Dag 22 – Favoritbok som du har hemma i bokhyllan

Flera stycken! Jag kan faktiskt inte välja att säga en enda. Jag har en tendens att alltid försöka köpa de böcker som berört mig, så att jag inte behövder gå till biblioteket varje gång jag vill läsa om just den boken.

Dag 21 – Favoritbok från din barndom

Jag började läsa på riktigt med den första Harry Potter-boken när jag var nio. Jag hade upptäckt att det där med böcker var ganska kul, så när jag fyllde år önskade jag uttryckligen mig en "stor tjock bok". Jag tyckte Harry Potter och de vises sten såg lika tjock ut som nationalencyklopedin.

Innan dess är jag så osäker på vilka böcker jag gillade. Jag minns att jag läste enkla Läsa-själv-böcker av Gull Åkerblom och jag minns Maud Mangolds Landet Innanför-serie, hur mamma läste högt ur Pippi Långstrump, bilderböcker, Pixi-böcker... men jag minns ingen bok som verkligen stod ut och som verkligen fick mig att känna att det var en favoritbok. Den stora vändningen kom med Harry Potter. Så jag antar att det får bli mitt svar. Harry Potter och de vises sten.

Veckans recension: Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson

Det har snackats ganska mycket om den här boken på senare tid, och det fick mig att vilja läsa den. Ja, dels det, och dels att den har rykte om sig att vara väldigt rolig. Det är den också. Den är skriven på ett underhållande vis, med en ganska osannolik men härlig karaktär i huvudrollen.

Titeln säger en hel del bara i sig om vad boken handlar om; på sin hundraårsdag kliver Allan Karlsson helt sonika ut genom fönstret på sitt äldreboende och försvinner. Sökandet efter honom tas genast upp, medan läsaren får följa det osannolika händelseförloppet under de veckor som Allan är borta. Dessutom är berättelsen en tillbakablick på Allans hundraåriga liv, en slags krönika som sträcker sig över hela 1900-talet.

Det är en bra idé och Jonas Jonasson lyckas med att vara rolig och låta humorn ta stor plats. Själv har jag alltid haft ganska svårt för komedier och parodier, särskilt i bokform. Jag menar, jag inser ju att det är meningen att jag ska ha roligt med boken, men att boken inte tar sig själv på allvar gör att jag också får svårt att göra det. Jag får svårt att sympatisera med karaktärer som känns mer som komiska schabloner än människor.

Nu är Hundraåringen ganska bra på den här balansgången – jag gillar faktiskt Allan, och jag gillar persongalleriet. Men hans levnadshistoria där han har inflytande på flera av världens viktigaste och mäktigaste personer tar udden av det en del, och jag blir då och då rätt tveksam angående om jag verkligen kan förmå mig själv till att tro på berättelsen. Jag vet, jag vet, det är inte riktigt meningen att man blint ska tro på den här boken, men att distansera sig från den gör knappast den bättre. Verkliga personer som blir karaktärer är något som jag har problem med. Det fiktiva krockar med verkligheten på ett sätt som påminner mig om att det jag läser aldrig har hänt. Det hände i Flickan som lekte med elden där Paolo Roberto kommer in i bilden, och det händer här, där Allan träffar både Mao Tse Tung, Harry S. Truman, Stalin, Tage Erlander och Churchill – bara för att nämna några få. Boken tappar vikt och trovärdighet. Det blir helt enkelt för bra.

Men samtidigt kan jag tycka att just detta, blandningen mellan verklighet och fiktion, blir det som är bokens riktiga essens – den är en skröna, en överdrivnen historia där man inte riktigt vet var gränsen går mellan sanning och lögn, och det blir liksom lite bokens charm. Men för mig är språket det roliga, även om det ibland blir lite för käckt för att man ska orka med det ordentligt.

För att sammanfatta: jag tycker inte att Hundraåringen är så bra som alla säger. Jag tror att jag förväntade mig för mycket på grund av att så många rosat den här romanen. Den är kul och den är trevlig, men fler egenskaper än så tror jag inte att jag vill tillskriva den. Ibland närmar den sig ett långsträckt skämt utan poäng lite för mycket. Men, jag tror inte att jag läst en liknande bok någon gång förut, och för det får man ju tacka.


”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”, 2009

Dag 20 – Favoritbok: romantisk

Jag läser i princip aldrig romantiska böcker. Isåfall är romantiken bara ett inslag och inte själva huvudberättelsen, så jag har extremt svårt att välja någon bok som känns relevant här... men jag säger Bitten av Kelley Armstrong. Den handlar inte alls bara om kärlek, men den har rätt mycket romantik i sig. Bitten är första delen i The Otherworld Series och har den tidigare nämnda Elena Michaels i huvudrollen.

Anledningen till att jag gillar kärlekselementet så mycket i den här boken är att karaktärerna är så udda och har en spännande, erotisk och inte minst rolig hatkärlek för varandra. Deras relation är en ständig katt-och-råtta-lek med både våld och psykiska problem inblandade, och innerst inne är de ändå oskiljaktiga. Det är en himla bra bok.

