på när man sätter den i relation till de andra karaktärerna i boken - i samhället han växt upp i skulle jag till och med våga kalla Jimmy moralisk. Dessutom tyckte jag flertalet gånger att han var rentav rolig. Vad sägs om "Is this purgatory, and if it is, why is it so much like the first grade?"

Allt binds ihop av ett mycket, mycket skickligt sätt att skriva som tog mig lite på sängen med sin underfundighet, sin humor och sitt sätt att inte väja för de mer grafiska detaljerna i boken. Det här är underhållning och samhällskritik i precis rätt proportioner till varandra, och jag har fallit handlöst för Oryx and Crake. Så mycket att jag faktiskt vill läsa vidare i trilogin, som fortsätter med The Year of the Flood och MaddAddam. 

"Oryx and Crake", 2003

torsdag 5 oktober 2017

Årets nobelpristagarre

Så var det den tiden på året igen. Eftersom jag ändå satt på Stadsbiblioteket här i Göteborg och pluggade passade jag på att gå på deras Nobelevenemang - först ett slags "försnack" där några av bibliotekarierna presenterade sina favoritkandidater och gick igenom bettinglistorna, där Haruki Murakami och Ngugi Wa Thiong'o låg högt. Och sedan, när klockan blev ett, visade de avslöjandet på storbildskärm.

Jag, som var helt beredd på att det skulle bli ett namn jag inte alls kände till, blev ganska glatt överraskad av Kazuo Ishiguro. Honom har jag ju till och med läst, även om det var några år sedan, och i hyllan står Återstoden av dagen och väntar. Hans senaste bok Begravd jätte har jag också velat läsa länge, och tänkt att jag ska köpa i bokhandeln där jag jobbar - något jag nog kan se mig om i stjärnorna efter nu. Men riktigt kul faktiskt!

Det enda som är riktigt trist är ju dock att det nu är 100 män och 14 kvinnor som fått priset. Lite jämnare könsfördelning hade ju faktiskt inte skadat.


torsdag 28 september 2017

Recension: Flush av Virginia Woolf

Precis som utlovat kommer här nästa bok i serien av kursromaner med inriktning på djur. Den här gången ett ännu större namn än Paul Auster - ingen mindre än Virginia Woolf.

Flush är en hundbiografi, som följer den renrasiga cocker spanieln Flushs liv från födsel till död. Som valp blir han skänkt som en gåva åt den sjukliga poeten Elizabeth Barrett Browning, och med henne lever han ett undanskymt liv i ett bakre rum i London. I parkerna måste han vara kedjad och farorna är många i det viktorianska England. Men senare kommer resorna i Italien, och parallellt med Elizabeth Barrett Brownings liv löper Flushs.

Det är ingen tillfällighet att allt jag läst av Virginia Woolf har blivit läst till olika kurser. Tyvärr har jag väldigt svårt för Woolf (och svårt för stream of conciousness-metoden som förknippas så starkt med henne) och jag har aldrig stött på någonting av henne som jag verkligen gillat. Förväntningarna på Flush var därför ganska låga.

Ändå har jag inte ogillat Flush. Det är en ganska trevlig bok, som inte skryter med några enorma ambitioner - den leker sig snarare fram och jag får intrycket av att författaren haft ganska roligt när hon skrev den här boken. Den är ovanlig på det sättet att det är en regelrätt biografi över en verklig hund. Samtidigt blir det förstås en slags biografi över Elizabeth Barrett Browning också, men en som är sedd utifrån, och det är ett intressant berättartekniskt val. Hundperspektivet hanteras bra, Flush blir aldrig mänskliggjord utan förblir en hund rakt igenom. Ändå finns det en mänsklig respekt för honom i berättandet.

Intressant nog går Flush också att läsa som en allegori över det slags liv som kvinnor tvingades leva i det viktorianska England. Renrasighet förknippas med klass, koppelregler blir sociala piskor, och Flushs frigörelse är synonym med Elizabeths. Det ger boken en djupare nivå som jag uppskattar, för den lyckas vara både en lättsam och lite humoristisk bok om en hunds liv, samtidigt som den genom hundperspektivet lyckas med att vara en social kritik.

Ändå kan jag knappast påstå att Flush är en bok som drabbar mig. Den är välskriven, småtrevlig och intressant, men den griper aldrig tag. Jag har läst den i Oxford World Classics utgåva, som till hälften består av förord och som är full av noter både av Woolf själv och av utgivaren. Jag måste erkänna att de hundratals asteriskerna och noterna har stört min läsning rätt ordentligt, och vissa av dem känns rentav överflödiga.

"Flush: A Biography", 1933

onsdag 27 september 2017

Lite real talk och varför jag inte kommer gå på Bokmässan i år

Det har tagit mig över en vecka att skriva det här inlägget, men i måndags förra veckan var jag och såg en film. Ska du se en enda film i år, så ska du se I am Not Your Negro. Som de flesta som följt mig här ett tag kanske vet så är James Baldwin en av mina senare favoritförfattare, som bara fortsätter att växa hos mig.

Förra året gjordes en dokumentärfilm som baserades på hans oavslutade roman Remember This House. Texten läses i filmen upp av Samuel L. Jackson och handlar om tre svarta medborgarrättskämpar, Martin Luther King Jr., Malcolm X och Medgar Evers, som alla blev brutalt mördade och som alla kände James Baldwin på något sätt. Det är en film om djupet i USA:s rasism, hur långt ner i rötterna det verkligen går och om hur man någonsin ska kunna leva som svart människa i USA. Går det ens?


Efter att ha velat se filmen länge gick jag till slut på visning av den här i Göteborg, på stadsbiblioteket. Det var en filmvisning som följdes av ett samtal om filmen och känslorna den väckte. Inte nog med att filmen i sig var en drabbande, totalt förlamande upplevelse - diskussionen i publiken efteråt var något av ett wakeup-call för mig.

Jag känner inte många rasifierade människor och de jag känner känner jag ytligt. Jag vet att jag lever i en skyddad tillvaro som vit, men jag tror inte att jag förstått det ordentligt förrän i måndags när jag såg den här filmen. Det är så enkelt att säga: Men det där är USA. Det går inte att applicera på Sverige.

Men jo. Hörni. Det gör det. Det fanns många smarta röster i publiken den kvällen, som tog upp faktum som att Sveriges kolonisationshistoria fortfarande berättas som en "upptäcktsresa" för svenska skolbarn. Den svarta läraren som upplyste mig om att man på 40-talet (40-talet!!) visade upp svarta människor på Skansen som djur. Och det mest beklämmande av allt är Sverige inte ens gör en ansats att möta sin rasistiska historia. USA, England och många andra före detta kolonisatörer gör åtminstone ansatser att göra upp med sin historia. Men i Sverige är man tyst. Och man lever på sitt rykte som ett tolerant land. Vi klappar oss själva på axeln för att vi inte krigat, det ligger så djupt rotat hos oss att vi är "de snälla" att vi är blinda för all den rasism som existerat här, och som fortfarande gör det.

Jag ska vara ärlig. Publikdiskussionen efter visningen av I am Not Your Negro gjorde mig djupt, djupt skakad. Där satt jag, mest intresserad av James Baldwin som författare, och befann mig plötsligt i en extremt laddad debatt. En arg tjej tog mikrofonen och nästan skrek: "Det är vi som står vid kravallstaketen. Det är oss de vill döda. Till alla vita här inne - var fan är ni nånstans?!"

Och ja. Vad säger man? Jag är skyldig i detta. I staden där jag bor marscherar nazister på gatorna utan att polisen gör någonting. På lördag är de utanför Bokmässans dörrar, på samma dag som en av de största judiska högtiderna äger rum.

Förra året gick jag på Bokmässan trots debatten kring Nya Tider. I år gör jag inte det. Det är tråkigt, för Bokmässan är en höjdpunkt för mig varje år, ett ställe dit jag gått exalterad som ett barn på väg till världens största godisaffär. Sist åkte jag till och med hem från England bara för att gå dit. Men tyvärr. I år är jag hemma. Jag vet att min enda lilla närvaro knappast gör någon skillnad, men jag kan faktiskt inte gå dit utan att få en fadd smak i munnen.

I am Not Your Negro finns för övrigt på SVT Play nu. Jag rekommenderar verkligen att ni ser den. Här har ni dessutom trailern:

söndag 24 september 2017

Recension: Timbuktu av Paul Auster

Så var terminen igång. Jag har nu påbörjat min C-kurs i engelska, med inriktning på litteratur. Min kurs kommer att fokusera på "animal fiction" - ett tema jag tycker låter spännande och som passar mig väldigt bra. Förutom en essä om varför man har nytta av att studera djur i konst, så är Timbuktu den första boken på kursen - och dessutom är den mitt första möte med Paul Auster.

På gatorna i Baltimore snubblar Willy, en döende uteliggare fram med sitt konstanta sällskap - sin trogna hund Mr Bones. Mr Bones vet att Willy snart inte kommer finnas kvar, och att han måste börja ta hand om sig själv. Men hur ska det gå till när Willy alltid funnits? Inte en enda dag har Mr Bones varit utan honom. Men så är också Mr Bones en väldigt sofistikerad hund - han förstår det engelska språket och är smartare än de flesta andra fyrbenta han träffat på. Om han bara använder sin hjärna kan allting kanske lösa sig ändå...

Vad jag tycker om den här boken är extremt svårt att säga. Min åsikt om den har växlat mer än en gång under läsningen. Till en början tyckte jag bra om den - den kändes unik och intressant i sitt upplägg, men det är som om luften går ur den något kapitel in. Trots att boken är mycket kort - jag tror till och med att den klassas som en så kallad "novella" - så har den långa kapitel och handlingen är inte särskilt stramt uppspänd, vilket gör att jag upplever den som lite planlös. Till detta kommer att Willy håller långa monologer som i sanningens namn är rätt trista.

