fredag 7 augusti 2015

Recension: Nattens lekar av Stig Dagerman

Det ska erkännas att jag har problem med novellsamlingar. Jag är alldeles för van vid att läsa romaner för att kunna läsa samlingar på ett tillfredsställande vis. Trots att det inte gagnat boken har jag läst Nattens lekar så gott som från pärm till pärm, som jag skulle ha tagit itu med en roman. Det är inte ett optimalt sätt att läsa noveller på, såvida deras ordning och upplägg inte tillsammans skapar en större helhet med ett syfte. Sådant är inte fallet med Nattens lekar, och som allra bäst är nog de här novellerna när man läser dem en och en, så att de inte flyter in i varandra som de gärna gör om man snabbt går från den ena till den andra.

Nattens lekar är den enda novellsamling av Dagerman som gavs ut medan han ännu levde, men den här nya utgåvan innehåller också en del noveller som inte fanns med i Dagermans eget urval, och dessutom prosafragment som aldrig blev riktigt klara. Totalt innehåller boken 39 texter. Det ska dock erkännas att jag inte läst alla, eftersom en del av dem fanns i den postuma samlingen Vårt behov av tröst. Alltså handlar den här recensionen om de noveller jag inte läste då.

Det är konstigt med Stig Dagerman - trots att jag verkligen inte gillar allt han skrivit (Ormen orkade jag till exempel knappt kämpa mig igenom), så är han en av mina favoritförfattare. Jag vet inte vad det är, om det har med hans tragiska levnadshistoria att göra, eller om det kanske är min förälskelse i Bränt barn som hänger kvar, men det finns ingen annan författare som kan få mig att känna riktigt som han kan, ingen som når in under huden så effektivt med sina ord. Något i hans skrivande, även de gånger jag inte förstår det, avväpnar mig totalt, och jag läser alltid Dagerman fylld av sympati, medhåll och beundran.

Novellerna i Nattens lekar har ofta snarlika teman - precis som det mesta Dagerman skrivit är ångest, ensamhet och isolering gemensamma teman för nästan alla texterna. Men Dagerman är inte bara elände och mörker - påfallande ofta lyses berättelserna upp av en humor som man inte så ofta associerar till honom, men som definitivt finns där.

Novellerna är också ett bevis på vilken bredd han faktiskt besatt - en del noveller är realistiska medan andra är snarast absurda, med blinkningar bland annat åt Kafkas håll. Novellen Främlingen, om en man som inte känner igen sig själv, närmar sig i sin tur nästan skräck. Personligen tycker jag att Dagerman är som allra bäst när han är socialrealistisk, och särskilt väl lyckas han i barndoms- och pubertetsskildringarna. Riktigt bra är till exempel Bon soir, Saltkött och gurka, Midsommarnattens köld är hård och Stockholmsbilen som alla berättas från unga perspektiv, och ofta handlar om maktlöshet och utsatthet.

Men mest uppskattar jag nog den långa novellen Var är min islandströja? om en alkoholiserad man som kommer hem till sin fars begravning, den stämningsfyllda och ångestladdade Den hängdes träd, den sorgliga Tornet och källan, den fantastiskt välskrivna Vår nattliga badort och, kanske mest av alla, Män med karaktärer, som drar mig med i både språk och utförande på ett sätt som de andra novellerna inte riktigt gör.

Sammantaget är Nattens lekar en svårrecenserad bok. Egentligen borde man recensera varje novell för sig för att verkligen göra samlingen rättvisa, men som helhet är boken ett prov på Dagermans styrka i det lilla formatet. Det går inte att undgå att novellerna är en stor del av hans författarskap och därför är det väldigt roligt att ha läst Nattens lekar, särskilt den här utgåvan som innehåller desto fler av hans verk. Det bästa är dock utan tvekan språket, och sättet som Dagerman genom exakta formuleringar närmar sig det djupt mänskliga - människors grymhet, vår olycka, vår längtan efter frihet, kärlek och erkännande. I det briljerar han, som alltid, den fantastiske Stig.

"Nattens lekar", 1947
"Nattens lekar: samlade noveller och prosafragment", 2014

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar