torsdag 24 juli 2014

Recension: Trollvinter av Tove Jansson

Jag har svalkat mig i sommarhettan med den alldeles knastrigt vintriga sjunde delen i Muminserien. Sedan jag läste ut förra boken, Farlig midsommar, har jag jagat omkring i butik efter butik efter böckerna som jag saknar ur den här serien, efter att ha insett att de gått ur tryck. Just nu saknar jag bara Det osynliga barnet - om någon vet var jag kan köpa den i 2010 års upplaga får man gärna höra av sig. Det är nämligen nästa bok i serien.

I Trollvinter vaknar Mumintrollet plötsligt ur sitt vinteride och kan inte somna om. Hans familj går inte att väcka och han är alldeles ensam i det igensnöade huset. Han stiger ut i en värld som är totalt förändrad, alldeles vit och död. Det går knappt att känna igen Mumindalen. Mumintrollet är förtvivlad och ensam, men hans allra första vinter kommer att innehålla både nya vänner och nya äventyr.

Jag minns att min vän Johanna, som älskar Tove Jansson, presenterade den här boken för klassen när jag studerade skrivarlinjen och vi hade litteraturseminarium om alldeles egna böcker. Jag hade själv inte läst någon Muminbok alls vid det laget, men tyckte att den lät intressant. Och visst är den det. Den är framförallt, som alla de andra böckerna i serien, också väldigt vuxen rent tematiskt. Mumintrollets ensamhet i början av boken är nästan plågsam, och själva bokens poäng verkar vara anpassning och att lära sig leva med saker man från början inte tycker om - och kanske till och med hitta skönhet i dem. Det blir en bok om att växa upp och bli självständig, och på många sätt växer Mumintrollet väldigt mycket som person i den här boken.

Främst känns dock Trollvinter som en bok om ensamhet. Det är ett av de största teman som jag kan utläsa ur boken - förstärkt kanske framför allt av Mårrans återuppdykande. Hon är själva personifieringen av ensamhet och utanförskap.

Någonting som är alldeles exceptionellt med Trollvinter är hur otroligt levande vintern blir. Snön och isen är så väldigt påtaglig att man nästan fryser medan man läser den, trots att jag själv suttit på soliga bänkar med en glass och på varma, kvava tåg medan jag läst. Den är som en mental vintervind. Dessutom innehåller boken några av seriens vackraste illustrationer, i mitt tycke.

I Trollvinter presenteras också Too-ticki, en karaktär som jag hört talas om men som jag inte känt till sedan förut - en befriande praktisk varelse som jag verkligen gillar. Och så får man se mer av Lilla My, vilket har varit hett efterlängtat. Hennes ilska, levnadsglädje och mod är fantastiskt roligt att läsa om, och jag är glad att hon är med mer i den här boken än vad hon varit förut. Om man bara fick vara en My eller en Mymla tror jag att livet hade varit så mycket enklare.

Som vanligt finns det bakom den mysiga och sagoliknande stämningen ett stort mörkt allvar i den här boken. Ofta ler man åt de finurliga formuleringarna och de schablonartade karaktärerna som alla mer eller mindre verkar personifiera mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, men bakom ligger en sorgsenhet och livsläxor som känns viktiga att förstå. En av de saker som händer i boken som griper mig mest (kanske för att jag är en sådan stor hundälskare) är när den osäkra hunden Ynk varje natt väntar och ylar för att locka sina vilda vargsläktingar till sig. När han väl lyckas blir det inte alls som han tänkt sig, och själva känslan av överhängande fara i den stunden är något jag verkligen inte förknippar med en barnbok, något som tvärtom känns enormt vuxet och obehagligt.

Men sådan är Muminvärlden, och det är därför jag tycker så mycket om den. Den är inte glättig och mjuk och ofarlig - här finns både vargar och Mårran och farligt vatten. Det finns en trolsk och mörk underton som är svår att sätta fingret på, men som samtidigt blir hela seriens signum. Just Trollvinter kan vara en av de bästa böckerna i serien, med mer av det djupa, allegoriska och metaforiska, samtidigt som den ändå lyckas vara en barnbok, om än i lite långsammare tempo än de föregående böckerna.

Om jag nu bara kunde få tag i Det osynliga barnet också.

"Trollvinter", 1957

1 kommentar:

  1. Det var bra skrivet, och jag håller såklart med om allt. Hoppas du hittar Det osynliga barnet, den är om möjligt ännu bättre och nästan farligt djupgående, har hållit på då och då, fram och tillbaka, i över ett halvår med min analys av den, och då känns det jag har just nu ändå bara som ytskrap.
    Det är ganska pinsamt hur de skyltar stort med att Tove fyller hundra år samtidigt som hennes böcker är ur tryck.

    SvaraRadera