torsdag 11 juni 2015

Recension: Trollkarlen från Övärlden av Ursula K. Le Guin

Egentligen hade jag inte tänkt läsa den här serien, men så kom den med så nya fina omslag för ett tag sedan, och efter att ha pratat om den med flera vänner och kollegor bestämde jag mig för att ändå ge den en chans.

På den karga ön Gont föds en pojke som kallas Sparvhök, och redan när han är mycket ung står det klart att han har mycket trolldomskraft i sig. Men han är stolt och högfärdig och använder sina krafter innan han är helt redo för dem. På det sättet kallar han fram en varelse från dödsriket, en skugga som följer honom och vill honom ont. Sparvhök inser att han inte går trygg från sin skugga någonstans i Övärlden, och att det bara är han själv som kan besegra den.

När jag var yngre läste jag mycket fantasy - jag är ju ändå en del av Harry Potter-generationen - men intresset för genren svalnade fort när jag blev äldre. Därmed inte sagt att jag inte tycker om fantasy, för det gör jag - framför allt tycker jag att fantasy är ett utmärkt sätt att belysa vår världs problem från helt nya vinklar - men faktum är att jag nästan helt slutat läsa fantasy efter ungefär femton års ålder.

Därför tvekade jag länge om huruvida jag skulle läsa Trollkarlen från Övärlden eller ej, men så bestämde jag mig till sist när jag förstått att den här serien faktiskt har en klassikerstatus inom genren och verkade läsvärd. Och det finns mycket i den här boken som jag verkligen tycker om - framför allt kanske Le Guins behandling av magi och hur den fungerar, för det är en väldigt intressant mytologi som hon byggt upp. Dessutom tycker jag om det genomgående temat med jämvikt och att inte använda sina förmågor för själviska ändamål - där påminner boken mig mycket om en av mina absoluta favoritböcker, Den oändliga historien.

Det är också tydligt hela vägen igenom läsningen av Trollkarlen från Övärlden att det här är en serie som lämnat djupa spår i fantasygenren - här finns idéer som jag känner igen, till exempel konceptet med en trollkarlsskola som förmodligen spelat en stor roll i skapandet av böckerna om Harry Potter, eller öarna i sig som jag tycker mig känna igen i Abarat.

Men mina personliga problem med fantasygenren gör sig ändå påminda, och jag inser att ett det kanske största av mina problem med genren i stort och den här boken specifikt, är att den är så väldigt humorlös. Jag saknar det lättsamma, jag blir trött med en gång av att allting ska vara så allvarligt och med döden som insats. Därför tycker jag bättre om fantasy som inte tar sig själv på så stort allvar - Neil Gaimans böcker till exempel, eller för den delen J.K. Rowling eller Kelley Armstrongs urban fantasy.

Men trots att jag kan bli trött på den här bokens allvarsamhet, så tycker jag ändå om den. Jag gillar hur stor vikt det läggs vid namn och ord, och jag tycker om kargheten hos Övärlden. Det är också imponerande hur tidlös boken känns, trots att den vid det här laget börjar få några år på nacken. Det är bara språket som emellanåt känns lite daterat och för svårt för att platsa i en ungdomsbok. Ändå upplever jag språket i boken som ganska torrt och kargt det också, vilket inte alltid är en fördel. Jag inser att översättningen förmodligen spelar en viss roll i hur jag uppfattar språket - fantasy är sällan så mäktig på svenska som på engelska - men ändå kan jag ibland lämnas lite väl oberörd av det.

I slutändan gillar jag ändå Trollkarlen från Övärlden, och jag ska läsa vidare i nästa bok, som heter Gravkamrarna i Atuan. Den inte kanske inte det mästerverk som jag hade förhoppningar på, men det är tydligt vilken stor roll serien spelat i att inspirera efterkommande fantasyböcker, och för det uppskattar jag den mycket.

"A Wizard of Earthsea", 1968

2 kommentarer:

  1. Du har läst för mycket av "fel" typ av fantasy :P Jag har också svårt för den där typen av fantasy som tar sig själv på så stort allvar att det blir tungt att läsa (även om en sån bok kan vara mysig då och då). Är ändå ett stort fan av episk, storslagen fantasy och kan varmt rekommendera Joe Abercrombie, David Eddings och Elspeth Cooper om du känner för att återupptäcka fantasygenren :)

    Sen kan det kanske ha med åldern på boken att göra också? Har märkt att äldre böcker (även böcker för barn) var mycket allvarsammare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kanske det! Det lustiga är att jag inte har så mycket emot allvarliga böcker annars, men det slår mig att ett av problemen med fantasy är just att det är så självupptaget allvarsamma böcker. Åldern på boken spelar faktiskt inte så stor roll tror jag, den är väldigt modern och tidlös måste jag säga. Tack för tipsen! :)

      Radera