Det som dock gör mig mest konfunderad i läsningen är upplägget och berättarperspektivet. Mr Bones är definitivt bokens huvudperson, den kring vilken handlingen kretsar, men samtidigt är berättarrösten inte hans. Det berättas om saker Mr Bones omöjligt kan veta, boken tar svängar in i det förflutna och in i andra karaktärers tankevärldar. Ovanpå detta kommer också faktumet att Mr Bones är en slags fabelhund, kapabel att förstå mänskligt tal och mänskliga tankar - kort sagt med ett nästan helt mänskligt tankesätt. Och detta gör att berättelsen snubblar lite för mig. För Mr Bones är inte en hund. Hans berättelse är mänsklig, och det gör boken svår att tro på och svår att ta till sig. Jag kommer på mig själv med att kontrastera den med den kanske bästa skildring av en hunds tankevärld som alls skrivits - Kerstin Ekmans Hunden. I den berättelsen är hunden en hund, språket är en hunds, bilderna, världssynen, allting är filtrerat genom en prisma som tydligt säger att det är ett djurperspektiv. Så är verkligen inte fallet här.

Naturligtvis är det också detta som gör Timbuktu intressant. Varför denna hybrid mellan hund och människa? Det väcker onekligen alla sorters olika frågor. Men för mig haltar läsupplevelsen eftersom jag aldrig tror på den. Jag hittar aldrig det där läget där jag accepterar premisserna. Att göra Mr Bones så mänsklig känns för mig som att fuska, och detsamma gäller perspektivbytena. Fusk - för att boken tar genvägar. Istället för att faktiskt gå in i hur en hund skulle kunna uppleva världen stannar den här boken vid att ge hunden ett mänskligt sinne, som kan förklara allting för läsaren. Jag upplever det då och då som ett slags lathet, som om författaren inte orkat med det arbete som hade behövts för ett "riktigt" djurperspektiv. Dessutom lider boken av en del styltig exposition.

Intressant nog har jag dock redan känslan av att det här kommer bli en bok som växer i efterhand - något som kan diskuteras, stötas och blötas i timmar. Det finns naturligtvis en vits i att skriva så här - men det hindrar inte boken från att kännas halvdan under själva läsningen. Hursomhelst kan ni vara så säkra - det blir fler recensioner på djurböcker framöver!

"Timbuktu", 1999

torsdag 21 september 2017

Stephen King 70 år!

Lite sent på det men jag kan ju inte missa min favoritförfattares 70-årsdag! Stort grattis till Stephen King!

Jag får för övrigt be om ursäkt för tystnaden på bloggen - det finns mycket jag skulle vilja blogga om men plugget tar helt enkelt för mycket tid i anspråk just nu. Jag hoppas på att kunna återvända snart med en lite mer ingående uppdatering. Recensioner kommer åtminstone, med tanke på att jag läser litteraturvetenskap igen.

Men dagen till ära - vilken är din favoritbok av King?

onsdag 6 september 2017

Recension: Vända världen rätt av Jennifer Niven

Förra året läste jag Jennifer Nivens genombrottsroman All the Bright Places (den svenska titeln är Som stjärnor i natten). Den var en välbehövlig injektion av ungdomslitteratur mitt i mina studier, och jag tyckte boken var väldigt bra. Nu är det pluggtider ifen, och i vad som nästan liknade panik lånade jag hem den här, Nivens andra ungdomsbok, för att läsa den innan jag kommer sitta fast med tyngre litteratur.

Jack är en av de coolaste killarna på sin high school, men ingen vet hur hårt han jobbar för att hålla sig flytande. Han lider av ansiktsblindhet, och kan knappt känna igen någon - varken sina vänner, sin av-och-på-flickvän, nästan inte ens sina egna familjemedlemmar. När det nya läsåret tar sin början kommer också Libby tillbaka. Hon är tjejen som gick upp så mycket i vikt att hon blev tvungen att lyftas ut ur sitt hus med lyftkran. Trots att hon nu gått ner massor i vikt vet hon att det förflutna inte går att fly ifrån.

Jag har haft ganska svårt att känna mig engagerad i den här berättelsen, och har försökt sätta fingret på varför under hela läsningen.  Kanske beror det på att jag hade för höga förväntningar efter att ha läst All the Bright Places - men det finns ändå en gemensam känsla i båda de här romanerna som jag känner igen; utsattheten, de dolda handikappen, den darrande första kärleken. 

Men kanske är det något med detta att läsa amerikansk ungdomslitteratur på svenska som bara faller platt för mig. Jag tänker ofta på hur originaltexten kan ha sett ut, hur mycket mer pondus en bok om amerikanska ungdomar och high school hade fått om jag läste den på engelska. Det ligger som något konstlat och falskt över hela miljön, dialogerna och karaktärerna som, liksom med så många andra böcker i "high school"-genren, resulterar i en glättighet som jag associerar till Hollywood. Alla är lite för mycket karaktärer, lite för lite människor. Allt är lite för bra uttänkt, lite för bra planerat. Om det är bokens eller översättningen som ger den känslan låter jag vara osagt.

Det är hur som helst en tråkig känsla att ha, särskilt eftersom jag ändå inser att Vända världen rätt tar upp viktiga saker - social stigma, självkänsla, mobbing, ensamhet och respekt mot andra. Dessutom är den då och då rolig. Ändå tycker jag allt som oftast att boken inte är mer än sådär. Kanske, har jag tänkt lite sorgset medan jag läst, är jag helt enkelt för gammal.

Vända världen rätt är, precis som All the Bright Places, skriven i kapitel som växlar mellan Jack och Libbys perspektiv. Dessutom är den indelad i delar, på ett i mitt tyckte ganska kaotiskt sätt som inte ger någon särskild struktur åt berättelsen - titlarna lyder bland annat "åtta timmar tidigare", "veckan därpå", och så vidare. Jag har svårt att se syftet med den typen av indelningar och tycker mest det blir märkligt.

Men som sagt tar boken upp viktiga teman, och jag tror säkert att det är en bok många kan ha utbyte och nytta av. Själv är jag tyvärr inte särskild såld.

"Holding Up the Universe", 2016

tisdag 22 augusti 2017

Kurslitteraturens månad är här

Om bara ett par veckor är det  dags för mitt sista läsår vid Göteborgs universitet (vart har tiden egentligen tagit vägen?). Jag ska iallafall, förhoppningsvis, lämna ryskan bakom mig och fortsätta läsa engelska. Jag har (såklart) valt litteratur som inriktning, och på schemat står författare som Margaret Atwood, Paul Auster och J.M. Coetzee, bland annat.

Som om det inte vore nog med en litteraturkurs har jag dessutom, som en del av utbildningen, fått välja en valbar kurs - och jag har valt en distanskurs i skräcklitteratur! Det ska bli väldigt kul, dels för att jag aldrig läst något på distans, och dels för att det ska bli roligt att läsa skräcklitteratur på universitetsnivå, och få en paus från all engelska då och då.

Dock krävs det en hel del planering för att hinna läsa så mycket, men det får bli terminens utmaning. Nu väntar jag hem inte mindre än sju böcker i brevlådan!

fredag 18 augusti 2017

Recension: Flickan med gåvorna av M.R. Carey

I våras när jag var på bio fick jag se en trailer för filmatiseringen av den här boken, och sedan kunde jag inte skaka av mig lusten att läsa den - detta trots att jag inte brukar dras särskilt mycket till dystopier, och definitivt inte till zombieinslag. När den sen dök upp som ett läsexemplar på jobbet tog jag tillfället i akt.

I en militärbunker lever Melanie, ovetande om omvärlden.  Allt hon känner till är klassrummet och sin cell, där hon blir hämtad varje morgon. Då håller en soldat en pistol riktad mot henne medan två andra spänner fast henne i rullstolen. I klassrummet finns läraren som hon älskar över allting annat - Miss Justineau. Melanie skulle göra vad som helst för Miss Justineau, och när militärlägret plötsligt kullkastas får hon chansen att bevisa det. Tillsammans med Miss Justineau, den hårda sergeanten, en soldat och den kallhjärtade Dr Caldwell tar sig Melanie fram i en värld hon inte ens visste fanns. En värld efter Kollapsen, där de hungriga härjar. 

Som sagt läser jag hemskt få dystopier. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det hänger ihop med samma anledning till att jag sällan läser fantasy - det känns som en sådan kraftansträngning att sätta sig in i en värld med helt nya lagar och regler. Jag kan helt enkelt inte alltid uppbåda den energin. Ändå är det alltid ganska roligt när jag väl ger det en chans. 

I läsningen av Flickan med gåvorna får jag starka Pestens tid-vibbar, och jag tänker också en hel del på boken med den snarlika titeln Flickan från ingenstans. I den här boken finns också en sjukdom, som bär ansvaret för att hela mänskligheten förvandlats till zombieliknande monster, styrda enbart av sina hungerskänslor. Bokens "hungriga" är intressanta, skräckinjagande och inte minst originella. Lite extra roligt är att det här för en gångs skull är en bok som utspelar sig i resterna av England, och inte USA. 

Handlingen vävs samman och bärs upp av ett litet antal karaktärer, vilket jag gillar. Det ger dem utrymme att utvecklas och för läsaren att lära känna dem ordentligt. Samtidigt är handlingen rak och actionspäckad - även om filosofiska frågor finns närvarande är det spänningen som är i första rummet. Och det är väl så det ska vara i en sådan här bok.

För spännande är den. Det är svårt att sluta läsa, och sidorna flyger fram med hjälp av de korta, intensiva kapitlen och den snabba handlingen. Men det jag verkligen gillar med den här boken är barnperspektivet, som är som starkast i början när Melanie är instängd i sin cell och inte känner till mer av världen än just den och klassrummet. Då är boken som allra bäst, när Melanie fäster sig vid glada, barnsliga detaljer samtidigt som läsaren själv förstår allt mer av vad som egentligen pågår. Effekten blir en blandning mellan naivitet och nattsvart mörker som är extremt bra utförd. Resten av boken är också bra, men mer action och handling, och mindre litterärt stilgrepp. 

