måndag 28 oktober 2013

Paket!

Fyllde tjugotvå år igår och fick som väntat en del böcker - närmare bestämt Extremely Loud & Incredibly Close, Priset man betalar och An Abundance of Katherines. Dessutom fick jag precis som jag önskat mig Berättelsen om Pi och Harry Potter och dödsrelikerna 2 på dvd.


Dessutom fick jag en ny ljusslinga till mitt rum, som jag använt till att illuminera det viktigaste i mitt rum - min bokhylla! (som jag fick möblera om lite för att få plats med de nya böckerna).



Och sist men inte minst; som en lite försenad födelsedagspresent till mig själv har jag nu fått hem ett paket med Harry Potter-nörderier från Wicked Clothes. Jag är extremt nöjd med kvalitén på tröjan och armbandet, men jag fick tyvärr betala mer än hundra kronor extra när jag hämtade ut paketet, så det blev lite dyrare än vad jag väntat mig. Dock har de så fina tröjor där att jag säkert kommer beställa igen.



Veckans recension: Flugornas herre av William Golding

Efter ett par stressiga veckor försöker jag nu få igång bloggen igen; jag hoppas att ingen är för besviken på att en-recension-i-veckan-regeln inte riktigt har följts de senaste veckorna. Jag har lite dåligt samvete, men bloggandet ska inte kännas som en plikt utan något jag gör för att det är roligt. Dessutom har jag inte tillräckligt många läsare för att skapa ett ramaskri av något slag.

För att återgå till att faktiskt recensera; jag befinner mig i en lässvacka som jag försöker råda bot på genom att läsa om böcker som jag vet att jag gillar. Flugornas herre läste jag för första gången när jag var alldeles för ung. Jag var kanske elva år och hade en klassikerfas där jag försökte beta mig igenom "alla" klassiker. Många av mina favoritböcker hänger sig kvar från den perioden (bland annat Djungelboken, Robin Hood och Skriet från vildmarken). En av böckerna som jag gav mig på var den här. Min mamma hade den i sin bokhylla och jag minns hur jag tyckte den var svårläst så obehaglig att jag var tvungen att lägga den ifrån mig. Ett år senare eller så valde jag att läsa den ordentligt, och även om jag inte kan minnas att det var en bok som jag älskade så har den tveklöst lämnat djupa spår hos mig. Jag behöll min mammas gamla orange pocketutgåva på mitt rum ända tills i somras, när jag äntligen hittade en med ett omslag som jag gillade bättre. Och i samband med det ville jag läsa om den, och här sitter jag nu.

Det har visserligen gått många år sedan sist jag läste den, men faktum är att jag har precis samma känsla när jag läser nu som jag hade som tolvåring. Om jag var tvungen att välja bara ett ord för att beskriva Flugornas herre så skulle ordet vara obehag. Jävlar vilken olustig känsla jag har genom hela boken; en pockande övertygelse om att allt håller på att gå käpprätt åt helvete.

Bokens handling känner kanske de flesta till men jag kan dra den ändå; ett gängbrittiska pojkar i åldern sex till tolv år blir strandade på en söderhavsö när deras plan störtar mitt under ett pågående krig. Ön är obebodd, med det finns gott om frukt, en trevlig lagun att bada i, och grisar som visar sig vara relativt lättfångade. Medan de väntar på att bli räddade utser pojkarna en ledare, Ralph, och ett jaktlag, som leds av Jack. Tiden på ön kan bli en fantastisk semester och ett äventyr för livet, men snart växer oron, missämjan och rädslan och det bildas olika läger mellan pojkarna. Ralph och Jack blir rivaler, och ön förvandlas från ett drömlandskap till en mardröm.

På framsidan av min utgåva av boken står det att Flugornas herre är "ett miniatyrdrama över mänsklighetens historia", och under läsningen har jag funderat mycket på vad som menas med det där. Jag antar att man mycket väl kan läsa den här boken som en metafor över mänsklighetens historia; pojkarna landar på ön och utvecklar en civilisation och ett krig på samma sätt som man kan tänka sig att människor hamnat på jorden och gjort samma sak, och ön blir ett eget litet mikrouniversum, medan budskapet blir att alla människor är dömda att föra sig själva i fördärvet.

Jag tycker dock att det är en lite tråkig läsning av romanen, även om den teorin har sina poänger. För mig blir temat om den inre mänskliga ondskan det mest intressanta. Pojkarna är barn, oskyldiga och rena. Att se dem förvandla varandra och sig själva till monster enbart för att de kan, är skrämmande och det är detta som utgör själva bokens kärna för mig. Kort efter sin ankomst börjar de föreställa sig vad de kallar ett odjur, ett yttre hot som lever på ön och som är farligt. Odjuret blir katalysatorn som delar gruppen i två läger; Ralphs sida som representerar logik, civilisation och regler, och Jacks sida, som representerar känslor, våld och fysiska, djuriska drifter. Själva upplägget blir såhär vid en andra och mer vuxen genomläsning ganska tydligt, och i slutändan är Flugornas herre främst en bok som ställer civilisation mot ursprunget. Samtidigt blir dess budskap det rätt deppiga att mörker är en del av att vara människa, och att alla har ett frö inom sig som kan bli gro till ondska.

Bokens språk upplever jag som ganska träigt och svårgenomträngligt, även om jag aldrig riktigt kan sätta fingret på vilka formuleringar som ger mig den känslan. Jag har känslan av att Flugornas herre inte är en karaktärsdriven roman utan en intrigdriven roman, där händelser verkar föra karaktärerna med sig snarare än tvärtom. Det är synd, eftersom jag tror att boken hade fått större effekt på mig om jag kände mig närmare dess huvudpersoner. Karaktärerna - Ralph, Jack, Nasse och Simon som är de mest framträdande, blir snarare representationer för olika delar av samhället än faktiska personer som jag bryr mig om.

Mycket av den känslan förstärks av vissa "logiska glapp" som jag valt att kalla dem. Jag menar, jag förstår att bokens fokus ligger på barnens utveckling på ön, och att anledningen till att de kom dit inte är särskilt intressant för bokens handling. Men själv kan jag inte låta bli att tänka: var tog planet som kraschade vägen? Var det så fullt med barn att det inte fanns en enda vuxen utom piloten, eller vad är anledningen till att ingen vuxen fanns med? Finns det inga ägodelar eller människogjorda saker kvar från kraschen? Varför lider ingen av skador eller trauma? Och hur kommer det sig att nästan inga barn känner igen varandra? (under min första läsning som elvaåring minns jag att jag hade det ganska oskyldiga intrycket av att pojkarna varit på någon resa utomlands med sina skolor, men den här gången lutar jag mer åt att de håller på att bli evakuerade undan ett atomkrig).

Det är många frågor som hade känts naturliga för pojkarna att tänka på, men som aldrig tas upp. Som sagt förstår jag att bokens fokus inte ligger där, men det irriterar mig ändå lite att allt detta logiska bara ignoreras. Det skapar en irritation hos mig som läsare eftersom det inte känns naturligt.

Men nu bitchar jag väl på om en massa onödigt igen. Flugornas herre är en riktigt bra roman om mänsklighet, omänsklighet och människors ofattbara kapacitet till ondska. Den handlar om mobbing, utsatthet, rädsla, grupptryck och våld, och om hur detta alltid ligger just under ytan, redo att blomma upp, och den är snyggt upplagd med tydlig symbolik. Obehagskänslan är konstant, inte minst för att den ställs emot den paradisaktiga miljön på ön.

Boken tar upp många viktiga teman och förtjänar verkligen sin status som modern klassiker eftersom den tål att tänka på. Alla borde verkligen läsa den här boken någon gång i sitt liv för att bli påminda om att medmänsklighet inte nödvändigtvis är något permanent, och att vi alla bör vara observanta på det primitiva och våldsamma mörker som existerar inom oss och som aldrig på riktigt kommer att försvinna.

"Lord of the Flies," 1954

fredag 25 oktober 2013

Helgerån

Hittade skolpapper från gymnasiets svenskalektioner. Borde det inte finnas någon underförstådd regel som säger att det är moraliskt förkastligt att kopiera upp Stig Dagerman i Comic Sans?


söndag 13 oktober 2013

Min nya hylla


Inte så ny egentligen kanske, men sen jag flyttade hem från Gotland har jag ett nytt rum, och har bytt upp mig angående bokhylla. Nu har jag tre vita nere i mitt källarrum, och jag gillar att de skapar ett hörn, det blir liksom en annan bibliotekskänsla då. Kom på att jag inte visat den på bloggen, och tänkte att det kunde ju vara kul.

lördag 12 oktober 2013

Önskelista

Kom på att jag snart fyller år. På årets önskelista finns lite av varje, bland annat den enda boken av John Green som jag har kvar att läsa - An Abundance of Katherines. På torsdag kommer ju Morrisseys biografi ut, och den måste jag bara läsa. Det kan antingen bli helt fantastiskt eller ett enormt magplask, och jag måste få reda på vilket.

De tre återstående böckerna i Muminserien vill jag också gärna ha; Trollvinter, Det osynliga barnet och Pappan och havet. Sen skulle jag vilja läsa Priset man betalar av Lionel Shriver, aktuell nu med Obamacare i USA. Och så har vi Extremely Loud and Incredibly Close, som jag redan läst men som jag bara måste få äga också.

Dessutom skulle jag hemskt gärna vilja göra familjens Potter-filmsamling hel med Harry Potter and the Deathly Hallows part 2, som av någon outgrundlig anledning fallit mellan stolarna. Och så vill jag gärna se Life of Pi igen.











fredag 11 oktober 2013

Pärla ur hyllan: Creepshow av Stephen King

(varning för ganska starka, dock tecknade bilder)

Eftersom jag inte har bloggat ordentligt på ett tag (nytt "jobb" och en massa annat) tänkte jag att det kunde vara dags för ett Pärla ur hyllan-inlägg. Det var längesedan jag gjorde ett sådant, så en liten förklaring är kanske på sin plats. En pärla ur hyllan är helt enkelt en bok jag äger som av någon anledning betyder lite mer för mig än många av mina andra. Det kan vara fina gamla böcker som är vackra eller speciella, men också böcker som har ett rent personligt värde för mig.

Den här gången handlar det till exempel inte om någon särskilt värdefull bok; faktiskt köpte jag den för två kronor på en loppis. Förresten är det inte ens en bok egentligen, utan en serietidning, typ. Bara det att jag äger en serietidning är rätt unikt i sig - jag läser aldrig serier, och äger bara ett par stycken tidningar och böcker. Det är en berättarform som aldrig tilltalat mig sedan jag upptäckte "riktig" läsning, och förutom en del Tintin när jag var barn har jag nästan inte läst några serier alls. Men i det här fallet handlar det om Stephen King, och eftersom jag samlar lite på hans verk så köpte jag Creepshow utan att tveka. 

Creepshow blev för ovanlighetens skull faktiskt film innan den blev bok. 1982 samarbetade King med sin polare George A. Romero, mest känd för filmserien som startade med Night of the Living Dead. Romero regisserade och King skrev manus och spelade själv en roll i filmen, som var en lågbudgetfilm som ville hylla 50-talets amerikanska skräckserietidningar som Tales of the Crypt och The Witching Hour. Och därifrån var det nog inte ett särskilt långt steg att vilja göra filmen till en riktig serietidning som efterliknar 50-talets.

"Boken" är egentligen fem korta, väldigt morbida berättelser, och är tecknad av Berni Wrightson. Kings berättelser gör sig faktiskt väldigt bra i det här formatet och det märks tydligt att han hyllar de serietidningar som han själv växte upp med.

Tidningen igenom guidas vi av den ironiske, skadeglada och faktiskt rätt tilltalande gröna liemannen som agerar berättare, ofta med ordvitsar och ordlekar. Den första heter Fars dag (Father's Day) och handlar om Bedelia Grantham som mördat sin far... som naturligtvis vill utkräva sin hämnd. 

Den andra berättelsen heter  Jordy Verrills ensamma död (The Lonesome Death of Jordy Verrill, vilket kan vara en av de bästa titlarna jag vet). Jag har inte själv sett filmen som Creepshow är baserad på, men jag vet att Stephen King själv spelar Jordy och att hans skådespelarinsats brukar räknas som, ja, rätt medioker om man ska vara snäll. Iallafall handlar berättelsen om en halvkorkad kille som pillar på en nedfallen meteor, och sedan börjar det växa vad som ser ut som grönt gräs - precis överallt.

Den tredje berättelsen, Trälådan (The Crate) tycker jag personligen är allra mest obehaglig. En mystisk låda, en irriterande fru... vad kan gå fel? Allt, uppenbarligen. För mig var det de blodiga bilderna som verkligen gjorde mig illa till mods - fast kanske mest för att jag förväntat mig en tidning för barn. Det här uppslaget skrämde upp mig rejält första gången jag läste den:


När tiden ebbat ut (Something to Tide You Over) kan vara den svagaste berättelsen i boken, men för att vara ärlig tror jag bara att den känns tamare än Trälådan och att det är därför jag tycker den är svagare. Och så använder den sig av en del klyschor och upprepningar från de förra berättelserna, vilket också kan bidra.

Den femte och sista berättelsen Det krälar i mörkret (They're Creeping Up on You) kan dock vara en av bokens äckligaste. Och dessutom rätt tillfredsställande, eftersom man alltid gillar att se elaka personer få vad de förtjänar. Här i formen av kackerlackor.

Kort sagt är Creepshow en morbid liten pärla som är väldigt otypisk mig, men som har en viss charm i all sin äcklighet. Och jag tror faktiskt inte att jag sett den någon annanstans sedan jag ramlade över den på den där loppisen för flera år sedan. Och vad vore egentligen min Kingsamling utan den?