Veckans recension: Ormringen av Elvira Birgitta Holm

Ormringen är uppföljaren till Månskensvargen, en bok som jag blev så positivt överraskad av att jag var tvungen att läsa fortsättningen. Dock märkte jag fort när jag började på Ormringen att jag glömt mycket av första boken, och egentligen var det enda jag hade en minnesbild av hur mycket jag tyckte om den, min förvåning över hur bra jag tyckte den var och så cliffhangern på slutet som var det som lockade mig allra mest att läsa andra delen. Det är synd, för trots att baksidan på Ormringen utlovar att den är en fristående fortsättning på Månskensvargen, så kan jag omöjligt hålla med. Viss förkunskap krävs för att man ska förstå den här boken, och att ha glömt delar av den första är något som jag upplevt som ett stort handikapp i läsningen. Att inte ha läst första boken alls skulle vara extremt förvirrande.

Vi följer återigen Ylva och Mikael, två tonåringar på resa genom 1350-talets Sverige. I efterdyningarna av den stora pesten reser de genom ett land som fortfarande är märkt efter all död. Mikael när sitt brinnande hat och sin längtan efter Anselm. Med sig har han Ylva, som bär hans barn och som han är ohjälpligt bunden till. Bunden är han också av ringen som han bär, ringen som föreställer en orm som biter sig själv i svansen. Mikales löften om hämnd och lojalitet kommer föra honom och Ylva till både Norge, Tyskland och Gotland, och kanske slutligen rakt ner i fördärvet.

Det är svårt att försöka förklara vad boken handlar om utan att förstöra läsnöjet för den som vill ge sig på den, eftersom den bygger mycket på att saker utvecklas runt situationerna medan man läser. Att faktiskt uppbåda energin att läsa den här tegelstenen till att börja med är lite av en bedrift bara i sig – det är en bok på över sexhundra sidor, och även om skrivsättet, all dialog och kapitelbyten underlättar läsningen mycket, så kvarstår ändå faktumet att det är en bok som är full av medeltida ord och som ofta drar igång relativt långa beskrivande stycken. Detta hjälper naturligtvis boken genom att grunda berättelsen i sin miljö, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om det inte kan bli lite väl mycket beskrivningar av städer, kustlinjer, gatstenar och torg.

Personligen tycker jag dock mycket om alla de medeltida uttrycken som kommer fram i tankar och dialog. Det skapar en trovärdighet som är beundransvärd och som jag känner igen från Månskensvargen. Detsamma kan väl egentligen sägas om miljöbeskrivningarna också, men ibland känns de helt enkelt inte relevanta för berättelsen och är delar som rent av inbjuder till skumläsning.

Men det som jag uppskattar allra mest med Ormringen är hur fantastiskt bra den här romanen, och dess föregångare, lyckats med att väva ihop sin trovärdiga medeltida miljö och karaktärer med dagsaktuella teman, kanske framförallt homosexualitet, men också transsexualitet, diskriminering och frågor om könsroller och feminism. Det är väldigt skickligt gjort och skapar ett annat plan i romanen som knyter an till läsarens egen vardag och det moderna samhället.

Jag är också ganska förvånad över hur stora, mörka och vuxna teman som boken behandlar, trots att den står på ungdomsavdelningen. Inte för att ungdomsböcker inte kan behandla tunga ämnen, tvärtom, men på något vis missleder den medeltida och äventyrslika handlingen mig, och när saker som våldtäkt, skuld och skam kommer på tapeten blir man på något vis tagen på sängen. Det skapar en intressant bok som jag faktiskt aldrig läst maken till, föregångaren undantagen. Det är ett av romanens allra mest attraktiva drag, som också gör den mer trovärdig som berättelse.

Tyvärr måste jag ändå säga att boken inte alls lämnar mig med samma positiva och exalterade känsla som den förra. Ormringen är på många sätt en mer komplex roman än vad Månskensvargen var, men jag tycker faktiskt att det blir en svaghet. Den har många fler karaktärer att hålla reda på och jag har svårt för att skilja de olika personerna ifrån varandra. De jag faktiskt är intresserad av är Ylva och Mikael, och kanske också den mytomspunne Anselm. Resten ger jag faktiskt blanka fan i, och det irriterar mig att berättelsen är så överhopad av karaktärer när få av dem har en ordentligt utvecklad roll att spela. Alltför ofta känns de enbart som stöttor för de två huvudpersonerna, hävstångar för att de ska ta sig runt, och det får dem att kännas platta och onödiga. De många intrigerna mellan karaktärer engagerar mig inte särskilt, utan det är egentligen bara relationen mellan Ylva och Mikael och Anselm som jag tycker är intressant, och jag är besviken över att boken kunde ha fokuserat betydligt mer på detta än vad den faktiskt gjorde.

Tyvärr finns allt som jag tycker är bra med Ormringen redan; de tunga frågorna om sexualitet och könsroller, mörkret som ligger under ytan, och den autentiska medeltidskänslan – allt detta fanns faktiskt i Månskensvargen. Ormringen tillför en mer bestämd känsla av ett avslut, men den tillför just inget annat. Och över sexhundra sidor hade jag nog väntat mig någonting mer. Nu återstår väl att se om det kommer också en tredje bok. En liten del av mig vill ändå veta vad som händer Mikael och Ylva, men frågan är om entusiasmen kommer räcka till.

”Ormringen”, 2012

Loppisskörd

Den årliga loppisen på Kämpavallen i Janstorp gav resultat den här gången också. I år fick jag tag på inte mindre än fjorton böcker för 120 kronor. Däribland Tusen och en natt i sex band, just de böckerna som jag beundrat i bibliotekets magasin, med illustrationer i färg. Jag har ingen aning om ifall de här böckerna är värda något; de ser fina ut men jag kan inte hitta något årtal i dem och det möjligt att skenet bedrar. Oavsett så tycker jag att de är väldigt vackra och jag är glad att jag fått tag på dem till slut, så billigt dessutom. Återstår dock att se om serien slutar med sjätte bandet eller om det finns fler.

Vidare hittade jag en pocketutgåva av Den store Gatsby av F. Scott Fitzgerald. Jag har redan den boken sedan tidigare, men eftersom den är så fruktansvärt ful tänkte jag att det kan vara en idé att byta ut den mot den här, som är något snyggare.

Gulliver's Travels hittade jag också, och även om jag är osäker på om jag kan läsa ett så gammalt verk på engelska så kan det ändå vara värt något att ha en fullständig utgåva av den boken.

Just- So - Stories av Rudyard Kipling är nog min favorit bland de här; en otroligt fin liten inbunden bok med originalillustrationer. Blev lite förvirrad först när jag upptäckte att boken har ett hakkors på omslaget, innan jag kom ihåg att symbolen är äldre än nazismen och att den är ett soltecken. Boken är för övrigt tryckt 1908.

Bob Hanssons Gunnar säger jag inte heller nej till, och sen hittade jag två böcker av Maria Gripe - Tre trappor upp med hiss och I klockornas tid. Gripe har skrivit några av mina favoritböcker och jag har länge velat läsa mer av henne, och i och med biblioteks gallring av hennes böcker när jag jobbade där, så har jag haft möjlighet att bygga upp en väntande samling av hennes böcker under det senaste året.

Varg-Larsen av Jack London har jag varit på jakt efter ett tag. Det grämer mig att jag faktiskt ägt den boken en gång i tiden, men skänkt bort den eftersom jag inte var intresserad av den just då. Nu har jag den dock igen, om än med ett långt fulare omslag.

Sist ut är På stranden av Nevil Shute, en bok jag blivit tipsad om för flera år sedan men som jag inte fått mig till att läsa. Nu när jag äger den blir det kanske ändring på det.

Veckans recension: Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Det här är en ungdomsbok som jag blivit tipsad om för länge sedan och som jag haft ögonen på sedan dess. Med sitt speciella upplägg står den verkligen ut från mycket annat som jag läst. Boken är nämligen uppbyggd kring ett lappsystem, som en slags modern brevroman.