Kort sagt är Flickan med gåvorna en bra bok om man letar efter något rafflande och spännande. Den känns unik och välskriven, och som ett perfekt underlag till en lika spännande film. Det ska bli intressant att se den nu när jag läst boken.

"The Girl with all the Gifts", 2014

torsdag 17 augusti 2017

King på bio

Igår var det svensk premiär för The Dark Tower - alltså filmatiseringen av Stephen Kings Det mörka tornet, och jag bestämde mig för ett biobesök. Efter att ha följt en del reaktioner online och sett trailern hade jag inte särskilt höga förväntningar, och tyvärr stämde de - filmen var, milt sagt, sådär. Kanske är det rentav tur att det är så pass många år sedan jag läste serien, eftersom jag antagligen blivit ännu mer besviken då. Största problemet med filmen är väl egentligen inte de kreativa friheter den tar sig, utan snarare att den misslyckats så stort i att förmedla vad Det mörka tornet egentligen handlar om, själva känslan i böckerna.


Men än är inte Stephen King-sommaren slut! Om några veckor går remaken av Det upp på bio, och även om jag antagligen kommer avlida av rädsla där i biosalongen känns den som en given film att se. Kolla in trailern!

lördag 12 augusti 2017

Självdisciplinen flög all världens väg

Trots att jag numera jobbar i en bokhandel har jag faktiskt, i mitt tycke, lyckats hålla mig rätt bra ifrån detta med att köpa böcker jag egentligen inte har råd med (även om det är väldigt svårt ibland med personalrabatten i bakhuvudet). Men häromdagen hände det - jag skulle prismärka en vagn med nya böcker och hjärtat hoppade liksom till i bröstet. För vilken bok har kommit, helt utan att jag haft den på radarn? Jo, Stig Dagermans Dagsedlar i precis samma utförande som jag har alla hans andra böcker i. Ni vet, de där som jag fick köpa begagnade från Bokbörsen för att jag var så sen med att inse att jag behövde äga dem.

Det fanns liksom inte ens på kartan att jag inte skulle ha den här boken. Kolla så snygg! Jag ser verkligen fram emot tillfället när jag kan ställa den i hyllan bland de andra och se hur bra de gör sig tillsammans...

söndag 6 augusti 2017

Prideläsning

Det är Pride-vecka, och vad passar då bättre än min årliga lista över riktigt bra böcker att läsa på HBTQ-tema? Precis som föregående år gör jag den här listan baserad på vilka böcker på temat som jag läst sedan förra årets lista. 


Först ut är faktiskt en fackbok, som till stor del handlar om samhällets syn på homosexuella män och hur den förändrats, med fokus på vita duken. Som analysexempel har den Hitchcocks klassiker Psycho. Jag pratar förstås om Johan Hiltons augustnominerade bok Monster i garderoben, en otroligt intressant bok om hur den avvikande sexualiteten exploaterats inom skräckfilm. Men den är också en fin biografi över Anthony Perkins, som hade huvudrollen i Psycho.

Ungdomsboken på listan är Du, bara av Anna Ahlund, en fin sommarlovsbok om John, som försöker hjälpa sin storasyster snärja sitt senaste kärleksintresse Frank. Men när John faktiskt får träffa Frank vänds allting upp och ned... En riktig kärleksroman!

Och så till något helt annat - skräck. Nämligen Hemmet av Mats Strandberg, som är regelrätt kuslig skräck, blandat med en mor och son-relation, men där sexualitet också har en viss plats. Otäckt, spännande och välskrivet.

 Ännu en tvär vändning, den här gången till sport. Björnstad av Fredrik Backman handlar primärt om mentaliteten i en liten stad där hockey betyder allt, och vad som händer när framgång blir viktigare än rätt och fel. Med i mixen finns också den skadliga jargongen i omklädningsrum, och hur det påverkar dem som inte passar in i mallen. 

Sist men absolut inte minst med sina 700 sidor, är min senast utlästa bok; Ett litet liv av Hanya Yanagihara. En fullständigt uppslukande läsupplevelse där man lever och andas med karaktärerna, om en grupp vänner som lever sina liv i New York. Om hemligheter, frågan om man kan fly från sitt förflutna eller om det alltid kommer jaga en, och kanske allra mest om den största kärleken av alla; vänskapen.

Som vanligt när jag tittar på vilka böcker jag valt den här gången slås jag av hur enformig den är - samtliga böcker i år behandlar bara manlig, homosexuell kärlek. Inget ont om det, men själv vill jag bli bättre på att läsa om lesbisk kärlek, om bisexuell kärlek, och mer trans- och queerlitteratur. Var finns alla de böckerna? Ge mig tips! Vilka böcker med inslag av HBTQ är dina favoriter, nya som gamla?

tisdag 1 augusti 2017

Recension: Ett litet liv av Hanya Yanagihara

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken, men dragit ut på det för att jag ville ha en riktigt tjock bok att ta med mig på min semestervecka (som jag nyss återvänt från, hej igen bloggen!). Med över 700 sidor och ackompanjerad av en hel kör av hyllningar bestämde jag mig för att ta med mig Ett litet liv.

Boken handlar om fyra vänner - Willem, JB, Malcolm och Jude - som träffats under college-åren och som fortsätter hålla kontakten med varandra genom sina vuxna liv, när de alla flyttat till New York och försöker slå igenom, som konstnärer, advokater, skådespelare. De drömmer storslagna drömmar och stöttar varandra i stort och smått. I centrum finns Jude, som alltid varit full av hemligheter och som aldrig låtit någon av dem komma riktigt nära. Också när han blir framgångsrik förblir han plågad och inbunden. Hur mycket kan man egentligen lära känna en människa? Hur mycket av sitt förflutna går det att lämna bakom sig? Går det över huvud taget?

Det är svårt att beskriva vad den här romanen handlar om, eftersom den spänner över lång tid och inte alltid utspelar sig i kronologisk ordning. Till en början läste jag den med viss skepsis, orolig att jag inte skulle tycka att den var sådär bra som alla sagt, och under ett par kapitel tyckte jag också att den var bra, men inte fantastisk. Bra, helt enkelt. Sedan, i mitten av boken ungefär, hände det något - Ett litet liv slog verkligen klorna i mig, fullständigt och komplett. Formuleringarna har slagit rot i bröstkorgen, det precisa språket har varit skärande, karaktärerna har känts verkligare än verkliga livet. I flera dagar har jag knappt kunnat tänka på något annat än Jude och hans vänner, jag har levt och andats den här boken, läst hundratals sidor per dag, låtit bli att sova bara för att få läsa.

Det är första gången på länge som det händer, och upplevelsen har varit i det närmaste lyrisk. Det beror först och främst på de mästerliga personporträtten i boken - framför allt, såklart, av Jude - en trasig och förstörd människa som skildras med all den komplexitet, ömhet och respekt han förtjänar, men också av den genuint godhjärtade Willem, den osäkre Malcolm och den självsäkre men uttråkade JB. Styrkan vilar hos karaktärerna och deras relationer till varandra, och framför allt tolkar jag Ett litet liv som en bok om hur unika, komplexa och svårnavigerade relationerna man har till andra människor faktiskt är. Den är melankolisk och filosofisk på exakt det sätt jag älskar, och den påminner mig ofta om en annan bok som också tog sig rakt in under skinnet på ett väldigt liknande sätt - Steglitsan av Donna Tartt.

Det är dock inte en särskilt munter bok, även om jag inte heller skulle kalla den deprimerande. Den är fruktansvärt mörk vissa stunder, men också så mångfacetterad att det skulle vara orättvist att kategorisera den som just "mörk". För den har ljusa stunder också, hela boken är en mosaik över gott och ont, mörkt och ljust. Den försöker, och lyckas också, med att kartlägga ett helt liv, med sina glädjeämnen och sina oerhörda avgrunder. Men i många sidor på slutet rinner tårarna, och det är helt enkelt inte en bok för den som söker lätt och ledig sommarläsning.

Själv har jag dock fallit lika hårt som jag hoppades på - jag ursäktar Ett litet liv alla de eventuella brister den kanske har, för de överskuggas så oerhört av dess styrkor att det skulle vara förmätet att klaga på dem. Jag skulle kunna skriva mycket mer om den här boken, men jag tror det är e bok man gör bäst i att upptäcka på egen hand. Hursomhelst är det en hjärtekrossande, fantastisk, makalös roman som gör läsupplevelsen svår att beskriva, svår att göra någon rättvisa,  men som jag är oerhört glad att jag äntligen läst.

"A Little Life", 2015

torsdag 20 juli 2017

Recension: En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité

Det är väl rätt omöjligt att inte veta vem Timbuktu är, men själv har jag saknat en personlig koppling till honom förutom några få låtar i mina Spotify-listor. Min syster däremot har i många år älskat honom och hans musik och till henne skaffade jag ett signerat ex av den här boken i julas. För egen del blev jag riktigt sugen först då jag var och såg honom tala om boken på Göteborgs universitet. Parallellerna till författare som James Baldwin var uttalade, och jag bestämde mig för att ge mig på En droppe midnatt.

Ända sedan han var riktigt liten har Jasons mörka hudfärg fått honom att känna sig annorlunda. Mobbingen på Lunds skolor var ett faktum och som barn önskade han ofta att han vore vit. Först i tonåren hittar han hiphop-musiken och den hjälper honom omfamna sin hudfärg. Men i vuxen ålder är han fortfarande inte helt på det klara med sin egen identitet och sin egen familjehistoria, och för att försöka få kontakt med sitt förflutna och sitt arv åker han till den amerikanska södern, platsen hans farfar flydde ifrån, och till New Yorks Harlem, där hans pappa har sina rötter.

En droppe midnatt har undertiteln En familjebiografi och det är bra - för det här är inte en bok om artisten Timbuktu, och det är inte heller en regelrätt självbiografi. Snarare är En droppe midnatt ett försök att kartlägga en familj som håller på att försvinna, och om att försonas med en identitet som aldrig varit enkel att sätta fingret på. Mer än något annat är den ett utforskande av marginalisering både i USA och i Sverige, och det gör den till angelägen läsning för alla.

Boken kretsar också mycket kring det amerikanska slaveriet som både Jason, hans pappa och hans farföräldrar bär ett arv ifrån. Går det att försonas med ett sådant arv? Vad gör det med en människa att känna till det våld man oundvikligen är en produkt av, och går det att vara någonting annat än fly förbannad? Det är i den här diskussionen som En droppe midnatt blir riktigt brännande för mig, och det är här den går i samspel med författare som James Baldwin - i utforskandet av vreden och det strukturella förtrycket av svarta medborgare som fortfarande påtagligt existerar i USA.

Men det är inte bara en bok om USA, långt ifrån. Den handlar också om det svenska samhället som anser sig så tolerant, men där hudfärg är en avgörande faktor för hur man blir uppfattad och bemött. Hur det är att växa upp i ett vitt samhälle och det utanförskap det för med sig. Det är viktig läsning, och desto lättare att ta till sig eftersom den är framförd med både värme och humor.

Samtidigt som boken skildrar ett personligt möte med den egna historien är det dessutom också en skildring av det komplicerade förhållandet som Jason har till sin far, och förhållandet denne har till både Sverige och sitt forna hemland. Det är personligt och kärleksfullt berättat, samtidigt som det är sorgset.

Dock finns det saker med boken jag har svårt för, kanske framför allt hur den är skriven. Jag tror att jag förväntade mig betydligt mer av Timbuktu rent språkligt eftersom han är låtskrivare och van att handskas med ord. Ändå slår mig språket och framför allt sättet som samtal är beskrivna som ganska klumpigt och amatörmässigt. Det finns en vägg mellan mig och boken som jag har svårt att ta mig förbi, och det tog lång tid innan jag verkligen kände att det släppte. Detsamma gäller de många låttexter som citeras och som jag själv saknar personlig koppling till. Kanske har man mer ut av boken om man är ett större fan av hiphop än vad jag är.

Men på det stora hela är En droppe midnatt en bok som känns viktig att läsa. Den sätter fingret på rasismens mindre uppenbara sidor, på hur förtryck kan vara något man vänjer sig vid och inte alltid märker, och hur svårt det är att leva med dubbla identiteter i en värld som vill sätta en enda tydlig etikett på alla. Det är viktig läsning, och det gör boken läsvärd trots sina brister.

"En droppe midnatt", 2016

onsdag 5 juli 2017

Jackpot

Det är inte varje dag jag gör så här roliga loppisfynd! Min lokala secondhand-butik är verkligen en riktig guldgruva emellanåt.

Idag hittade jag inte mindre än fem böcker - först Under det rosa täcket som är en feministisk klassiker som hade stort inflytande på 90-talets feministiska rörelse i Sverige. Den finns att få tag på nu i Bonniers klassikerserie, men jag tycker det är kul med den här äldre pocketutgåvan. 

Dagens största wow var ändå att butiken hade en hel hylla - en hel hylla - med böcker av Sigge Stark. För den insatte är det rätt fantastiskt - Sigge Stark ansågs nämligen som en riktig skräpförfattare av sin samtid, och biblioteken tog inte ens in hennes böcker. Trots det var hon en de mest lästa författarna som Sverige någonsin haft och hennes största böcker trycktes i miljontal. Hon har fått upprättelse de sista åren och varit ämne för en hel del litteraturforskning. 

För min egen del har jag bara läst en bok av Sigge Stark förut, som jag lånade av en kompis i tolv - trettonårsåldern och som jag totalt älskade. Det var Thomsons hundar. Och sen dess har jag aldrig sett till den boken. Jag har sökt efter den på flera ställen men aldrig kunnat hitta den. Och så, plötsligt, dyker den upp. Döm om hur glad jag blev.

Nästan lika glad blev jag över att hitta Ing-Marie Erikssons bok Märit. Jag läste om boken för någon vecka sedan i tidningen Vi läser, och blev hemskt intresserad. Tre gånger har jag varit på biblioteket och letat efter den, men utan resultat. Faktiskt senast fem minuter innan jag gick in i secondhand-butiken, och så ligger den bara där. Precis den bok jag nyss varit och sökt i bibliotekskatalogen efter!

Vidare hittade jag också Sara Lidmans Bära mistel som jag tänkt läsa länge, och en väldigt speciell utgåva av Hemingways Klockan klämtar för dig. Jag har redan den boken hemma i Skåne, men kunde inte låta bli den här eftersom den har ett så speciellt omslag - den ser nästan handmålad ut. Vi får väl se vilken av utgåvorna jag läser först, och vilken av dem jag sen behåller.

En sak är iallafall säker - det här var ingen dålig skörd. Det bästa av allt? Kalaset gick på 35 kronor.



söndag 2 juli 2017

Recension: Björnstad av Fredrik Backman

Jag trodde aldrig att jag skulle läsa något av Fredrik Backman - trots att, eller kanske just för att, hans tidigare böcker varit sådana stora hits har jag känt mig extremt ointresserad. Dessutom läser jag väldigt sällan humoristiska böcker - de lockar mig bara inte. Men så fick jag syn på Björnstad på biblioteket när den var alldeles ny. Läste på baksidan och upptäckte förvånat att jag faktiskt ville läsa den. Som vanligt tog det lång tid innan det faktiskt blev av, men nu sitter jag här. Och har läst ut min första Backman-bok.

Björnstad är en liten ort mitt ute i skogen, och en stad det går allt sämre för. Ekonomin är i botten, arbetslösheten är hög och invånarna har svårt att se en framtid. Det enda de har är hockey. Björnstad samlas varje helg kring sin ishall och upplever något som liknar hopp. Om juniorlaget lyckas kanske ett nytt hockeygymnasium byggs i Björnstad. Och med det - nya invånare, nytt köpcentrum, nya möjligheter. I Björnstad är hockey mer än bara hockey - det är allt. Juniorlaget består av ett gäng killar som spelar med allas framtid på sina axlar. Där finns stjärnskottet Kevin, som sjutton år gammal redan upplever en idolstatus. Där finns Amat, som kämpar i motvind. Sportchefen Peter och hans familj, och den drivna tränaren David. Navet i alla deras liv är ishallen. Men när ett brott begås drivs det lojala laget isär, rivaliteten skapar sprickor - och en hel stad är villig att blunda om det betyder samma sak som att vinna.

Jag blev förvånad över hur uppslukad jag trots allt varit av Björnstad. Jag har inte bara läst på kvällarna, utan också på bussen till jobbet och på lunchrasterna - och däremellan har jag önskat att jag kunde sätta mig ner och läsa ännu mer. Det var längesedan jag kände så, och det har varit en härlig känsla.

Det jag drogs till i den här boken var framför allt handlingen, det slutna universumet, det psykologiska i lagmentalitet och lojalitet. Trots att jag aldrig i mitt liv varit intresserad av hockey eller ens sport lyckas boken engagera mig också i det. Det påminner mig en del om Megan Abbotts bok Om du vågar, som hade liknande teman kring lagmentalitet, men i ett cheerleading-universum. Trots att jag inte var intresserad av cheerleading drogs jag med, och detsamma gäller Björnstad. Bara det är en bedrift.

Boken är också skickligt strukturerad kring ett relativt stort persongalleri. Trots att boken ofta växlar mellan perspektiv gör den ett imponerande bra jobb med gestaltningen, och jag blandar aldrig ihop någon av karaktärerna. Inte heller glömmer jag vad en enda heter under läsningen, och det är rätt ovanligt när det finns så många av dem som dessutom har mycket gemensamt - de är sportchefer, tränare, direktörer, sponsorer - för att inte tala om ett helt lag. Perspektivväxlandet tillför också mycket i boken, eftersom så många karaktärer kommer till tals och bildar en väv av personligheter. Tillsammans blir det en trovärdig bild av staden som skär från de rikaste till de fattigaste, med alla deras önskningar och brister.

Framför allt gillar jag bokens teman kring lagmentalitet, den odödliga lojaliteten mellan jämnåriga som drillats sedan barnsben, och vad man tillåter duktiga människor att komma undan med. Boken handlar också mycket om hur tankarna går i en liten ort när någon blir utpekad, om föräldraskap och familjerelationer, allt i skuggan av hockeyn som växt tills den blivit något mer än bara ett fritidsintresse. Den har blivit en framtid, inte bara för killarna i laget utan för alla i staden. Det är extremt intressant.

Dock tycker jag rätt ofta att boken drar på väldigt stora växlar som gör att handlingen ibland blir lite för bra för att vara sann. Då är det främst språket som är boven i dramat - det är, milt sagt, dramatiskt. Det är många stora ord, många slående meningar, hela boken genomsyras av en högt uppskruvad språklig intensitet. Det gör visserligen läsningen stark och drabbande väldigt ofta, men lika ofta upptäcker jag att jag börjat bli immun mot tekniken eftersom den är närvarande hela, hela tiden. Det gör att kraften i den tappas, och när det är som värst upplever jag rentav boken (och ibland också dess karaktärer) som melodramatisk. Det blir för mycket, helt enkelt, och det är synd. Visst har den också inslag av humor, som ibland fungerar och ibland inte.

Men sammanfattningsvis är jag ändå imponerad av Björnstad. Jag trodde inte att jag skulle gilla den så mycket som jag ändå gjorde. Visst har den några brister, men jag ursäktar den för det, för det som är bra i den väger med råge upp. Intressant är att den också är första boken i en serie. Om det blir mer läst om Björnstad för min del får jag nog se, men chansen finns definitivt.

