söndag 27 december 2015

Recension: Onda boken av Kaj Korkea-aho

Det här blir den tredje romanen av Kaj Korkea-aho som jag läser, men också en som jag läser på helt andra premisser än de första två. När jag läste min första bok av honom, Gräset är mörkare på andra sidan, hade jag ingen aning om vem han var. Därefter har jag läst hans debutroman, träffat honom på bokmässan, börjat lyssna på hans podd och börjat följa honom på diverse sociala medier. Att läsa Onda boken har därför varit lite som att läsa en bok av en helt annan författare.

På litteraturinstitutionen vid Åbo Akademi jobbar Mickel Backman med att undervisa halvt apatiska studenter. När namnet Leander Granlund dyker upp under en föreläsning väcks dock starka minnen och känslor till liv. Mickel är en av de få som vet vem Leander Granlund var; en opublicerad modernist vars poesi haft ödesdigra konsekvenser för var och en som kommit i kontakt med den, och som Mickel inte vill att någon ska forska i av egna, personliga skäl. Men studenten som börjat gräva i de gamla händelserna visar sig vara svårare än väntat att stoppa.

Onda boken följer framför allt två karaktärer; dels den åldrade professorn Mickel, och dels den unge studenten Calle vars flickvän just gjort slut och lämnat honom i ett svart hål av saknad. Korkea-aho är bra på att låta spänningen växa genom perspektivbytena som ger en nyanserad bild av bokens händelser, utan att kännas rörig. Han är dessutom väldigt duktig på att bygga upp spänning genom att inte avslöja allting med en gång, utan att med skarp precision ge läsaren bit efter bit av pusslet. Frågorna bränner genom hela läsningen; vad har egentligen hänt i Mickels förflutna? Vem var Leander Granlund och vad skrev han egentligen? Har de befängda ryktena om hans opublicerade manus någon grund?

Rent berättartekniskt är alltså Onda boken bra uppbyggd och snyggt framförd, och precis som Korkea-ahos föregående böcker känns den hel och komplett - en enhet som är färdig, och det mer än något annat gör läsupplevelsen solid och njutbar. Man kan vara trygg i språket och lita på att berättelsen inte sjabblas bort.

Men bokens riktiga förtjänster tycker jag framför allt ligger i dess lek med litteraturen som tema - kanske något som jag finner lite roligare än gemene man eftersom mitt litteraturintresse är så pass stort och eftersom jag faktiskt läst lite litteraturvetenskap. Onda boken leker nämligen med inte bara litteraturinstitutionen som plats för sitt skräckdrama, utan är också beströdd med små referenser till kända verk som jag tycker är roliga.

Det allra bästa är dock tankeleken med en bok som har en sådan effekt på människor att de dör. Bokstavligen. Dikter som väcker sådana känslor, som uppdagar sådana sanningar att man inte klarar av det. Alla har vi väl någon gång läst något som tagit andan ur oss, en formulering som liksom slagit undan benen för en med sin träffsäkerhet- tänk då något som går bortom allt det! Den tanken tycker jag är både kittlande och på samma gång lite komisk - och dessutom mycket originell. Det påminner mig lite om premissen i Information av Martin Amis, där det figurerar en bok som är så dåligt skriven att alla som läser den blir fysiskt illamående.

Nu vid tredje romanen av Korkea-aho har jag också börjat lägga märke till några teman som verkar gå igen hos honom - först och främst utmärker ju sig hans verk som finlandssvensk skräck, vilket är väldigt roligt och något jag uppskattar. Det finlandssvenska syns i språket i boken och inte minst i dialogen. Ibland känns det lite främmande för mig, men det ger också Korkea-ahos böcker en touch som utmärker dem från annan litteratur. Andra saker som Onda boken har gemensamt med sina föregångare är religionstemat, och den mörka, skruvade sexualitetens påtagliga roll.

Onda boken är avslutningsvis definitivt en läsvärd roman, även om jag personligen tror att jag fortfarande ställer Gräset är mörkare på andra sidan högst av de böcker jag läst av Korkea-aho hittills. Onda boken känns nämligen ibland lite som ett steg tillbaka - med Gräset är mörkare visade Korkea-aho att han behärskar stora persongallerier och maffiga miljöer, medan Onda boken på något vis känns snävare och mindre. Men det här är en författare som jag tror har många fler välskrivna, originella och spännande skräckromaner kvar att skriva, och om de håller samma mått kommer jag att läsa varenda en.

"Onda boken", 2015

2 kommentarer:

  1. Det här känns ju som något jag verkligen borde ge en chans :)

    SvaraRadera