Dag 19 – Favoritbok som blev film

Är man ett fan av Stephen King blir den här listan ganska lång. För att inte säga oerhört tragisk. Jag skulle tro att 90% av Stephen Kings dåliga rykte är en produkt av alla de dåliga filmatiseringarna som hans verk utsatts för. Men en filmatisering som för ovanlighetens skull gör boken rättvisa är filmatiseringen av Den gröna milen.

Jag älskar det mesta med den filmen, även om boken såklart alltid slår den ändå. Men alla karaktärer är spot on, och alla skådespelare är så himla bra, särskilt de som är de "onda" killarna. Verkligen en suverän filmatisering.

Dag 18 – En bok du blev besviken på

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren. Den blev så hypad i media att jag till och med köpte den. "Inspirerad av Buffy", "övernaturligt", "fantasy och verklighet i en mix" osv osv i all oändlighet. Massor med bra betyg och reklam. Tyckte det lät perfekt.

Och det var det inte. Jag (och alla jag pratat med som läst den också, för den delen) kom överens om att den inte är dålig, inte är bra - den är helt enkelt ingenting alls. Skulle jag sätta ett ord på den här romanen vore ordet "meh". Skulle jag göra en rörelse för att beskriva den, så skulle rörelsen vara en oengagerad axelryckning.

Dag 17 – Favoritcitat från din favoritbok

"Evigt är bara ögonblicket."
Ur Den oändliga historien av Michael Ende. Jag återvänder ofta till det. Det är vackert, och det ligger en sanning i det som man inte kommer ifrån.

Dag 16 – Favoritkaraktär: tjej

Jag svarar Elena Michaels, huvudpersonen från fyra av böckerna i Kelley Armstrongs The Otherworld Series. Det är en av mina favoritserier, mycket på grund av de fantastiska karaktärerna, som alltid är otroligt komplexa och mänskliga.
Och det är böckerna berättade av Elena som är bäst. Hon är tjejen som blivit sexuellt utnyttjad sedan barnsben, och som sedan, så fort hennes vuxna liv börjat, måste finna sig i att vara den enda kvinnliga varulven i världen. Hon är en actionhjältinna, samtidigt som hon är smart, sexig, rolig och har psykiska problem som hon tar ut på människorna (eller varulvarna) runt sig. Jag älskar hennes mänsklighet, hur verklig hon är i mitt huvud, trots att hon är en en övernaturlig karaktär.
Bilden är gjord av Angilram, som illustrerat seriemagasin om Elena: http://angilram.deviantart.com/

Dag 15 – Favoritkaraktär: kille

Oj, svårt, svårt, svårt. Det finns så många karaktärer jag gillar. Men jag har en thing för antihjältar och onda, fascinerande karaktärer. Jag tycker ofta de är så mycket intressantare än vanliga moraliska hjältar - jag pratar om karaktärer i stil med Randall Flagg, Tom Ripley, Kevin Katchadourian eller vampyren Lestat.
Men det finns en karaktär där hjältemodet och ondskan förenas till en väldigt komplex människa - revolvermannen Roland Deschain från Det mörka tornet-serien av Stephen King. Roland är både god och ond - han försöker rädda världen, men på andra människors bekostnad. I hans ögon ska man betrakta den stora bilden, och enskilda människor är att se som offer för det större sammanhanget. Roland låter ett barn falla mot sin död, skjuter alla som står mellan honom och målet och är en kallblodig mördarmaskin, samtidigt som han är den siste vite riddaren och den enda som kan rädda den förtappade världen han lever i. Han är en av mina favoritkaraktärer just på grund av att han är en intressant sammansvetsning av motsatser.

Dag 14 – Favoritbok av din favoritförfattare

En av de saker som jag gillar så mycket med Stephen King är att han är så himla varierad i sitt skrivande. Alla som tror att han bara skriver om blod, skräck och inälvor lär få sig en överraskning om de läser böcker som Hjärtan i Atlantis eller Vårbedrift (långnovellen som i Sverige är bättre känd som Nyckeln till frihet, alltså filmen med Morgan Freeman). Man kan knappt tro att det är samma författare som skrivit till exempel Signal, en långsökt zombieroman, eller för den delen att det är han som skrivit vad som blivit känt som hans "kvinnoböcker": bland annat Dolores Claiborne, Rasande Rose och Liseys berättelse. I de fallen har det till och med spekulerats i om ifall han har en kvinnlig spökskrivare.

Stephen King kastar sig mellan genrer och teman: samhällskritik, framtidsvisioner, västerninspirerad fantasy och ren blodig skräck. Det är detta som gör honom intressant som författare, och det som gör att jag fortsätter följa hans författarskap. Det är också detta som gör det extremt svårt att välja ut en enda bok som favorit.

I slutändan säger jag ändå Den gröna milen. Den är så vacker, sorglig och gripande. Den är också en av de få av Kings verk som utspelar sig längre bak i tiden, i det här fallet i 1940-talets USA. För er som lyckats undgå såväl film som bok, så handlar den om en fångvaktare som under depressionen arbetar med att avrätta kriminella på delstatsfängelset i Cold Mountain. Och så får han och hans kollegor en dag in en man, anklagad för våldtäkt på två små flickor, som inte bara verkar vara oskyldigt dömd utan också ett guds underverk. Det är en bok om det moraliska dilemmat i att avrätta andra människor i lagens namn, men också en vacker och sorglig berättelse om vänskap, liv, åldrande och död.