onsdag 12 september 2018

Recension: Intet av Janne Teller

Det var en kollega till mig som hittade den är boken (i nytryck) på ungdomshyllan på jobbet och frågade mig om den inte verkade hemskt intressant. Och visst gjorde den. En ungdomsbok om alltings meningslöshet och ett gäng ungdomar som driver varandra allt längre låter precis som något jag skulle gilla.

Det är när klassen börjar sjuan som Pierre Anthon bara reser sig upp och går. Han har insett att ingenting spelar någon roll. Han lämnar klassrummet och bosätter sig i ett plommonträd där han ägnar dagarna åt att skrika efter sina klasskamrater om hur ingenting betyder någonting. Klassen bestämmer sig för att de måste få ner honom ur trädet, de måste visa honom att det finns betydelse. För att lyckas bestämmer de att var och en ska lägga någonting som betyder något i en hög, och sedan bestämma vad nästa person måste lägga. Det börjar med ett älskat kastspö, några favoritböcker, ett par snygga sandaler. Högen med betydelse växer. Men snart eskalerar allt, när det materiella inte längre räcker till och kraven på vad som räknas som betydelsefullt blir allt högre.

Den här är en märklig liten bok. Den är kort och lättläst och jag har tagit mig igenom den på bara en dag, men den kommer nog att stanna kvar längre än så. Den påminner till upplägget och idén om Flugornas herre - den har samma teman kring barn eller ungdomar som driver varandra allt längre in i vansinnet, men utforskar en helt annan del av det mänskliga - hur man hanterar alltings meningslöshet. Den väcker onekligen massor av tankar kring vad som gör livet värt att leva och vad som händer när man upptäcker att de sakerna inte räcker till. Det gör Intet till en mörk och obehaglig bok, och läsningen blir lite som att se ett tåg spåra ur och bara kunna stå maktlös och se på.

Intet förbjöds när den kom ut i Danmark för nästan tjugo år sedan, och även om jag naturligtvis inte står bakom censur så är jag inte förvånad. Det finns sekvenser i boken som jag verkligen ryser åt. Samtidigt finns det mycket i den som jag har lite svårt för - jag köper till exempel inte riktigt själva premissen, att alla i en klass skulle kunna driva varann så långt. Det blir svårt att verkligen tro på berättelsen när man känner att den snarare är ett tankeexperiment än något som skulle kunna hända. Samtidigt är det väl just tankexperiment som är bokens själva kärna - vad händer när man står öga mot öga mot det man tror betyder allra mest, och inser att det kanske inte betyder någonting? Men för mig är det en idé som fungerar bättre än vad själva utförandet gör.

Språket i boken är avskalat och jag upplever det som ganska kallt, kanske för att man inte får någon särskilt stark personlig koppling till bokens jag. Samtidigt finns det en styrka i att språket är så vardagligt, för kontrasten till de allt mer extrema offren som klasskompisarna gör blir mycket skarp.

Även om jag själv finner boken svår att ta till mig finns det flera saker i den jag verkligen uppskattar. Hur den aldrig ger några svar, till exempel. Det är frustrerande men samtidigt så uppenbart, att ingenting kan bli besvarat i en bok om livets mening. Jag gillar också att den aldrig skriver en på näsan, som ungdomsböcker ibland har en tendens att göra, och jag gillar hur mörk boken tillåts att bli. Och kanske tycker jag allra mest om den för att den inte förskönar eller förenklar, inte försöker skydda läsaren, förenkla det svåra eller göra några förskönande omskrivningar om en av livets allra största och mest plågsamma frågor; vad är meningen med allting?

"Intet", 2000

2 kommentarer:

  1. Hej, jag tycker den här boken är ganska formell och sexuell samt upphetsande mot vissa raser (judar och svarta människor) du borde fördjupa dig mer i djupet av smegmans konstrast// en arg man av dahlmansläktet

    SvaraRadera
  2. Hej dew är jag mr dhman jag kantar till detta!

    SvaraRadera