"Björnstad", 2016

lördag 1 juli 2017

Sommarläsningen

Just nu försöker jag komma igång på riktigt med att läsa igen, och även om det är lite skakigt går det ändå an. Just nu har jag precis läst ut Fredrik Backmans Björnstad - recension kommer i dagarna. Näst på tur blir nog Jason "Timbuktu" Diakités En droppe midnatt, som jag velat läsa sedan jag var och såg honom bli intervjuad på Göteborgs universitet.

När jag inte läser så jobbar jag - i sommar vikarierar jag på en av Göteborgs alla Akademibokhandlar. Så nog blir det mer läst i sommar ändå, annat vore ju omöjligt med en sådan arbetsplats!

Idag är det ju förresten också den första juli - dagarna flyger verkligen iväg. Månadens favorit är All the Bright Places, en riktigt fin ungdomsbok som jag läste förra våren. Perfekt för den som gillar The Fault in Our Stars!

Vad läser ni?

måndag 19 juni 2017

Recension: Stanna av Flora Wiström

Jag gav upp läsningen av Vägen mot Bålberget, varför är svårt att säga. Det kändes helt enkelt trögt, och så här på sommaren vill jag ha något som verkligen väcker min läslust. Stanna har jag haft ögonen på ett tag men inte känt att jag haft tid att ta mig an förrän nu.

Ester har slutat gymnasiet, flyttat in i sin bästa kompis Hanins pyttelilla etta och jobbar på ett antikvariat. Livet är enkelt och roligt, även om hennes chef är odräglig, hennes lillebror ledsen och föräldrarnas skilsmässa fortfarande ligger som en skugga över henne. När Eli snubblar in i antikvariatet blir hon kär på en gång, och förälskelsen sveper iväg henne. Men så börjar Elis mamma bli sjuk. Hur gör man egentligen för att vara där för någon när man själv inte orkar? I vilka lägen får man lov att vara självisk? Hur mycket kan man offra av sig själv?

Stanna är en solklar ung vuxen-bok, som går bra att läsa både för tonåringar och vuxna. Jag gillar verkligen hur den är upplagd – med sina korta kapitel och intensiva berättarstil är den svår att släppa samtidigt som den blir lättläst. 

Mer än något annat gillar jag språket, formuleringarna som liksom skuttar och skimrar. Det är en genuin bok där språket ligger nära känslorna och förmedlar dem väl, både kärlek, vänskap och sorg, och jag uppskattar hur ärlig den är. Särskilt i detaljerna briljerar Stanna – i lukten av mjällschampo, tröjan vars struktur och färg påminner om havregrynsgröt, smulorna på bordet. De små, välvalda detaljerna grundar boken i en vardag som gör den lätt att ta till sig och extremt verklighetstrogen.

Handlingsmässigt är jag också imponerad – det är en välstrukturerad roman som lyckas förmedla känslan av tid som går samtidigt som den är någorlunda stramt uppspänd mellan ett fåtal karaktärer. Jag gillar verkligen att boken får handla om någon som inte är direkt drabbad, men ändå påverkas. Det är uppfriskande med en bok om någon som står i periferin, någon som inte själv är i skottlinjen men som ändå upplever och känner saker. Jag tror nämligen att det är en roll som många någon gång befinner sig i, och därför känns det så bra att den här boken får lov att handla om någon som inte är omedelbart utsatt. 

Det är en bok om sympati och om problematiken i att försöka vara tillräcklig åt alla som behöver en, och om att lära sig prioritera inte bara andra utan också sig själv – och det gör boken väldigt viktig, för jag tror att det är något många upplever i olika grad, och kanske ännu viktigare för den unga publiken som boken är riktad till. Hur är man en bra vän, en bra partner, en bra familjemedelm och samtidigt snäll mot sig själv? Det är på många sätt en bok om balans - mellan familjemedlemmar, mellan vänner och mellan partners.

Samtidigt är det en väldigt livsbejakande bok som på ett snyggt sätt gestaltar energin, glädjen och nyfikenheten i att vara ung, möjligheterna och utsikterna. Också de okomplicerade aspekterna får ta plats, och det uppskattar jag.

Kort sagt gillar jag Stanna. Det är en fin bok jag tror att många skulle må bra av att läsa, om gränssättning, förväntningar och skyldigheter, samtidigt som den är djupt mänsklig och ofta, rätt rolig.


Stanna”, 2017

torsdag 8 juni 2017

Återförenad med Therése Söderlind

Förra sommaren blev jag helt tagen av Therése Söderlinds Norrlands svårmod. Därför har jag länge velat läsa hennes andra roman Vägen mot Bålberget också, men det har inte hunnits med. Sedan hittade jag den på loppis för ett tag sen och nu är det äntligen dags! Vad läser ni?

tisdag 6 juni 2017

Recension: Hemmet av Mats Strandberg

Efter att ha gått omkring i total pluggångest i flera månader har jag tänkt mycket på vilken bok jag ville läsa först så fort jag fått sommarledigt. Beslutet blev att kickstarta sommaren med Hemmet, som jag varit taggad på att läsa länge eftersom jag följer Mats Strandberg på sociala medier. Dessutom tyckte jag att jag kunde behöva något spännande och mer lättläst så här precis efter alla mina tentor.

Hemmet handlar om Joel, en nykter knarkare med krossade tonårsdrömmar som måste återvända till det lilla samhälle han kom ifrån för att ta hand om sin allt mer dementa mamma. Joel, som aldrig riktigt kunnat ta hand om sig själv, sitter plötsligt med ansvaret för sin egen mamma. När han sätter henne på demensboendet Tallskuggan tror han att det är slutet - han kan äntligen lämna över ansvaret på någon annan. Men det dröjer inte länge förrän det börjar hända märkliga saker på Tallskuggan. Feta fläckar dyker upp på väggarna. De boende pratar om någon som inte borde vara där. Och Joels egen mamma är övertygad om att hon inte är ensam.

Jag blev ganska tagen av Strandbergs Färjan för ett par år sedan, en bok som var betydligt bättre än vad jag hade väntat mig och som jag läste ut bara på ett par dagar. På gott och ont är det svårt att inte jämföra Hemmet med Färjan, trots att de till ytan sett är ganska olika böcker. Båda böckerna är starkt knutna till en särskild miljö, och som så ofta är det just miljön som blir så avgörande för skräckromaner. Mig veterligen har det inte skrivits någon skräckroman tidigare som äger rum på ett demensboende, och själva tanken i sig får mig att vilja hoppa högt av förväntan. För det känns nyskapande, det känns roligt och det har så mycket potential.

Och visst är det en rolig bok att läsa, just för att allting känns så nytt och annorlunda. Ändå går stilen och flera teman från Färjan igen i den här boken, från sättet karaktärerna är tecknade på till humorn och perspektivbytena. Inspirationen från Stephen King är tydlig både i skrivsätt och karaktärstecknande, ändå är det så mycket roligare när det är förlagt till Sverige, så mycket närmare och därmed också så mycket lättare att känna igen sig i.

Potentialen jag ser är dock en som jag inte alltid är säker på fungerar fullt ut. Det förvånar mig, för i Färjan köpte jag nästan allting rakt av. Av någon anledning är det svårare i Hemmet. Kanske för att jag väldigt tidigt i boken kan räkna ut mycket av handlingen, vilket tar ifrån den en hel del spänning. Det är sällan den bjuder på några överraskningar. Boken flirtar också så tydligt med klassisk skräck att berättelsen ibland tar steget från roman till att bli en slags diskussion, framför allt med Exorcisten. Det är visserligen roligt och bra gjort, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att boken stod stadigare på egna ben.

Det som Hemmet verkligen briljerar i är dock i porträtten av de gamla boende, och sympatin man utvecklar för dem. Den riktiga skräcken i boken ligger inte så mycket i de övernaturliga elementen, utan i rädslan att förlora sig själv, rädslan att inte minnas, inte känna igen sig eller bli tagen på allvar. Ibland önskar jag att boken utvecklat detta tema ännu mer, men på det stora hela gör den ett bra jobb med att hantera demensskräck och koppla samman den med sina övernaturliga inslag. Jag märker dock att jag är betydligt mer berörd av den i början, när fokus ligger på människokroppens förfall, hjärnans opålitlighet och glömskans osäkerhet. Då kryper det i skinnet på mig, mycket mer än senare i boken när det är meningen att skräcken ska eskalera.

Hemmet är också på flera sätt en bok om att komma hem och om att konfronteras med barndomen, med att livet inte blev riktigt som man ville och att man måste släppa det förflutna. Mötena med barndomsminnena och vännerna man lämnat är också det en stor del av bokens handling och det gillar jag.

Kort sagt gillar jag Hemmet, men inte lika mycket som Färjan, men jag inser att det kanske mest är jag som har för höga förväntningar. För vad kan man egentligen mer kräva av en bok än att man sträckläser den, att man ligger vaken länge och sidorna flyger fram? Den är spännande, välutförd och känns unik samtidigt som den flirtar snyggt med skräckgenren i stort. Med andra ord en perfekt bok att starta sommaren med!

"Hemmet", 2017

måndag 5 juni 2017

Jag är tillbaka!

Tror visst jag är skyldig mina läsare en stor ursäkt! Det har varit en tung vår studiemässigt och plugget har tagit upp i princip all ledig tid. Som jag saknat läsandet, och att kunna göra något annat än att böja ryska adjektiv och traggla glosor. Nu är vårterminen äntligen över, jag har skaffat ett sommarjobb och ser fram emot att läsa, läsa, läsa.

Jag kickstartar med Mats Strandbergs nya skräckroman Hemmet. Och det går undan vill jag lova, jag började läsa på allvar igår kväll och har nu bara runt hundra sidor kvar. 

Juni har det visst också blivit - och Månadens favorit blir en annan skräckbok som faktiskt har lite likheter med just Hemmet  - Yuko av Jenny Milewski.

Jag hoppas att ni är lika taggade på sommaren som jag är. Jag har långa, långa listor över allt jag vill blogga om och framför allt alla de böcker jag vill läsa. Vad läser ni? Vad vill ni läsa? 


torsdag 11 maj 2017

Vad tyst det blev

Bloggen har stått stilla i nästan två veckor - det ber jag om ursäkt för! Men just nu är jag inte bara dränkt i skolarbete, utan min dator har dessutom havererat. Jag jobbar på att fixa det och hoppas att alla mina läsare har tålamod med det.

När jag hinner försöker jag iallafall (fortfarande) läsa Ljuset vi inte ser. Det är inte en dålig bok, tiden räcker bara inte åt. Och listan växer - i dagarna släpptes ju faktiskt Mats Strandbergs nya bok Hemmet som jag hemskt gärna vill läsa. Och i hyllan står Margaret Atwoods The Handmaid's Tale som är högaktuell nu som tv-serie, och som jag velat läsa i flera år. Så, om inte annat, så lever och frodas läslusten! Vad finns på era listor?

Månadens favorit blir iallafall Revolvermannen, första delen i Stephen Kings fantasyepos Det mörka tornet som kommer som film i sommar. Trailern får jag diskutera mer ingående en annan gång, tills dess har ni den här:

fredag 28 april 2017

Första mötet med Pusjkin

Det har varit lite tyst här senaste veckan - vilket mest beror på det här:


För den som inte kan läsa kyrilliska är det nu Pusjkin på schemat - närmare bestämt novellen Postmästaren (i förenklad utgåva, men ändå). Det är översättning till svenska som gäller och det tar sin lilla tid, även om det är intressant att läsa honom.

När jag inte pluggar ihjäl mig försöker jag desperat läsa ut Ljuset vi inte ser till min bokcirkel, men i den här takten lär jag inte hinna i tid. Vad läser ni?

onsdag 19 april 2017

Nytt gammalt

Jag fortsätter fynda böcker på både antikvariat och secondhand; senaste tillskotten i hyllan är Afrikas gröna berg av Ernest Hemingway och Prosadikter av Charles Baudelaire, båda från Röde Orms antikvariat i Haga. Sedan har jag också gått och köpt Under ytan av Margaret Atwood och två roliga gamla böcker som jag nog kommer göra separata inlägg om senare - Kalender för bokälskare och en handbok med titeln Etikett och god ton från 1932 som jag roat mig otroligt mycket med i dagarna.

Annars försöker jag bolla mina kurser i ryska med att läsa ut Ljuset vi inte ser, vilket går sådär än så länge - jag är knappt trettio sidor in i tegelstenen på runt 600 sidor. Men jag kämpar på!

Vad läser ni?

torsdag 13 april 2017

Ryska på alla plan

Jag pluggar och pluggar - att lära sig ryska är väldigt svårt. Men en rolig grej är att jag också tittat lite igen på den ryska versionen av Djungelboken från 60-talet. Jag skrev om en här på bloggen för längesedan när jag först upptäckte den, men tycker faktiskt den är värd att slå ett extra slag för. Den tecknade stilen är så unik, och handlingen ligger mycket närmare boken än den amerikanska versionen.

Det är också en betydligt mörkare tolkning, med en musik som är i det närmaste olycksbådande. Absolut sevärd, både för de som försöker lära sig ryska och för de som bara älskar Djungelboken. Eller som jag, som gör både och!

Hela finns på YouTube med engelsk text här.

fredag 7 april 2017

Kanske en dag...

Innan jag skriver ett endaste ord om böcker vill jag säga; jag hoppas att alla mina läsare i Stockholm klarat sig undan hemskheterna idag, och att ni alla tar hand om varandra ikväll.

Innan jag läste nyheterna hade jag iallafall en fin dag i ett soligt Göteborg som nästan bjöd på sommarväder. Jag hittar hela tiden nya mysiga antikvariat i den här stan, och idag besökte jag ett som jag inte varit i förut; Antikvariat Pan på Gibraltargatan.

Där hittade jag bland mycket annat en väldigt, väldigt fin utgåva av Dostojevskijs Idioten på ryska. Trots att jag var väldigt sugen köpte jag den inte, för trots att jag pluggar ryska för tillfället befinner jag mig just nu snarare på "Jag har en syster"-nivå än på Dostojevskij-nivå, och det känns helt enkelt lite själviskt att gå och köpa en bok som någon annan skulle ha mer glädje av (till exempel någon som kan läsa den). Men vem vet, är den kvar nästa gång jag är där så kanske jag slår till ändå... Den kan ju alltid stå i hyllan och mana mig att plugga! Och kanske, förhoppningsvis, kommer det en dag då jag faktiskt kan läsa den.



måndag 3 april 2017

Recension: Go Tell It on the Mountain av James Baldwin

Förra året, under min första termin i Brighton, läste vi James Baldwins roman Another Country som en del av kursen i engelsk litteratur. Det var den andra boken jag läste av Baldwin, men en som tog mig med storm. Jag bestämde mig för att läsa mer av honom, och innan jag åkte ifrån England köpte jag Go Tell It on the Mountain (Gå och förkunna det på bergen på svenska) i den lokala bokhandeln. Men efter så mycket engelsk läsning har det dröjt tills jag orkade ta mig an den.

John vaknar på sin fjortonde födelsedag och inser att han kommer att bli predikant. Framtiden är given - han är uppvuxen i ett strikt kristet hem i Harlem, med en fanatisk far som inte är rädd att misshandla både sin fru och sina barn. Hatet mot fadern går stick i stäv mot den kärlek John vet att han måste känna för att bli frälst på riktigt. Under bönerna i kyrkan som är sprickfärdig av sång och energetiskt bedjande får läsaren ta del av de livsöden som lett till detta ögonblick.

Go Tell It on the Mountain är James Baldwins debutroman, och en halvt självbiografisk sådan, om en ung pojke som försöker hitta sin plats i ett religiöst sammanhang han själv har svårt att kontrollera. Jag blev lite förvånad över den här romanens upplägg - jag trodde att den skulle handla uteslutande om John, men stora delar av boken fokuserar istället på livsödena hos både hans far, hans mor och hans faster, och är skildrade som tillbakablickar under bönestunden i kyrkan. Till en början visste jag inte riktigt vad jag skulle tycka, men det tog inte lång tid förrän jag engagerade mig starkt för karaktärerna och den resa de gjort för att komma till just här och nu. 

Boken utspelar sig på trettiotalet i New York, medan de liv den berättar om går ännu längre tillbaka. Slaveriet ligger nära inpå, och det är på många sätt en bok om rasism och den utsatthet som färgade människor upplevde under början av 1900-talet - och som är aktuell också nu. Boken svider fastän den har många år på nacken, bitterheten och ilskan fräter, som alltid hos James Baldwin. Dock är det lättare i den här boken än i Another Country att fatta tycke för karaktärerna och sympatisera med dem - till och med den sadistiske fadern Gabriel blir svår att döma alltför hårt.

Jag personligen har haft lite svårt för all religion i boken, de fantastiska bönerna, den djupt religiösa världen och de riter den innehåller. Mest för att det inte intresserar mig så mycket, och för att jag inte känner att det ligger nära till hands för mig som läsare. Det märks att det är en roman som också är en uppgörelse med religion och framför allt den dubbelmoral som frodas inom den. Hur kan man vara helt och hållet god och samtidigt mänsklig? Kan man någonsin bli förlåten för sina synder när kraven är så höga? 

Det som istället brinner för mig i boken är livsödena, fantastiskt beskrivna med det där exakta, detaljrika språket som är den största anledningen till att jag gillar Baldwin. Hans berättelser är inte spännande eller många gånger inte ens särskilt bra utförda. Men det som handlingen saknar tar språket, och kanske framför allt energin i språket, igen med råge. Det som för boken framåt är en känsla snarare än berättelsen i sig, och det är fantastiskt hur väl det faktiskt fungerar. Trots att boken är ganska kompakt och språket komplicerat har jag kunnat läsa timmar i sträck. Mer än något annat imponeras jag kanske av dialogen, som återger afro-amerikansk engelska så väl att jag nästan kan höra det.

När jag avslutat boken kan jag konstatera att jag verkligen gillar den, men att Another Country fortfarande är strået vassare. Men mer av Baldwin ska det absolut bli - han börjar cementera sin plats som en av mina nya favoritförfattare. Alltid förbannad, alltid exakt och aldrig ursäktande.

"Go Tell It on the Mountain", 1953

söndag 2 april 2017

April

Våren närmar sig verkligen - det märks inte minst nere i Skåne, dit jag åkt över helgen. Datorn tog jag med för att blogga lite, men som vanligt hinner man inte alls med så mycket som man tänker att man ska. Månadens favorit för april månad blir en tunn liten skräckbok på tema parasiter; Värddjuret av Marie Hermanson.

Lite roliga saker har ju iallafall hänt på bokfronten i slutet på mars - till exempel släpptes en rätt lovande trailer till remaken av Det häromdagen:



Den ser lika kuslig ut som man vill ha den till. Själv läste jag boken för väldigt längesedan, när jag gick i högstadiet, och jag tog omvägar kring gatubrunnar i veckor. Vad tror ni om den nya filmen?

onsdag 29 mars 2017

Tillbaka hos Baldwin

Det blev lite tyst på bloggen i veckan - det berodde på min första tenta i ryska som jag nu äntligen gjort! Nu har jag en hel vecka ledigt, där jag ska åka hem till Skåne och förhoppningsvis också hinna läsa lite.

I måndags var det träff med bokcirkeln igen, och vi pratade om Försoningen, där meningarna var lite delade men där de flesta ändå var överens om att boken inte kan kallas ett litterärt mästerverk direkt. Nästa bok blir Ljuset vi inte ser, som passar mig bra eftersom jag haft den ståendes i hyllan ett bra tag och gärna vill läsa den.

Men så började jag också på James Baldwins Go Tell it On the Mountain i förra veckan, så kanske ska jag fokusera på den först. Jag kände att jag ville ha något mer komplicerat efter Försoningen, och jag har blivit väldigt förtjust i Baldwin efter att jag läste Another Country. Jag har inte riktigt orkat läsa på engelska på ett tag, men nu kändes det rätt att plocka upp honom igen - kanske för att jag sett och läst så mycket på sistone om I Am Not Your Negro, den Oscarsnominerade dokumentären som handlar om honom och som jag hemskt gärna vill se.

Vad läser ni?

onsdag 22 mars 2017

Kväll med skräck på tapeten

Igår kväll kämpade jag mig igenom den kalla blåsten och tog mig till Göteborgs Litteraturhus för att se ett seminarium. Temat var "Att skriva weird - från Mary Shelley till Neil Gaiman", och inbjuden var ingen mindre än Mats Strandberg, vars Färjan jag läste och gillade för ett par år sedan. Nu kommer snart hans nya skräckroman Hemmet, som jag verkligen ser fram emot.

Inbjuden var också Lars Martinsson, som inte bara är litteraturvetare utan också driver podden Vargtimmen, på tema skräck.

Dock blev det inte så mycket om just att skriva weird (vilket jag nog tycker skiljer sig lite från regelrätt skräck). Det pratades inte så mycket om varken Mary Shelley eller Neil Gaiman heller - både Mats och Lars medgav att Frankenstein kanske inte är den roligaste boken att läsa, och ingen av dem uppskattade Neil Gaiman särskilt mycket (weird, säger jag).

Istället blev det ett mer regelrätt skräcktema, vilket ju inte heller är fel, och desto mer diskussioner om Stephen King, vilket jag ju inte klagade på när allt kom till kritan. Samtalet höll rätt hög nivå ändå, och det var spännande att höra hur de definierade skräck utifrån två ganska olika utgångspunkter (som författare och läsare, nästan).

Framför allt tipsade de om en hel del böcker som jag nu känner att jag verkligen vill läsa - som om det inte räckte med alla som står olästa i hyllan redan som det är...



tisdag 21 mars 2017

Recension: Försoningen av Amanda Schulman och Hannah Widell

Okej, jag tror att alla som följer min blogg det minsta lilla har fattat vid det här laget att Försoningen inte är den typ av bok jag själv hade valt. Men det är den första boken som min nya bokklubb läser, och alltså gav jag den en chans.

Vanessa och Alicia är två systrar som alltid stått varandra nära, i vått och torrt. Men på sista tiden har deras olikheter verkat komma emellan dem. Vanessa är den tuffa, raka som festar massor, medan Alicia lever överklassliv med sin snobbiga pojkvän som kanske egentligen inte alls uppskattar henne. Hon ignorerar sin ångest och biter ihop för att passa in. Men utan den ena fungerar inte den andra, och systrarna inser att de måste hitta tillbaka till varandra. Men hur?

Det här är första delen i en trilogi, och intressant med den är att de två författarna kanske är mest kända för sin podd "Fredagspodden", som har hundratusentals lyssnare varje vecka. Själv har jag inte lyssnat på ett enda avsnitt, och om det varit bra eller dåligt i min läsning av boken är svårt att avgöra. Jag skulle ändå gissa att man får mer ut av Försoningen om man har en mer personlig koppling till författarna, eftersom det då och då känns som att boken är löst baserad på deras egna personligheter.

Hur som helst ville jag verkligen närma mig den här boken med ett öppet sinne. Jag har läst så otroligt lite chicklit och gillar inte den default-inställning jag har till genren, vilket jag skrev lite om i det här inlägget. Så oavsett de fördomar jag haft, så har jag verkligen försökt ge den här boken en ärlig chans. Dessutom kan det ju vara roligt ibland, att ta ett steg ut ur sin komfortzon.

Tyvärr hade jag inte kommit många sidor in i Försoningen innan alla mina fördomar om chicklit i stort och boken i sig började bekräftas. Jag har, minst sagt, haft svårt för den här romanen, och det beror på en hel uppsjö av saker. Det som är mest uppenbart och som slår mig gång på gång är språket, som är platt, trist och fantasilöst. När det då och då vågar sig in på en liknelse väjer det lika fort tillbaka, det vågar inte ta några risker över huvud taget. Med jämna mellanrum blir språkets fantasilöshet nästan komisk - vad sägs om en formulering som: "Hon hade på sig ett par örhängen som var minst sagt stora"?

Både språket och handlingen är mediokra, och det bara när det är som bäst. Det finns, i brist på bättre ord, en väldigt kommersiell känsla över hela utförandet. Karaktärerna känns visserligen som om man försökt framställa dem genuint, men själv hålls jag tillbaka från någon djupare sympati för någon av dem. Kanske för att jag upplever de flesta av deras problem som väldigt ytliga och typiska för en vit överklass - ska man operera brösten eller inte? Killen i det coola kända bandet gillar mig inte, jag har festat för hårt för att lyckas på mitt drömjobb, min klänning blir förstörd. När man sätter karaktärernas problem i perspektiv blir jag emellanåt nästan arg.

Visst gör boken några försök till djupare problematik hos karaktärerna, ändå kan jag inte ta det till mig hur mycket jag än försöker. Det finns för mycket fokus på yta för att det ska gå - för många detaljerade beskrivningar av exakt vad de har på sig, precis hur de gör med håret, och istället för att bli det minsta intressant känns det som typiskt genre-fluff som slängts dit för att blidka någon ihopfantiserad typisk kvinnlig läsare.

Jag inser att det jag ogillar med chicklit, eller åtminstone den här typen av chicklit, är den inbyggda föreställningen om vem läsaren är, och att den läsaren inte har kapacitet nog att uppskatta annat än just kläder, killproblem och ett språk som en tioåring skulle förstå utan minsta problem. Försoningen är en bok som på ett nästan oroväckande sätt cementerar precis alla könsroller som finns, när den har varje chans att inte göra det. Till det kommer att det är en konstlad, stel bok utan särskilt mycket substans att ta fasta på. Ingenting i den lyfter någonsin för mig.

Det jag dock kan uppskatta med den är att den aldrig någonsin utger sig för att vara något den inte är. Den skriker underhållningslitteratur, och vill man ha något enkelt som inte kräver en djupdykning i vare sig karaktärer, berättelse eller språk så går den absolut att läsa. Men jag vägrar tro att den här genren inte har bättre att komma med. Jag är säker på att det någonstans finns flera välskrivna, engagerande chicklit-romaner som jag borde ha läst istället, men för stunden får det nog räcka med chicklit för min del.

"Försoningen", 2015

måndag 20 mars 2017

Det var det där med självdisciplin

Jag bara fortsätter köpa begagnade böcker från min second hand-butik nere på torget - jag tror att jag köpt minst en bok varje vecka sedan jag flyttade hit. Men vem kan låta bli! Pocketböcker för en femma, inbundna för en tia - till och med jag med min studentbudget kan unna mig detta utan att det gräver något hål i min plånbok. Sedan mitt förra second hand-inlägg har jag hittat följande böcker:


Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind, som jag ju tidigare älskade med hennes debut Norrlands svårmod. 

Solomons sång
av Toni Morrison, som jag inte läst något av förutom hennes enda novell Recitatif nu när jag pluggade engelsk litteratur. Men hon är en av de största amerikanska författarna, då särskilt när det kommer till afroamerikansk litteratur, och det är en litteratur jag är väldigt spänd på att ta mig an mer av.

Sedan hittade jag också Vägen av Cormac McCarthy, som jag sett mycket om särskilt sen den blev film för flera år sedan. Ibland har jag tänkt att jag ska läsa den, sen har den verkat så deppig så jag har låtit bli. Men nu, kanske, snart!

Stoner av John Williams har jag också hört massor om, den återupptäckta amerikanska klassikern som det susades om så intensivt för ett par år sedan. Men löjlig som jag är blev jag lite avtänd på att läsa den precis då, när alla andra gjorde det, och kanske är det först nu jag vågar erkänna att jag faktiskt är rätt spänd på den.

The Lonliness of the Long-Distance Runner av Alan Sillitoe är ännu något från mina studier i engelsk litteratur förra terminen. Titeln syftar på en långnovell som jag verkligen, verkligen gillade när jag läste den förra terminen. Just Sillitoe är väldigt känd i Storbrittanien men inte alls någon annanstans, därför blev jag så hemskt glad över att hitta den här boken.

Och sist ut - jag har så länge undrat vad av Graham Greene man borde börja med. Och Brighton Rock, som utspelar sig i staden jag tillbringat ett års studier i och som jag saknar rätt ordentligt då och då, kan ju inte vara fel att börja med.

fredag 17 mars 2017

Grönaste dagen på året

Jag är visst lite sent på det idag, men eftersom det ändå är S:t Patricks Day idag kommer här en hög med gröna boktips!


Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain - kontroversiell, men fortfarande rolig och aktuell.

Agnes Cecilia, en sällsam historia av Maria Gripe - en fantastisk bok som etsat sig fast med sin - just det - sällsammhet.

Äta djur 
av Johathan Safran Foer - en lättläst faktabok som alla som äter mat borde läsa någon gång.

Circle 
av Dave Eggers - en nästan sci-fi-bok om nätberoende som faktiskt blir film snart!

Monster i garderoben 
av Johan Hilton - ännu en fackbok, en intressant biografi över Anthony Perkins och den homosexuelle mannens roll i skräckfilm.

Nattens lekar 
av Stig Dagerman - en ofantligt vacker novellsamling av en av mina favoritförfattare.

Sista vakten av 
Stephen King - sista delen i Kings thrillertrilogi, precis lika spännande som de andra två.

Skrivandets sinne 
av Elisabeth Rynell - en språklig upplevelse i form av korta essäer om livet och skrivandet.

Vykort från ingenmansland 
av Aidan Chambers - en fin ungdomsbok om ursprung och krig.

Vad har ni för gröna tips idag?

torsdag 16 mars 2017

Just nu-läsningen

Förutom att plugga livet ur mig inför en tenta som närmar sig allt mer, så håller jag också på att läsa Försoningen till min bokklubb nu. Tyvärr känns det som om den bekräftar alla fördomar jag har mot chicklit för tillfället, men vem vet, den kanske tar sig. Vad läser ni?

(Titta förresten på det fina bokmärket från Malaysia som jag fått av min backpackande syster!)


onsdag 15 mars 2017

Finbesök i skolan

Igår eftermiddag hade min institution på Göteborgs universitet besök av ingen mindre än Timbuktu! Han var där och pratade på tema "Identitet, rasism och längtan efter tillhörighet", då framför allt om sin bok En droppe midnatt. Kön ringlade sig sjukt lång, men jag lyckades ändå komma in och få en plats för att lyssna på honom.

Jag gav visserligen boken i julklapp till min syster som är ett stort Timbuktu-fan, men jag visste ändå nästan ingenting om den, mer än att den handlar om hans familjehistoria. Föreställ er hur glad jag blev när samtalet knappt hade hunnit börja och min nya favorit James Baldwin redan var på tapeten.

Samtalet blev nästan två timmar långt, och berörde Timbuktus sätt att skriva boken, hur det skiljde sig från att skriva musik, varför han känt sig tvungen att göra det och hur det påverkat honom. Det blev mycket tunga ämnen som rasism i Sverige, om utanförskap och just längtan efter tillhörighet. Han pratade också mycket om resan till South Carolina som han gjort för att verkligen nå tillbaka till sina rötter och försöka greppa det amerikanska slaveriet. Ändå var det också ganska roligt mellan varven, och när han läste upp bitar ur boken blev jag väldigt sugen på att läsa den.

Har någon av er läst den? Är den att rekommendera?


söndag 12 mars 2017

Recension: Mannen mellan väggarna av Emma Ångström

Jag fick syn på den här boken på min lokala second hand-butik och kände igen titeln som en jag lagt på minnet. Svensk skräck är något av det roligaste som finns att läsa enligt mig, och nya namn inom genren är alltid spännande, så den fick följa med hem.

Tioåriga Alva flyttar in i en vacker gammal lägenhet i Stockholm tillsammans med sina två oskiljaktiga systrar och sin nyskilda mamma. Hon är annorlunda än resten av familjen; tystare, en ensamvarg som föredrar att sitta på sitt rum och läsa om ockulta fenomen framför att leka och skaffa vänner. Inte så långt efter att familjen flyttat in i huset sker ett mystiskt mord i en av de andra lägenheterna; en kvinna försvinner spårlöst från sitt eget hem och hittas två veckor senare död i sin egen hall. Dörren är låst och fönstren stängda. I väggarna hörs märkliga ljud och den enda som inte är rädd verkar vara Alva.

Jag köpte den här boken utan skyddsomslag och hade därför inte ens en chans att läsa baksidetexten. Det har på sätt och vis varit lite roligt, att läsa en spänningsroman som inte gett några ledtrådar alls med sitt utseende, förutom titeln. Läsningen har på sätt och vis varit blind, vilket jag tror varit till bokens fördel.

Mannen mellan väggarna slår mig som en ganska ovanlig och ganska vanlig bok på samma gång. Själva premissen känns originell och nervkittlande, och bara tanken på någon som smyger omkring mellan väggarna och har tillträde till ens privatliv kan göra den mest stålsatte läsare lite nervig. Skräckelementen i boken är obehagliga och krypande på ett skickligt sätt, men utförandet lämnar, i mitt tycke, lite mer att önska. Boken tittar in till många olika karaktärer i många olika lägenheter i huset, och även om jag gillar nyanserna och känslan det ger - lite av att få titta in i ett dockskåp och den där insikten av hur många olika liv som levs i ett och samma hus - så är jag lite tveksam. Det finns många karaktärer och invånare som presenteras snyggt och lovande, men vars berättelser sedan inte leder någonvart. Egentligen finns det bara tre karaktärer i boken som är utarbetade och agerar med varandra, resten liknar skisser eller statister som det ödslas mycket tid men lite energi på.

Precis som karaktärerna som presenteras men som sedan mest får stå i bakgrunden utan några uppgifter, så finns det teman av övernaturlighet och svart magi i romanen som byggs upp och byggs upp, utan att i slutändan resultera i något som känns viktigt för den övergripande berättelsen. Det är synd, för det finns så mycket stoff i Mannen mellan väggarna som hintar mot något större och betydligt mer intensivare än vad boken sedan visar sig vara.

Jag blir påmind om den fantastiska barnboken Han hette Skellig när jag läser Mannen mellan väggarna, men det här är en ondare, mörkare version. Men det finns samma känsla av under, av unken luft och en varelse som balanserar någonstans på gränsen mellan verklighet och magi. Men boken förvaltar ibland känslan dåligt, jag hade önskat en annan subtilitet, en större osäkerhet från läsarens sida om mannen mellan väggarna är på riktigt eller inte.

Men romanen slår definitivt ändå an de viktigaste strängarna hos mig som läsare. Den är skriven på ett sakligt, ibland lite torrt språk som emellanåt tråkar ut mig men som också skapar en krypande stämning på ett skickligt sätt, och jag tycker verkligen om hur boken förlitar sig mer på psykologisk skräck än på visuell, kladdig slasher-skräck. Det visar på en skicklighet som bara är avundsvärd. Miljön och idén är unika och väl valda och jag tycker om bristen på godhet hos Alva, det är ganska uppfriskande med en liten flicka som får lov att vara så moraliskt grå.

Kort sagt upplever jag Mannen mellan väggarna som en helt okej bok, men en som har mer potential än vad den klarar av att leverera i slutändan. Ändå har den en minnesvärd premiss, och jag tror det kommer ta mig lång tid att skaka av mig känslan av att vara övervakad i min lägenhet nu...

"Mannen mellan väggarna", 2016

onsdag 8 mars 2017

Att läsa på Internationella kvinnodagen

Idag är det internationella kvinnodagen, och för tredje året i rad är det dags att uppmärksamma fenomenala kvinnliga författare här på bloggen. Precis som förra året undviker jag upprepningar genom att bara lyfta fram de kvinnor jag läst sedan den 8:e mars 2016 - besök gärna inläggen från 2015 och 2016 för fler tips!

Anledningen till att jag gör det här om och om igen är för att den här dagen är ett perfekt tillfälle att uppmärksamma kvinnors gärningar inom alla möjliga olika fält, inte minst inom litteraturen, som trots allt fortsätter att vara mansdominerad, inte minst när man studerar litteraturvetenskap. Det gör mig fortfarande beklämd att veta hur många kvinnors verk som tagits på mindre allvar eller helt förkastats, och ännu mer beklämd blir jag av att mina årslistor domineras av män år in och år ut, och att min kurslitteratur fortsätter vara starkt manlig oavsett hur mycket det pratas om jämlikhet. Bara förra terminen ägnades feminism-delen av min engelska litteraturkurs åt att analysera James Joyce!

Därför känns det viktigt att tapetsera bloggen med författarinnor. Så ofta jag kan, såklart, men idag i synnerhet.

1. Therése Söderlind stiftade jag först bekantskap med i somras, då jag läste och totalt föll för hennes Norrlands svårmod. Nu ser jag fram emot att ta mig an hennes andra roman, Vägen mot Bålberget, som står i hyllan och väntar.


2. Malin Persson Giolito har jag också bara läst en roman av, men vilken roman det var. Störst av allt är en spänningsroman, ett rättssalsdrama och en tragisk kärlekshistoria om privilegium och makt. Boken tog massorna med storm och reservationskön på biblioteket där jag jobbade var tjugo personer lång. Och nu i dagarna har den dessutom kommit ut på engelska under titeln Quicksand. 


3. Jenny Milewski är en annan författare som jag läste först i somras, efter att ha sett henne i en panel om skräcklitteratur på Bokmässan året innan. Hennes skräckroman Yuko är precis allt som en skräckroman ska vara - och osedvanligt originell. Mer av Milewski ska definitivt utforskas.


4. Under min termin i England läste jag som sagt en kurs i engelsk litteratur, och ingen sådan kurs är komplett utan den otroliga Mary Shelley. En kvinna som skrev världens första regelrätta science-fiction-roman vid arton års ålder ska inte annat än höjas till skyarna. Dessutom levde hon ett extremt intressant liv och var dotter till den radikala feministikonen Mary Woolstonecraft Shelley.


5. Toni Morrison är en annan författare jag stifftade bekantskap med under engelskastudierna, och en som jag velat läsa mer av i evigheter. Till kursen läste jag hennes första och enda novell Recitatif, om relationen mellan en svart och en vit kvinna utan att man någonsin får reda på vem av dem som äger vilken rasidentitet. Men i hyllan står även hennes amerikanska klassiker Solomons sång och väntar.


6. Novellförfattaren Katherine Mansfield har jag läst förut, men också hon gjorde ett återuppdykande på min kurs med novellen Bliss (Lycksalighet på svenska), en fantastisk liten tjugotalspärla med lesbiskt tema. Men också hennes novell Den nya Isabel är läsvärd, och mer av henne ska definitivt undersökas.


7. Sist ut blir Bodil Malmsten, som jag läst min första bok av först nu i år - Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. En av Sveriges mest intressanta författare som dokumenterat sina erfarenheter i en serie loggböcker, utöver de romaner hon skrivit.


Vilka kvinnliga författare tipsar ni mig om?