torsdag 15 oktober 2015

Recension: Rörelsen av John Ajvide Lindqvist

Jag har sett fram emot den här boken länge, ända sen jag läste Himmelstrand. Det här är nämligen en fristående uppföljare som delvis kopplas ihop med den förra boken. Och precis som förra året var jag och träffade John Ajvide Lindqvist personligen på Bokmässan i Göteborg, vilket såklart har gett läsningen av också den här boken en annan dimension.

Året är 1985 när den nittonårige John Lindqvist flyttar in i ett sunkigt gårdshus på Luntmakargatan i Stockholm. Han är en fattig aspirerande trollkarl som kämpar för att hitta en plats i tillvaron. På samma gård finns också en tvättstuga, vägg i vägg med Brunkebergstunneln. Och det är när någonting tar sig in i duschrummet där som Johns liv börjar ta en annan vändning. I duschrummet har det nämligen uppenbarat sig någon slags port, som för John känns både ny och som något han minns. Och bortom porten - ett ändlöst fält...

På utbildningen jag läser handlade en av våra kurser delvis om begreppet autofiktion - böcker som handlar om författaren själva, men som är för fiktiva för att kallas självbiografier. Det passar in på Rörelsen, även om den nog snarare närmar sig autofabulation - en uppenbart osann historia om författaren själv. Hur man ställer sig till att författaren själv blivit en karaktär i berättelsen är naturligtvis upp till var och en. För mig personligen är det ett stilgrepp jag alltid har haft ganska svårt för, eftersom jag nästan hela tiden funderar mer på författarens roll och syfte som karaktär än på berättelsen i sig.

Därmed inte sagt att det är dåligt gjort, för John Ajvide Lindqvist är ju en väldigt bra författare och han skriver som alltid väldigt bra också här. Men det är definitivt ett problem för mig när jag läser Rörelsen. Jag kan inte riktigt förstå vad som tillförs av att huvudpersonen är John Ajvide Lindqvist själv - jag tycker att boken hade fungerar precis lika bra om inte bättre med en helt fiktiv karaktär som berättare, kanske framför allt eftersom hans verkliga person liksom bryter den illusion jag önskar att boken gav mig. Ofta blir den självbiografiska stilen istället en slags ursäkt: "jag berättar inte det här för jag har ingen lust", tycks boken ofta meddela på ett sätt som jag inte riktigt tycker att den bör komma undan med.

Det som Rörelsen också vill handla mycket om är åttiotalet och den känsla som fanns i Sverige då, i ett samhälle som törstar efter gemenskap men som drivs allt hårdare mot individualism. Och även om jag kan uppskatta en del av vad boken har att säga kring det, och den snygga tidskänslan som den bygger upp, så är jag osäker på om jag faktiskt tycker att det fungerar. Det kan såklart bero på att jag är i tjugoårsåldern nu, och följaktligen inte ens var född när den här boken utspelar sig, men jag tror inte att det är själva kärnan av mitt problem med den. Utan det är när boken drar sina teman till sin spets med mordet på Olof Palme som jag helt och håller backar. Det som är menat som en effektfull upplösning blir extremt antiklimatiskt för min del. Det beror nog allra mest på att jag får väldigt svårt för boken när den blandar in verkligheten så konkret, det raserar liksom bokens universum för mig, men också för att det är en upplösning som inte är särskilt tillfredsställande.

Men det finns massor av saker jag gillar med boken också, kanske framför allt de övernaturliga elementen som är både nyskapande och rejält ruggiga. Det är mer än ett år sedan som jag läste Himmelstrand, men jag minns hur obehagligt det gröna, vidsträckta fältet var och det återkommer i Rörelsen, om än i en helt annan relation till karaktärerna. Det är en unik och makaber handling som jag uppskattar, men som, precis som den förra boken, ibland blir lite för absurd och konstig för att jag helt ska köpa den.

Som alltid är Ajvide Lindqvist också fenomenal på karaktärsteckning och inte minst dialog. Jag älskar framställningen av särskilt skinnskallen Thomas och den märklige främling som konstant ringer. För mig finns de riktiga höjdpunkterna i Rörelsen att hämta just där, i dialogen mellan de så snyggt tecknade karaktärerna.

Dessutom så ska det ju också komma en tredje del i den här serien - när och vad den ska heta återstår att se. Och jag kommer att läsa den. Om inte annat så bara för att jag vill se om man kan få lite klarhet och tydligare svar i upplösningen än vad man fått i de första två.

"Rörelsen - den andra platsen", 2015

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar