Recension: Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

Förra året läste jag min första bok av Chimamanda Ngozi Adichie, En halv gul sol som jag genast föll för. Jag visste redan då att jag ville läsa mer av henne, och dessutom rekommenderar jag varmt att kolla upp hennes TED-talks We Should All Be Feminists och The Danger of a Single Story.

Som ung studentska får Ifemelu chansen att lämna Nigeria för att studera på universitet i USA. Flytten till en annan världsdel blir omvälvande på flera sätt - inte bara orsakar kulturskillnaderna problem, men det är först i USA som Ifemelu blir tilldelad epitetet "svart". Hon blir medveten om alla de sätt som rasism tar sig uttryck, både i det öppna och i det dolda, och startar en uppmärksammad blogg som fokuserar på rasfrågor. Men bakom sig i Nigeria har hon också lämnat sin tonårskärlek Obinze, som hon verkar oförmögen att släppa hur lång tid som än går.

Jag väntade med att läsa den här rätt långa romanen tills jag var på semester och verkligen behövde en lång bok att ha med mig på planet och på stranden. Men precis som En halv gul sol är Americanah inte en bok som känns särskilt lång, trots att den är på mer än femhundra sidor och spänner över många år. Det beror mest på hur skicklig Adichie trots allt är på att skriva, på att levandegöra sina karaktärer in i minsta detalj och hålla läsaren kvar i det engagemang som det skapar. Det gör boken förvånansvärt lättläst.

Dock tycker jag att det är svårt att hålla isär Americanah från En halv gul sol medan jag läser. Det märks tydligt att det är samma författare, samma stil och samma stuk, trots att romanerna skiljer sig mycket åt i handling. Jag försöker verkligen att inte jämföra de två, men det är väldigt svårt. Men medan En halv gul sol fokuserar på Biafra-krisen och är nästan helt bunden till Nigeria, är Americanah en bok som pendlar mellan USA och Nigera, och som fokuserar på kulturskillnader, rasism och de krockar som uppstår när Ifemelu konfronteras med USA:s både bra och dåliga sidor.

Det hela är intressant och aktuellt, men jag upplever ändå att Americanah på vissa sätt är en mindre engagerande läsupplevelse än vad En halv gul sol var. Kanske beror det på att jag den här gången hade så hemskt uppskruvade förväntningar att jag faktiskt blivit en smula besviken - inte mycket, men lite. Kanske beror det på att boken hoppar fram och tillbaka i tiden en hel del, vilket gör att vissa vändningar i handlingen tappar sin spänning - man vet redan att Ifemelu kommer att återvända till Nigeria, man vet att hon kommer återuppta kontakten med Obinze redan efter ett par sidor. Jag upplever det som smått klumpig berättarteknik eftersom det tar udden av resten av handlingen, och det är väldigt synd.

Ändå kan jag inte påstå att Americanah på minsta sätt är en dålig bok - tvärtom. Den är väldigt, väldigt bra, och bärs upp av Adichies fantastiska språk, de välutvecklade karaktärerna som alltid får stå i fokus, de knivskarpa betraktelserna av USA i kontrast mot Nigeria. Romanen skär igenom bilden av Afrika som frodas i västvärlden och lyckas vara kritisk och arg utan att bli bitter. Det är genombra läsning som verkligen fångar in läsaren och det har varit en perfekt bok att läsa på planet, på stranden - och överallt annars också.

"Americanah", 2013