De två lappskrivarna är femtonåriga Claire och hennes mamma. De går ständigt om varandra och är sällan hemma samtidigt. Därför sker nästan all deras kommunikation via lappar som de sätter upp på kylskåpsdörren i köket. När Claires mamma blir allvarligt sjuk får läsaren följa händelseförloppet genom att läsa deras meddelanden till varandra.

Upplägget är egentligen det enda som gör att den här romanen är riktigt läsvärd. Själva berättelsen i sig är knappast unik, men sättet som den berättas på är det definitivt. Sidorna i boken är tillochmed gulfärgade som post-it-lappar vilket tillsammans med det handstilsliknande typsnittet förstärker känslan av att det är riktiga lappar som man läser. Jag var rädd att jag som läsare ibland skulle uppleva att trovärdigheten spricker eftersom det blir så många luckor som författaren måste fylla ut med förklaringar, men faktum är att det funkar oväntat bra.

Livet på en kylskåpsdörr är enormt lättläst på grund av hur korta styckena är och lämnar mycket av arbetet åt läsaren, vilket uppskattas. Det finns också en stor igenkänningsfaktor i relationen mellan mamman och den tonåriga dottern, som försöker älska varandra så gott det går i varandras bortvaro. Det finns också en stor mänsklighet som kommer från hur nära man kommer de två karaktärerna utan att de tvingas på en, och genom att ta del av deras högst vardagliga bestyr – töm diskmaskinen, handla det på denna listan, jag önskar mig detta i födelsedagspresent. Det är vardagliga ting och listor och påminnelser av den sort som alla skriver. Trots att jag läste boken på så kort tid hindrade det inte tårarna från att komma, och faktum är att boken är väldigt sorglig.

Även om relationen mellan mamma och dotter gestaltas på ett vackert och gripande vis som vittnar om stor kärlek och respekt så finns det också någonting djupt tragiskt i att läsa deras berättelse på det här sättet, och inse att de nästan aldrig träffar varandra, trots de allvarliga sakerna som håller på att hända dem. Det påminner en om att tid inte är någonting vi har massor av, som vi gärna vill tro, utan att den rinner ut för oss alla och man bör ta vara på den och varandra medan vi kan. På det sättet skapas ett väldigt djup i romanen som vid eftertanke närmast påminner om en slags samhällskritik.

Kort sagt är Livet på en kylskåpsdörr en välskriven roman som lyckas fungera ovanligt väl trots att den aldrig beskriver karaktärernas utseenden eller miljöerna de befinner sig i, och man ser dem och deras kylskåp framför sig ändå. Den här boken är själva sinnebilden för uttrycket Less is more, och den lyckas få fram sitt budskap utan att för den sakens skull bli klyschig eller skriva mig på näsan.

”Life on the Refrigerator Door”, 2007

T-shirt-craving

Asghajggffh. Out of Print har nya t-shirts till salu - bland annat den här, Den långa flykten av Richard Adams. Vilken råkar vara en av mina favoritböcker. Seriöst, ni anar inte hur illa jag vill ha den här tröjan just nu.

Feta mödrar och tamburinmän - dedikationer, del 2

Dags för andra delen av dedikationerna jag har i min bokhylla. Del ett kan ni hitta i arkivet under etiketten "Dedikationer".

Först ut är den här, från Varför deppar Gilbert Grape av Peter Hedges - naturligtvis refererar den till boken, där huvudpersonens mamma är gravt överviktig och pappan död.

Det roliga med den här är att den kommer från En hjärtformad ask av Joe Hill. Hans pappa är - just det - Stephen King.

Hunter S. Thompson dedikerade sin kultroman Skräck och avsky i Las Vegas till Bob Dylan själv. Om man får tro Wikipedia ordnade han också så att hans aska sköts ur en kanon på hans begravning till tonerna av just den här låten.

Här har vi en dedikation till en bok som jag inte läst än, nämligen Dubbelfel av Lionel Shriver. Vad jag vet är iallafall att den handlar om en kärleksrelation som utvecklas till en tävling mellan de två älskande, och att Jonathan är Shrivers man. So it makes some kind of sense iallafall.

Khaled Hosseini dedikerar sina böcker till samma personer - Haris och Farah, samt olika grupper av människor i Afghanistan som behandlas i hans böcker. Förra gången var det kvinnorna, i Flyga drake är det barnen.

Tills nästa gång ska jag leta vidare i hyllan efter fina dedikationer som är värda att blogga om. Och så hoppas jag på att läsa klart Ormringen av Elvira Birgitta Holm innan veckan är slut.

Veckans recension: Ormfågel av Mats Wahl

Ormfågel är en bok som stått i min hylla ett tag, men mitt intresse för den har varit svalt. Men så ville jag läsa en ungdomsbok och plockade ner den från hyllan. Rent utseendemässigt är boken ganska intetsägande. Varken titeln eller baksidetexten säger mig särskilt mycket och därför läste jag boken helt utan att ha en aning om vad den handlade om.

Som det visar sig handlar den om Ellen, som är fjorton år gammal och just flyttat in i en ny lägenhet med sin mamma, som är alkoholist. Ellen ska börja i en ny skola, men hon märker snart att stämningen där är hotfull och obehaglig. Brandlarmet startas jämt och ständigt, tjejerna blir tafsade på i korridorerna och lärarna vågar inte längre säga ifrån. Det hela är dömt att urarta, och utan att veta det står Ellen i skottlinjen.

Den här boken är tydlig i sin roll som ungdomsbok men känns ändå ganska otillgänglig på något vis. Språket är enkelt och torftigt, med enstaka instuckna meningar som har en mer poetisk, något klyschig ton och skär sig mot resten. Boken jobbar mycket med gestaltning genom dialog, som jag ofta upplever som hackig, osammanhängande och otrovärdig i sin spretighet. Ofta pratar karaktärerna om saker som inte för berättelsen framåt, som är ointressata för handlingen och som bidrar till att göra bokens personer stereotypiska och trista.

Det boken vill ha fram – och som den poängterar med ett övertydligt varnande efterord – handlar om skolbränder, som förekommer så ofta i boken att slutet på inget sätt är en överraskning. De olika faktorerna som bygger upp till bokens klimax är så tydliga att vägen mot tragedin är överdrivet utstakad.

För Ormfågel är en tragedi och ingenting annat. Tyvärr struntar författaren i att knyta ihop alla de trådar som plockats upp genom bokens gång – Ellens mamma med sina alkoholproblem, till exempel, eller klasskompisen Max som spelar stor roll i Ellens liv. Boken har också många bikaraktärer som det pratas mycket om men som är totalt onödiga för handlingen, till exempel Ellens morfar, Max äldre bror och skolans nya rektor. De är alla karaktärer som känns viktiga men som sedan bara släpps till förmån för olyckliga omständigheter. Faktiskt påminner mig den här boken om ett citat av Stephen King: “En tragedi är en tragedi, och i slutändan är alla tragedier korkade. Ge mig ett val och jag väljer En midsommarnattsdröm över Hamlet varje gång. Vilken dåre som helst med stadiga händer och en fungerande uppsättning lungor kan bygga ett korthus och sedan blåsa ner det.” Precis så är det i den här boken.

När jag läst ut boken lämnas jag kvar med en hopplös känsla av att ha slösat bort min tid. Det här är skrämsellitteratur som känns som om den vill peka ut ett viktigt problem, men som trasslar in sig i en massa onödigheter och övertydligheter på vägen dit. Ingenting av det som händer innan bokens sista sidor är egentligen nödvändigt för någon handlingsutveckling. Ingenting spelar någon roll för berättelsens utgång, och jag förstår inte syftet med all bakgrundshistoria, alla bikaraktärer och bihandlingar som bara släpps vind för våg i slutändan med en liten anmärkning om hur förstörda allas liv är nu.

Det är också synd hur pass otydlig boken är med vad den faktiskt handlar om. Varför heter den Ormfågel? Ordet är viktigt för huvudpersonen Ellen, men jag som läsare får aldrig reda på varför och ordet spelar ingen roll för handlingen heller. Varför har man då valt att kalla boken det? Jag kan tänka mig flera olika sätt man skulle ha kunnat ta sig an scenariot i Ormfågel som skulle ha gynnat handlingen och karaktärerna och inte minst läsaren. För det är egentligen det som gör mig irriterad. Den här boken har potential, och med ett annat upplägg hade den kunnat vara riktigt spännande och bra. Nu är den sabbad av hur splittrad den är, och känslan man har efteråt är ungefär som jag föreställer mig att det skulle kännas om jag tog min mobiltelefon och med flit slängde den i golvet. Det skulle kännas - just det - väldigt onödigt.

”Ormfågel”, 2010

Drakars boningar och papperstvillingar - Dedikationer, del 1

Dedikerad till, eller tillägnad. Nästan alla böcker har en dedikation på någon av sina första sidor. Det är ganska nyligen som jag börjat titta närmre på många av dem och insett hur många av dem som är roliga, poetiska eller mystiska. Jag tänkte dela med mig av några av mina favoriter från min egen hylla, och fortsätta göra det i sommar - och kanske längre än så, beroende på hur många fina som jag hittar.

Dedikationerna i Harry Potter-serien av J.K. Rowling är alla väldigt fina. Den här är från sjätte boken, Harry Potter and the Half-Blood Prince.

Från Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón.

Den här dedikationen handlar om att få barn, eftersom boken i fråga är Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver - en bok om mamman till en massmördare.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini.

En av mina favoriter är från Gökboet av Ken Kesey. Som så mycket annat låter det bättre på engelska: "To Vik Lovell, who told me dragons did not exist, then led me to their lairs."

Har du någon favoritdedikation?

Veckans recension: Bränt barn av Stig Dagerman

Min upplaga av Stig Dagermans Bränt barn är en av alla de böcker som jag såg till att ta med mig hem när de gallrades av biblioteket där jag jobbade. Det är en fin bok, men anonym; inbunden i särskild biblioteksbindning av svart skinn och röd plastrygg med ABFs logga inpräntad på framsidan. Under läsningen har jag beundrat boken, eftersom den verkligen är en produkt av ett gediget hantverk – trots sin ålder och trots att den tjänat som biblioteksbok är den intakt och nästan helt utan skavanker, om man inte räknar alla de biblioteksstämplar som finns i den. Det är bara att jämföra med den här tidens böcker som faller i bitar efter andra läsningen.

Men nog om det. Jag inte en aning om vad som väntade mig när jag började läsa Bränt barn. Om Stig Dagerman vet jag väldigt lite, förutom att han tog livet av sig, och att det är han som skrivit novellen Att döda ett barn som man alltid får läsa i skolan (men som ändå aldrig blir dålig, ska tilläggas). Och faktum är att en av de största behållningarna jag upplevt i läsningen av den här boken är att den överraskar mig. Jag hade verkligen inte väntat mig det, men jag kommer hela tiden på mig själv med att förvånas över handlingens utveckling.

Romanen tar sin början på en begravning. Modern i en liten familj har plötsligt gått bort och kvar finns hennes man Knut och hennes nästan vuxne son, Bengt. Hennes död påverkar sonen mycket djupt, och när han dessutom upptäcker att hans pappa har ett förhållande med en annan kvinna blir han rasande. Han bestämmer sig för att hata sin far och hata den nya kvinnan i hans liv. Han ska vara sin mamma trogen. Men massor av förbjudna känslor stiger upp till ytan och under det år som boken utspelar sig kastas Bengt fram och tillbaka mellan sorg och glädje, hat och kärlek, ständigt fångad i sitt eget ursinne.

Jag kan inte låta bli att vara förvånad över hur bra jag tycker att Bränt barn är. Jag tror det beror på att jag sett den som en svensk klassiker, och på att jag ofta blir väldigt besviken på klassiker eftersom jag har för höga förväntningar eller redan vet vad som ska hända. Men eftersom jag inte visste det den här gången, så blev läsupplevelsen så mycket starkare.

Boken har faktiskt alla ingredienser som gör en bra roman; få men välutvecklade karaktärer kring vilka ett intensivt psykologiskt drama kretsar, ett språk som är extremt slående med sin korthuggna men ändå poetiska ton. Jag kommer på mig själv med att finna likheter med Jonas Gardells språk – just det korthuggna som bidrar till att de underliggande känslorna blir så framträdande. Dessutom skriver både Dagerman och Gardell om verklighetstrogna, inte alltid vackra eller goda människor som försöker leva sida vid sida, vilket också kan vara en anledning till att parallellerna till Gardell hela tiden hoppar upp i mitt huvud.

Under läsningen har jag vid flera tillfällen tagit upp min mobil och tagit bilder av rader och stycken som jag vill minnas eller skriva av. Språket och handlingen tillsammans med de klara, nästan rått realistiska detaljerna i miljöerna blir Bränt barn ett stycke riktigt bra litteratur. Det är hat, kärlek, begär, lögner och sorg i en intensiv blandning. Dessutom finns det snygg tematik och undertext, och jag upplever ofta att boken gestaltar psykisk ohälsa i en tid då detta var ännu mindre accepterat än vad det är nu.

Tack vare att boken är så förankrad i det känslomässiga och psykologiska dilemmat så känns den heller aldrig föråldrad. Inte ens språket känns gammalt, även om det är pyntat med de äldre grammatiska reglerna, äldre kommatering och några föråldrade ordval.

Det som går boken emot och som kanske skulle kunna stöta bort en del läsare är väl egentligen den grymhet och cynism som den besitter. Tonen i boken är brutal och gestaltningen av människor pessimistisk och nedslående. Bengts tankar handlar ofta om hyckleri, om sanning och lögn. Han är besatt av renhet och avskyr faderns otrohet för att den varit oren. Men de regler och krav som Bengt sätter upp är så hårda att inte ens han själv kan leva upp till dem, och därför blir han sitt eget offer. Bränt barn är ingen upplyftande bok, men den får mig att tänka till, och ofta känner jag igen mig eller håller med om den negativa människobilden som målas upp, vilket kanske är en stor anledning till att jag tycker så mycket om boken i slutändan.

”Bränt barn”, 1948

Back on track - sommarläsning

Så fort jag kom hem från Gotland havererade såklart min dator. Efter några veckor utan internet har jag nu iallafall en ny dator och hoppas på att få bloggen på fötter igen. Varför inte börja med sommarläsningsfrågorna som Chamilla taggat mig i?

Vilka 5 böcker MÅSTE hinna läsas i sommar?
Kometen kommer av Tove Jansson (och helst de andra muminböckerna också)
The Casual Vacancy av J.K. Rowling
Själens osaliga längtan av Audrey Niffenegger
Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kupiers
Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden av Jonas Gardell

Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i? Walden av Henry David Thoreau. Jag känner at jag måste vara i rätt sinnesstämmning flr den boken, men jag har väntat så länge att det börjar bli löjligt vid det här laget.

Var är bästa stället att läsa i sommar?På altanen, på stranden eller i uterummet.

Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer läsa någonstans? I min säng.

Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?Förmodligen Torka aldrig tårar, men jag hoppas på de andra också. Något wild card rån biblioteket skulle sitta fint också, för just nu går sommarläsningen lite trögt.

Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Torka aldrig tårar utan handskar är fortfarande så himla viktig.

Strand eller hängmatta?
Både och är trevligt. Omväxling förnöjer, som det heter.

Deckare eller roman?
Räknas inte deckare som romaner längre? Hur som helst har jag ganska svårt för deckare generellt men ett par stycken har ändå slunkit förbi.

Favoritgenre?Jag har ingen direkt favoritgenre, jag läser det som faller mig in för tillfället.

Veckans recension: Berättelsen om Pi av Yann Martel

När jag såg trailern för filmen Life of Pi så tänkte jag direkt – är inte det en bok? Jag kollade upp saken, och jovisst. På bokrean i februari i år köpte jag därför Berättelsen om Pi, allt eftersom några få bilder från filmen nått mig. Nämligen några bilder av en tiger och en pojke i en båt. Detta var allt jag visste om berättelsen, men själva situationen var så intressant att jag kände mig tvungen att läsa boken.

Ni som följt mig ett tag vet förmodligen att jag har en extrem bokfetsich för djurberättelser. Helst hundar, eftersom det är det djuret som jag personligen har starkast koppling till, men andra djur fungerar också. En tiger fungerar synnerligen bra, vilket jag upptäckte i den här boken.

Pi Patel är sonen till en djurparksägare i Indien, där han växer upp med sin pappa, mamma, äldre bror och alla de djur som finns Pondicherrys djurpark. Han växer upp som hindu, men hittar tidigt vägen också till andra religioner och blir under sin uppväxt inte bara kristen utan också muslim. När han är sexton år tycker hans föräldrar att det politiska läget i Indien är ohållbart. För att ge sina två söner bättre framtidsutsikter bestämmer sig familjen för att sälja djurparken och flytta utomlands, till Kanada.

Men på vägen över Stilla havet sjunker lastfartyget som familjen och även många av de sålda djuren färdats i. Ensam överlevande är Pi, sexton år gammal, ensam i en livbåt tillsammans med en zebra, en orangutang, en hyena och en livsfarlig bengalisk tiger på 225 kilo. I chocktillstånd, fruktansvärd sorg och hopplöshet tvingas Pi försöka överleva till havs, med bara sig själv och sina udda färdkamrater som sällskap.

Berättelsen om Pi kan vara den mest unika robinsonad jag läst (för den är verkligen en robinsonad ner till minsta detalj - till och med de karakteristiska inventarielistorna är med). Trots att den nästan helt utgår från en helt låst situation – en pojke och en tiger i en båt – så blir den aldrig tråkig. Boken är upplagd på ett dokumenterande vis, med en författare vid namn Yann Martel som är berättaren i en ramhistoria där han intervjuar den nu vuxne Pi. Tillsammans med utskrivna ”inspelningar” av ett förhör med Pi så bildar boken en illusion av att det fantastiska äventyret till havs hänt på riktigt.

Förutom att boken är en överlevnadsberättelse nära besläktad med Robinson Crusoe så är den också en filosofisk bok om religion, död och att fortsätta leva. Personligen är jag inte särskilt intresserad av religion, så de långa styckena om hur Pi skaffar sig sina tre religioner tyckte jag emellanåt var en aning långtråkiga. Desto mer intresserad är jag dock av zoologi, och när boken handlar om träning av djur, djurpsykologi och djurs sociala strukturer är jag desto mer intresserad.

Men det mest intressanta i boken är så klart relationen mellan den stora tigern och den unge indiske pojken som delar utrymme på en pytteliten båt alldeles ensamma på Stilla havet. Ibland skulle jag vilja att boken fokuserade ännu mer på förhållandet mellan tigern och pojken än vad den faktiskt gör, och gestaltade förhållandet lite mer och lite bättre, eftersom det i mina ögon är bokens kärna.

Språket är enkelt att ta till sig och det finns en humor som ofta lättar upp en berättelse som annars skulle ha kunnat bli alltför tung av sorg och förlust. Eftersom romanen är skriven i första person tillkommer dock det ständigt närvarande problemet med den opålitlige berättaren, vilket boken också tar upp. Kan man ta Pis berättelse på allvar? Är den inte alltför fantastisk? Det är något som är väldigt intressant men som också skapar en slags sorgsenhet hos mig som läsare, eftersom jag så gärna vill tro på den storslagna berättelsen.

Det finns också ett överraskningsmoment i romanen som jag tyckte var särskilt snyggt utfört och som omöjligen skulle fungera på film. Generellt är jag faktiskt enormt nyfiken på hur en bok som Berättelsen om Pi över huvud taget funkar som film, och jag kan knappt vänta tills jag får tillfälle att se den. Hur någon alls kommit på tanken att föra över den här, rent visuellt ganska händelselösa, romanen till vita duken är för mig ett mysterium, och det ska bli spännande att se hur väl filmatiseringen faktiskt lyckats.

Sammanfattningsvis måste jag säga att Berättelsen om Pi är en bok som underhållit mig och som varit en fröjd att läsa på grund av sin unika handling och intressanta scenario. Dock är jag besviken på bokens slut, som enligt mig kom alltför plötsligt. Men jag tycker om den bitterljuva känslan i boken, det fascinerande förhållandet mellan pojken och tigern, och kan inte annat än dra slutsatsen att det är en väldigt läsvärd bok som jag kan rekommendera.

”Life of Pi”, 2001