söndag 20 september 2015

Recension: Vykort från ingenmansland av Aidan Chambers

Länge, länge har jag tänkt läsa den här boken. Aidan Chambers har jag inte läst särskilt mycket av, men när jag läste om Dansa på min grav för inte så hemskt längesedan insåg jag hur bra han faktiskt är, och att hans ungdomsböcker verkligen är väl värda att läsas.

Sjuttonårige engelsmannen Jacob är för första gången på besök i Nederländerna, dit han blivit bjuden av bekanta till familjen. Här ska han lära sig mer om sin farfar, vars namn han bär och som dog i Holland under andra världskriget. Men det visar sig vara en långt mer komplicerad och känslig historia än vad Jacob räknat med. Samtidigt kämpar han för att hitta fotfäste i denna annorlunda, men vackra stad. Det blir dagar som förändrar honom i grunden.

Så bra han är, Aidan Chambers! Jag vet egentligen inte varför jag blir så förvånad över det, när det inte var så längesen jag sade samma sak om Dansa på min grav. 

I Vykort från ingenmansland finns många teman som går igen från den boken. De handlar båda om en ung, lite förvirrad kille som för första gången får möta världen på riktigt, men också teman som kärlek, döden och sexualitet går att hitta här också. Och Chambers största styrka är hur han lyckas behandla dem alla på ett så komplext och samtidigt lättsamt vis. Det finns inga moralkakor eller pekpinnar, och det är så skönt.

Boken är uppbyggd kring två olika huvudberättelser - dels Jacobs besök i Amsterdam under mitten på nittiotalet, och dels en jagberättelse ur den unga Geertruis perspektiv under andra världskriget. Tillsammans bygger de två berättelserna upp en vacker, lite vemodig bild av ungdomen, kärleken och döden under två helt olika perioder. Med sina två väldigt olika perspektiv på världen blir Vykort från ingenmansland en komplex och mångfacetterad roman om hur vår historia fortfarande påverkar oss, och om det märkliga i hur händelser bildar en kedja ända fram till nuet.

Men det jag tycker så mycket om med den här boken är inte bara dess två berättelser som båda är engagerande och som flyter in och ut ur varandra på ett proffsigt vis, utan kanske framför allt hur den är skriven. Det finns samma slags finurliga humor här som i Dansa på min grav, som förutsätter att läsaren är smart nog att räkna ut saker på egen hand. Det är ett sätt att skriva som kanske skrämmer bort sin unga målgrupp, men jag tycker den är desto bättre. Många gånger skrattar jag högt, men det är lika mycket karaktärernas förtjänst som språkets, eftersom de alla är så verkliga, roliga och intressanta. Kanske kan de bli lite väl käcka ibland, men det gör mig faktiskt ingenting. Dialogen i boken är fantastisk, samtidigt som den är precis lika bra på att beskriva miljöer och stämningar som samtal.

Stundvis har Vykort från ingemansland varit rentav berusande, jag har inte velat göra annat än läsa. Jag gillar dess teman, berättelsen, karaktärerna, humorn - nästan allt. Få gånger tycker jag att den blir tråkig eller rörig, även om jag kan förstå att den kan uppfattas så. Precis som sin föregångare Dansa på min grav är det en lite udda bok som kanske inte åldras särskilt väl som just ungdomsbok.

Men själv gillar jag det, hur man själv får pussla lite.  Men det är en bok som är precis lika komplex som vilken vuxenroman som helst, men som råkar handla om unga människor. Och för den delen intellektuella unga människor som faktiskt får lov att vara just människor, med både förtjänster och tillkortakommanden som gör dem levande. Själva ärligheten i boken kan nästan upplevas som provokativ, och kanske är det detta mer än något annat jag älskar den för. Vykort från ingenmansland är helt klart en läsvärd bok, på flera sätt, och jag har lust att hitta ännu mer av Chambers nu.

"Postcards from No Man's Land", 1999 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar