fredag 18 juli 2014

Recension: Jag, En av David Levithan

Jag stötte först ihop med David Levithan när jag jagade efter ungdomsromaner på temat homosexualitet - hans bok Ibland bara måste man är en uppfriskande och positiv kontrast mot de ofta mycket mörkare böckerna jag läste med det temat. Jag har också läst tre böcker som han skrivit tillsammans med andra författare; Den andre Will Grayson tillsammans med John Green, Nick & Norahs oändliga låtlista och Naomi & Elys kyssförbudlista, båda tillsammans med Rachel Cohn.

Levithan är en i mitt tycke duktig ungdomsförfattare som inte dramatiserar över homo- trans- eller queerpersoner alls, utan istället låter dem vara vad de är utan ifrågasättande. Det är skönt, när de flesta böcker om homosexuella ungdomar gör just homosexualiteten till bokens största problem. Dock har han en dålig ovana som går ut på att allting helst ska sluta jättelyckligt och överdrivet med att alla dansar tillsammans i en solnedgång, typ.

Men med Jag, En har jag nog läst en av Levithans mörkaste böcker. Den handlar om En, som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Varje dag är En någon annan och måste vänja sig vid en ny kropp, ett nytt liv och nya relationer. För En har det alltid varit så, och varje dag i livet är lånad från någon annan. Men så förälskar sig En i Rhiannon. Finns det en chans även för En att uppleva kärlek? Hur ska man kunna skapa sig ett liv ihop där en morgondag inte existerar? Går det att vara egoistisk när man lever i en lånad kropp, i ett lånat sammanhang?

Jag tilltalades av den här bokens unika idé och upplägg - med en karaktär som varje dag vaknar inuti någon annan. Och visst är det lite kul att läsa om alla de olika personer som En måste bekanta sig med varje morgon - schyssta människor, coola, elaka, deprimerade, överviktiga, skitsnygga. Som vanligt gör Levithan bra ifrån sig när det gäller sexualitet och genus - En själv har ingen egen könstillhörighet utan känner sig hemma både som tjejer och killar, och vid ett flertal tillfällen i boken vaknar En upp både som transsexuell, som bög och som lesbisk. Ibland kan det dock bli lite väl tråkigt att boken är så schysst - En är en väldigt snäll huvudkaraktär som försöker respektera alla och behandla alla väl. I längden blir det nästan trist - boken har inte någon egg, inget skarpt eller intressant som gör karaktärerna intressanta.

Själva tonen i boken är lågmäld och tystlåten, och även om det är en lättläst bok så kommer jag aldrig på mig själv med att vilja sträckläsa den. Den är kul medan man läser i den - men när man slår igen den är det ingenting som får mig att vilja slå upp den igen.

Också kärlekshistorien är vattnig och intetsägande - det är svårt att tänka sig hur en relation som den mellan En och Rhiannon skulle kunna uppstå, och att den över huvud taget gör det i boken känns rätt märkligt och svårt att tro på. Att förfölja en tjej verkar rätt okej enligt boken vilket stör och förvånar mig lite, med tanke på hur tolerant boken försöker vara i alla andra sammanhang.

Bokens stora förtjänst är att den med ett enkelt och roligt upplägg lyckas visa på de likheter och den mångfald som existerar i samhället, och kanske framförallt att det finns någonting gemensamt mänskligt hos varenda en, oavsett hudfärg, sexualitet eller social ställning. Men själva kärlekshistorien som ska vara så central är svår att ta till sig och inte särskilt rolig att läsa om.

Jag, En är en knappt okej bok i mina ögon - det som lockar är det unika upplägget, och jag kan beundra att författaren valt att skriva om en könlös huvudperson, men det är ett upplägg som verkar ha varit svårt att genomföra också för en erfaren författare som Levithan. Resultatet är en bok som inte lämnar mig berörd vare sig åt ena eller andra hållet, en färglös och blek roman som inte lämnar efter sig några särskilda spår i huvudet när man är klar med den, förutom just det originella i att vakna som någon annan varje morgon. Den är, tyvärr, en av de svagaste böcker jag läst hittills i år.

"Every Day", 2012

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar