söndag 6 december 2015

Ett värdigt hejdå till Hungerspelen

Igår såg jag förresten Hunger Games: Mockingjay part 2 på bio. Och jag gillade den faktiskt, mycket! Det är förstås väldigt länge sedan nu som jag läste boken (faktiskt så länge sedan att recensionen är skriven på mitt gamla tvådelars-sätt), och jag är säker på att filmen är ganska annorlunda, som de flesta filmatiseringar.

Men jag tyckte ändå att filmen var trogen själva bokens grundidé och budskap, och jag tyckte om att den bibehöll vemodet som böckerna också har. Och Katniss är fortfarande en av de bästa litterära idolerna som finns i modern ungdomslitteratur, och så bra porträtterad av Jennifer Lawrence som verkligen burit upp hela den här filmserien. Dessutom var den sjukt spännande. Har ni sett den? Vad tyckte ni?


2 kommentarer:

  1. Jag gillade den också! Gillade dock inte riktigt sista scenen. Alla filmer/böcker handlar ju alltid om karaktärernas utveckling, och förhoppningsvis visar ju sista scenen att de uppnått vad de strävat efter. Visst har Katniss hela tiden strävat efter frid och fröjd, lugn och kärlek. Men att hennes förvandling leder henne till att bli den typiska hemmafrun i blommig klänning, med glittriga ögon som lyser över storheten i att vara fru och mamma känns inte riktigt rätt på något sätt! Jag vet att hon ju väljer familjelivet även i boken men på något sätt hade jag tänkt mig att hon fortsatte vara sitt funktionella jag även då. Nåväl! Gillade den också som sagt. Tycker verkligen att Lawrence är riktigt duktig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, intressant! Jag förstår verkligen vad du menar, samtidigt har jag alltid känt att just den utvecklingen i Katniss fall tyder på en väldigt stor karaktärsutveckling - hon har hela tiden haft en s hopplös inställning till framtiden och att hon faktiskt skaffar barn tyder på att hon uppnått den värld hon hela tiden kämpat efter att skapa. En värd där hon kan tänka sig att hennes barn kan leva. Men samtidigt - jag har också rätt svårt för epiloger där man ska visa hur lyckligt i alla sina dagar de levde. Men jag förstår ju att sådant nästan krävs i serier som Harry Potter och Hungerspelen. Men just i Hungerspelen finns det ändå ett vemod som jag tycker får det att kännas lite mer jordnära.

      Radera